Kajsa Ingemarsson och jag

Jaaaaaaa, hörni. Egentligen tänkte jag nu lyckliggöra er med ett bildreportage från det vidunderligt vackra Llhasa i Tibet.

Men. Igår läste ut Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson. Och kom på andra tankar.

Av Kajsa Ingemarsson har jag tidigare läst Små citroner gula och Bara vanligt vatten. Och. Jag har tyckt att hon är en rasande duktig skribent. Hon kan verkligen underhållningslitteraturens hantverk. Språket flyter fint och det finns cliffhangers lite här och där. Hon kryddar skickligt med samtidsdetaljer och humor. I alldeles lagoma proportioner.

Men. Lyckans hjul. Den faller platt till marken. De tre huvudpersonerna känns fabricerade enligt standardformulär 1A.  En försmådd hemmafru som närmar sig pensionsåldern. En frånskild frisör i fyrtioårsåldern (tippar jag) som är lite lagom trött på karlar. Och en ung förstagångsmamma i karriären vars man inte tycker sig kunna ta föräldraledigt. När dessa tre ”standardformulär” råkar på varandra, på den gemensamma villagatan, och jobbar på att etablera någon slags vänskap – för att kort därefter bege sig på en tjejresa till Stockholm,utan att känna varandra något vidare, hej och hå – nej, det är helt enkelt inte trovärdigt. Det är bara krystat.

Kardinalfelet med denna roman är att författaren stannat vid ytan. Om hon hade givit sina huvudpersoner fler dimensioner, arbetat mer med deras karaktärer – ja, då kan jag mycket väl tänka mig att romanintrigen skulle kunna ha blivit trovärdig och fängslande. Om vi som läsare fått veta att det verkligen ”klickat” de tre damerna emellan. För visst kunde det ha gjort det, även om de ytligt sett inte verkar ha något som helst gemensamt. Av egen erfarenhet vet jag mycket väl att människor som till synes är fullständigt olika ifråga om de flesta ytliga attribut kan vara själsfränder och lyckas odla de mest innerliga relationer.

Men. Man måste hitta den springande punkten. Och det har Kajsa Ingemarsson inte gjort i denna roman. Hon har åtminstone inte lyckats beskriva den. Var sa det ”klick” någonstans? När uppstod personkemin? Efter att ha lästut  romanen har jag ingen som helst aning.

När jag läste Lyckans hjul blev jag faktiskt … rätt så förbannad. För mina tankar gick till den roman jag själv skrivit. Den som nu ligger och ligger till sig hos diverse förlag. Samt den nya berättelse jag skriver på.

Och jag tänkte: ”Annie. Det du har skrivit, och det du skriver på, det är så mycket bättre än det här. Det är samma genre – underhållningslitteratur – men det har mer djup, fler oanade vändningar, mer överraskningsmoment och mer fullödiga, betydligt mer flerdimensionella personbeskrivningar.”

Ja, jag vet. Jag hädar i Jante-land. Men det står jag för.

Det som gör mig arg och frustrerad, vet ni, det är att Kajsa fått ge ut en ofärdig bok. Ja, jag tycker att Lyckans hjul är ett hastverk. En okänd debutant hade aldrig i livet lyckats prängla igenom den här berättelsen ända fram till tryckpressarna.

Men. Kajsa är känd och populär. Hennes förlag räknar kallt med bra försäljningssiffror eftersom hennes tidigare böcker genererat bra försäljningssiffor.

En debutant däremot är rena ryska rouletten. Oavsett om manuset är riktigt bra. Vem vet om folk orkar ta till sig någon ny förmåga? Det finns ju så många favoriter redan. Som photoshop-tillrättalagts på sina romaners baksidespresentationer, och i damtidningsintervjuer. På exakt det sätt som torde tilltala den nogrannt analyserade läsekretsen. Och som intervjuats med perfekt harmonierande framtoning i någon av tevekanalernas mysiga morgonsoffor.

