Hurra, hurra!

…vilken lättnad! Har precis fått besked om att vår dotter har kommit in på den internationella skolan i Düsseldorf och får börja tredje klass där till hösten.

Då var det en sak mindre att tänka på med anledning av flytten. Skönt. I och för sig visste vi att hon hade goda chanser, hon uppfyller ju ansökningskraven och enligt skolan brukar de kunna ta in de flesta nya sökande inför en terminsstart, men när det gäller internationella skolor finns det trots allt inga platsgarantier, så inget är säkert förrän det är säkert, så att säga.

Då ska vi bara hitta någonstans att bo också. Vi åker till Tyskland i början av juli för att leta bostad. Har bokat in besök hos ett antal mäklare som förhoppningsvis kan visa intressanta objekt.

Nu på lördag ska vi ha avskedsfest tillsammans med mina vänner I och M samt deras familjer. De flyttar också från Seoul i sommar (de ska dock hem till Sverige igen). Idag ska vi ut och handla inför festen. Känns väldigt konstigt att det ramlar in ett antal flyttgubbar den 18:e juni som ska packa ihop vårt bohag och knö in det i en container. Det är verkligen inte lång tid kvar nu.

Liten bildkavalkad

[rockyou id=71033580&w=426&h=320]Jag blev så inspirerad av SunnySwedes trevliga bildkavalkad från hennes grannskap att jag beslöt att göra något liknande. Mitt närområde är inte alls lika lummigt och välordnat som hennes, men what the heck!

Bilderna är tagna från den lilla runda jag hasar varje dag, när jag hämtar dottern från skolbussen. Med andra ord en liten inblick i en del av min vardagsrutin och min vardagsmiljö

Smyckesfynd

29 maj kl. 02:01

.

När jag såg de här smyckena föll jag bara pladask. They are SO me!

Ett hjärtligt tack till väninnan A som ledde mig till den lilla butik i Seouls galleri- och smyckesbutikstäta stadsdel Samcheon-dong som är fullspäckad med enormt roliga kreationer i stil med dessa.

Berlockerna på armbandet är de japanska manga-figurerna Keroro (Sgt. Frog) och Giroro, två utomjordingar från planeten Keron. Keroro (han den gröna) är officer i en pluton som ska invadera jorden (i förlängningen ska man ta över hela världen). Keroro har dock tappat sitt hemliga vapen och gömmer sig hemma hos en japansk familj där han sköter hushållsarbetet.

Ja, och det ena örhänget är en svamp som jag inte känner till. Tycker den ser lite charmigt bakfull ut. Och det andra örhänget är Hello Kitty med antenner.

Notera även de fina strassdetaljerna i örhängena!!

Varma tankar

Igår var det ju Mors Dag. Det hade kunnat bli en sorgesam dag för mig, men faktum är att jag nästan bara tänkte glada, varma tankar. Det var många fina minnen av mamma som dök upp inombords. Kantade av ljus och glädje. Av den där speciella, omtänksamma, ombonade stämning som mamma alltid spred omkring sig. Av små buketter på middagsbordet, komponerade av vad som råkade växa i trädgården för tillfället. Av vänliga klappar på kinden. Av snabba, energiska, livsglada steg. Och av alla glada skratt, många, många varje dag, inte minst när hon lekte och busade med sitt barnbarn

Jag tror saknaden och sorgen kommer närmare igen om några veckor. När vi återvänder till Sverige. Stiger in i mammas och pappas hus. När det inte längre är någon som glatt springer ut på uppfarten när vi parkerar bilen. När jag inte får höra min dotters illtjut av glädje när hennes mormor öppnar bildörren, lossar säkerhetsbältet och kramar om henne.

När det är alldeles tyst i detta hus, som aldrig någonsin varit tyst när mamma varit där.

När jag ska fortsätta rensa ut efter mina föräldrar.

Då.

Smaken är som baken

Var nyligen och åt lunch tillsammans med några mammor vars barn går i min dotters klass. Vi bestämde oss för att gå till en kinesisk restaurang vid namn Ho Lee Chow, en kedja som finns lite varstans i Seoul.

Jag hamnar bredvid S mamma. En glad, väldigt trevlig koreanska som har bott i USA flera år med sin familj. När vi fått in maten säger hon till mig: ”You know, this isn´t really Chinese food. I’m not saying there is anything wrong with it, but it’s more like the American version of Chinese food, more suited for the western taste.”

Då säger jag att vi har något liknande i Sverige. ”Kinesiska” restauranger som serverar mat vilken förmodligen skulle framkalla förbryllade miner bland besökare från Kina, om de någonsin skulle smaka något från dessa menyer.

Då säger S mamma: ”Well, here in Seoul we actually have authentic Chinese restaurants too. We just koreanized the food, of course, but it is authentic Chinese.”