Vad vill jag säga med det här då? Jo naturligtvis att jag tycker livet är orättvist. Men inte tusan tänker jag låta mig nedslås av det. Nejdå. Jag skriver på, frenetiskt. Och skickar in till förlag. En dag kommer någon att bli så glad över min berättelses kvaliteter att de väljer att publicera. Trots att jag är inte är känd på det minsta lilla sätt. En dag kommer någon att utbrista ”fan vad bra, här är det bara att köra på.”

Tillbaka till Kajsa, då. Hon har nyligen utkommit med en ny roman. Någonstans inom oss heter den. Jag ser fram emot att läsa den. Och jag hoppas verkligen den är bra. För hon kan, Kajsa. Hon är så driven och duktig! Jag beundrar henne, och jag tycker att jag lär mig mycket av henne ifråga om att skriva underhållningslitteratur.

Men hörni, nu har jag inte tid med det här längre. Jag får återgå till sidan sjuttioåtta i mitt egen manus. Och fila på effekterna av thaikyckling-koma. Hur bokstavligt ska jag beskriva det, utan att det blir för äckligt? Dessutom måste jag fundera på vem det egentligen var som anbringade den där otäcka strypsnaran runt fågelskrämmans hals. Och så får vi väl se om det finns något hopp för relationen mellan den försmådda, karl-trötta 26-åriga Linda och jämnårige Muskel-Markus Den Förskräcklige.  Och hur kommer det att gå med den timide, pensionerade bibliotekarien Justus Henriksson och den betydligt mer spontana, jämnåriga Margit?

Den som lever får se.

Jag jobbar på.

En lyxhustrus bekännelser

Back in Shanghai I am. Ankom tidigt fredag kväll, lokal tid. Och nu är det bara att packa resväskan igen, ty äckligt tidigt i morgon bitti (måndag morgon) åker dottern, maken och jag till Lhasa. Vid närmare eftertanke undrar jag om vår tidsplanering är så ytterligt briljant. Dottern och jag är – inte helt överraskande – fortfarande jetlaggade. Och on top of that ska vi försöka att inte bli höjdsjuka. Hrmmmm. Jaja, det är bara att hålla tummarna.

Jag har ju lovat att skriva något svavelosande på temat ”det jag gillar sämst i Sverige”. Nu vet jag inte om det blir så jättesvavelosande, eftersom jetlags-mattheten behärskar både min kropp och knopp. Men i alla fall. Here goes.

Det jag gillar sämst i Sverige, det är att så förfärande sällan lyckas med att gå på stan i lugn och ro. Utan att bli påhoppad av äppelkäcka människor som försöker få en att bidra till något välgörande ändamål, byta telefonabbonemang, byta elavtal – eller som vill ta hand om ens ppm-pengar.

Aaaaaargh!!!

Jag KAN bara inte MEEEEEED folk som anser sig ha rätt att uppta min tid med sånt här. Ibland är det liksom så att jag bara vill gå omkring och lulla på stan, fönstershoppa eller kanske sitta på en bänk, äta glass och bara vara. Jag dristar mig ävenledes till att tycka att jag har RÄTT att göra så.  Jo, faktiskt! Att jag har RÄTT att bara vara utan att tänka på elavtal, mobiler och Röda Korset.

Det som också gör mig tvärarg, det är att jag tycker mig ana taktik bland de här människorna. I fråga om vem de går på. Kanske är det något som de får lära sig innan de skickas ut på fältet? Skulle inte förvåna mig. Typ ”Jo, och nu innan ni beger er ut, tänk på att medelålders män i kostym är det ingen idé att försöka med, men medelålders kvinnor är alltid bra att gå på, de flesta har lite dåligt samvete (eller nollkoll på hushållsekonomin), försök hellre med dem. Killar under 35 i jeans kan också vara något.” Jamen något åt det hållet.

Någon av de första dagarna under sommarens Sverigevistelse blev jag påhoppad av en PPM-människa. ”Du vet väl vad PPM är, va? Håller du koll på hur det går för dina ppm-fonder”, ville denne stekar-wannabee veta. Uppfordrande och segervisst.

Då var det något som liksom klack till inom mig. Och jag sa till honom: ”PPM? Nejnej, sånt har inte jag. Jag är lyxhustru i Shanghai”.

Sedan viftade jag lite avmätt med handen, såsom man kan göra när man försöker vifta bort en irriterande fluga. Tittade föraktfullt på honom, uppifrån och ner och upp igen. Höjde lätt på ögonbrynen. Och vände sedan på klacken och gick.

Om kostdebatten

Kostdebatten går vidare i Sverige,  och speciellt debatten mellan LCHF-motståndare och -förespråkare. I SVD Brännpunkt hävdar Ingemar Gröön, sakkunnig på Brödinstitutet, att inget enskilt livsmedel gör oss feta. Till exempel inte bröd. Fetmaepidemin har sin grund i att människor har ständig tillgång till mat, i kombination med att de har för dåliga kunskaper om kalorier, näringsämnen och livsmedel, anser Gröön.

Vissa kommentatorer håller med, andra inte.  Några LCHF:are skriver att förbränning av fett kräver mer energi än förbränning av kolhydrater, och att detta är en orsak till att LCHF fungerar som viktminskningsmetod.  Samt att högt intag av snabba kolhydrater gör att man snabbt blir hungrig igen, vilket gör att man äter mer än vad man borde och därför går upp i vikt.

Tja. Jag är ingen näringsfysiolog. Jag har själv med framgång gått ner i vikt, inte med LCHF men väl GI, kombinerat med långpromenader minst fem gånger i veckan. Det passade mig. Med GI kände jag mig alltid behagligt mätt och fullständigt osugen på godis och chips.

Men trots att jag – för personlig del – håller på GI finns det en sak som stör mig hos vissa GI- och LCHF-debattörer. Nämligen de som fullständigt bergsäkert hävdar att man blir tjock av a att äta mycket ”vita” kolhydratprodukter som vitt mjöl, vit pasta och vitt ris.

Handlar det här icke om personer som fallerar att lyfta blicken från mellanmjölkens land?

Jag bodde i Korea när jag började med GI, då för att försöka gå ner ett antal kilon. Det gick som sagt alldeles utmärkt. Men alltmedan jag åt mumsiga omeletter till frukost och köttbitar med sallad till kvällsmat kunde jag ju inte låta bli att undra. Varför koreanerna runtomkring mig, i så hög utsträckning, såg alldeles normalviktiga ut. Med tanke på hur mycket vitt ris de satte i sig.

Sedan var jag på visit i Japan – och det var samma sak där. En massa normalviktiga människor. Som inte äter mindre mängder ris än koreanerna.

Nu bor jag i Kina. Och…ja, ni fattar min tankegång.

Vad jag blir trött på i debatten här hemma, det är det snäva perspektivet. Oförmågan och oviljan att inse att en metod kanske inte funkar för alla. Och – för att lyfta resonemanget från kosttemat, och applicera det på ett större perspektiv – ointresset av att se sig om i världen. Någonstans anar jag en – möjligtvis inte helt medveten – inställning att det som inte händer i västvärlden, det gills inte riktigt.

Men det sistnämnda har jag tjatat om så många gånger redan. Därmed inte sagt att det inte kommer upp på tapeten igen. Det gör det säkert 😉

Scanian solitude

Especially for my non-Swedish speaking guests: a photo compilation picturing the things I like best about Scania (or Skåne, in Swedish), which is the part of Sweden were I grew up. (Just to make sure:…Swedish speakers are most welcome to enjoy these photos too…)

Scania is the southernmost province in Sweden. It is abundant with wide-open spaces, fields and pastures…things that creates a feeling of freedom, lightness, serene and peaceful solitude within me.

Enjoy the pictures.

Hardeberga.

At nature reserve Billebjer.

Billebjer.

Billebjer again…

Nature reserve Måryd.

Another one from Måryd…

Clearly, I’m not the only one who appreciates some quiet, solitary downtime in Scania 🙂 Pic taken at Humlamaden riding school, where my daughter goes to camp every summer.