Hmmmm…hihihi…som om koreaniserad kinamat skulle vara så oerhört mycket mer autentisk än amerikaniserad? Jag vet inte riktigt om jag köper det konceptet. Om det nu inte är så att all utländsk mat som ”koreaniseras” som genom ett under förblir autentisk. Vad tror ni om koreanized but authentic Swedish meatballs? Nästan som Mamma Scans, fast lite mer chilipeppar så klart…

Detta får mig att tänka på pizzor. Tror ni det finns några italienska pizzerior med självaktning som vräker bearnaisesås, tsatsiki och kebabkött på sina pizzor, som man ofta plägar göra i Sverige?
Dessa pizzavarianter lyser med sin frånvaro i Seoul (ibland saknar jag faktiskt dem…), men här är det istället oerhört populärt med ingredienser som sötpotatis och majs (sistnämnda är nästan ett krav) på pizzorna. Har man tur kan man få med några cocktailbär som dekoration! Och istället för den gamla hederliga svenska pizzasalladen får man i Korea inlagda gurkor. Typ Mor Annas.

Smaken är som…ja, ni vet.

Bambi på hal is

What a day…

…det har varit typ 26 grader och strålande solsken idag, och vad gör väl ett UFO då, jo beger sig till en ishall och åker skridsko!

Anledningen till detta var att dottern efter skolan var bjuden på födelsedagskalas av en klasskompis, och denna flicka hade skridskoåkning som huvudattraktion för sitt Birthday Party (hon bor nära en stor och fin, nybyggd ishall). Och eftersom hugade föräldrar var medbjudna om de ville, och min dotter aldrig i livet stått på ett par skridskor tidigare, tyckte jag det var idé att hänga på.

Sista gången jag åkte skridsko var väl för 30 år sen ungefär, så det var lite svårt att avgöra vem som var mest lik Bambi på hal is, min dotter eller jag….

…men efter en timmes åkning gled vi fram tämligen hjälpligt, och dottern tyckte det var urkul, och har redan börjat tjata om att hon vill träna skridsko snart igen.

Så vi får väl undersöka möjligheterna till skridskoåkning i Skåne/Düsseldorf antar jag…men det vete sjuttom om det finns någon skånsk eller tysk ishall som är öppen på sommaren…

I’m such a sucker for romance…

24 maj kl. 08:36

Harisu, koreansk modell, sångerska, skådespelerska m.m. har gift sig med sin pojkvän, rapparen Micky Chung.

En av anledningarna till att Harisu är en av Sydkoreas mest omtalade artister är att hon 1975 föddes som pojke, med namnet Lee Kyung-eun. Hon bytte kön i slutet av 90-talet och i december 2002 tillerkände domstolen i staden Inchon henne rätten att byta kön även i det koreanska familjeregistret, vilket ligger till grund för en persons identitetshandlingar. Detta ledde i förlängningen till att Sydkoreas högsta domstol 2006 fattade beslut om att alla transsexuella som har genomgått könsbyte på medicinsk väg har rätt att få sina identitetshandlingar ändrade, så att de stämmer överens med det nya könet.

Harisu är en förebild för många transsexuella i hela Asien, och har betytt mycket för att minska fördomarna mot transsexualitet och könsbyte, både hemma i Sydkorea och i flera andra konservativa asiatiska länder.

På Internet har jag läst mig till att Harisu och Micky planerar att adoptera fyra barn. Egentligen siktade de på tio, men det tyckte deras föräldrar var lite för många. Och att bröllopsresan går till Thailand, samt att lyckliga tu tar med sig föräldrarna dit (?!?!).

Det blir två bilder (foto: The China Post och Reuters) på Harisu och Micky eftersom jag tycker de är ett så sött par, and I am such a sucker for romance 😉

Visste ni förresten att Sverige var det första land i världen som antog en lag om könsbyte? Året var 1972.

När nytt och gammalt inte går ihop

 Herald Tribune hade igår en lång artikel om Internets möjliga effekter på självmordsstatistiken i Sydkorea. Liknande frågeställningar som varit uppe i Sverige.

Under de senaste 25 åren har Sydkorea, enligt Herald Tribune, gått från att ha ett av de lägsta antalet självmord i världen till att ha det högsta antalet självmord per år inom OECD.

Under dessa 25 år har Sydkorea moderniserats i en rasande takt; gått från att vara ett fattigt agrarsamhälle till ett högteknologiskt land där konkurrensen om de bästa skolorna, de bästa jobben, den högsta standarden och det högsta anseendet är enorm. Den sociala välfärden har dock inte utvecklats i samma takt som den materiella, och det traditionella stödsystemet, nämligen familjen, är inte vad det en gång var. Skilsmässorna har ökat markant under de senaste åren (från att ha varit en i det närmaste tabubelagd företeelse). Omgifte blir allt mer accepterat. Allt fler medelålders människor anser sig inte ha möjlighet att ta hand om den gamla generationen, vilket var självklart att man gjorde tidigare. Istället för att i hemmet ta hand om barn och gamla ger sig allt fler kvinnor in på den avlönade arbetsmarknaden.

Sydkorea är idag ett av de bredbandstätaste i hela världen. Vilket bland annat fått till följd att det skapats hemsidor specifikt för personer som planerar att begå självmord. Här får de kontakt med likasinnade och kan eventuellt hitta en ”självmordspartner”. I april i år, rapporterar Herald Tribune, begick t.ex. två kvinnor självmord i en lägenhet genom att hermetiskt tillsluta den med tejp och sedan hetta upp kol på spisen. De dog när koloxidångorna fyllde rummet. De två hade träffats via en ”självmordshemsida” på Internet.
Vidare rapporterar Herald Tribune att somliga använder nätet för att hitta personer som säljer bekämpningsmedel, som de tänker använda för att förgifta sig själva med.

Korea Association for Suicide Prevention har ett antal medarbetare som söker igenom webben i jakt på ”självmordshemsidor”, och där försöker identifiera personer som planerar att ta sina liv, för att, om möjligt, spåra upp dem och hindra dem.

Självmordstankar dyker bland annat upp bland en del barn och unga som inte lyckas bra i skolan. Som känner att de inte har någon framtid om de inte får de högsta betygen, vilket är ett måste för att ta sig in på de bästa universiteten (en examen därifrån ger ju de bästa jobbchanserna). Och som känner att de sviker sina föräldrar och sin familj. För även om den koreanska familjen i mycket inte längre är vad den en gång var, så är den fortfarande en avsevärd faktor i den koreanska ”hederskulturen”.

I Seoul monteras nu glasskärmar framför spåren i tunnelbanan, vilket ska förhindra folk från att kasta sig framför tågen (en vanlig självmordsmetod i staden). Och myndigheterna diskuterar att göra bekämpningsmedel mindre giftiga, för att förhindra att de används som gift av folk som vill ta sina liv. Allt fler skyddställningar monteras på höghustak och broar, så att människor inte ska kunna kasta sig ut från dem.

Men de här åtgärderna kan ju mest liknas vid att ta en alvedon vid värk. När man dämpar smärtan, men inte gör något åt det bakomliggande problemet.

Och frågan är vad Sydkorea tänker göra åt de bakomliggande problemen till landets höga självmordstal. Hur tänker man sig stävja det faktum att vissa unga människor ser ett misslyckat skolprov som en orsak till att ta livet av sig? Eller att en företagsägare som gått i konkurs väljer att kasta sig ner i floden från en hög bro? Eller att en människa med skyhöga kontokortsskulder kastar sig framför ett tunnelbanetåg?

Självmordsstatistiken i Sydkorea är, som jag ser det, till stor del ett utslag av att den traditionella kulturen frontalkrockar med det moderna samhället. Traditionella värderingar, som vikten av att hedra sin familj och inte förlora ansiktet, får väldigt obehagliga följder i dagens sydkoreanska samhälle.

Förr ”visste man sin plats” i Korea. Man föddes in på en viss nivå i den samhälleliga hierarkin och förväntades leva enligt de regler som gällde på den nivån, samt i alla lägen lyda sina överordnade.

Idag luckras detta system upp. Det är möjligt att klättra upp några pinnhål på stegen. Det är möjligt att arbeta sig till ett bättre liv, med ökad materiell välfärd och bättre anseende – vilket innebär att ens medmänniskor behandlar en med ökad respekt. Det lockar naturligtvis många. Som dessutom inte vill att deras barn ska halka efter. Inte trilla ner, utan följa med upp. Kanske högre än vad man själv förmår nå.

Priset för detta kan bli omänskligt högt.

Inatt jag drömde

Jag har läst om flera Wallander-deckare på sistone. Jag är ju så otroligt glömsk när det gäller deckare. När det gäller vanliga romaner brukar jag komma ihåg handlingen, men i fråga om deckare glömmer jag nästan alltid vem som mördade vem och varför. Det är jag inte ledsen för. Jag sparar ju pengar, behöver inte köpa så många deckare, det räcker att läsa om de gamla, och Henning Mankells rysansvärda historier tål enligt mig många omläsningar.

Hursomhelst. I natt drömde jag att jag själv var med i en Wallander-mordhistoria. På något sätt hade jag nästlat mig in bland Ystads poliskår (?!?). Jag satt i en polisbil tillsammans med Lassgård/Wallander. Det var någon annan polis som körde, en tidig morgon, dimman låg tät och rå över den skånska slätten. Lassgård/Wallander och petite moi var inne i en jättedjup diskussion över vem som möjligtvis tagit X (oklart vem) av daga.

Det märkliga är att våra diskussioner försiggick på tyska…

Det är väl mycket som snurrar i huvudet på mig nu…

…men jag ska väl vara glad över att vi inte diskuterade på koreanska – då hade det nog blivit lite för mycket Goddag Yxskaft över det hela, och vare sig Lassgård/Wallander eller jag själv hade väl begripit något alls…

😉

Välgärning i bokhandeln

Idag tog jag mig till ett stort shoppingcenter för att utöka mitt förråd av koreanska dvd-filmer. Efter väl förrättat värv upptäckte jag att det fanns en bokhandel i centret också, och eftersom jag hade lite tid över beslöt jag mig för att gå in och kolla utbudet.

I koreanska bokhandlar ska man se upp med var man sätter fötterna. Det sitter/halvligger nämligen folk lite här och var, totalt uppslukade av diverse litteratur som fångat deras intresse på bokhyllorna. Jag tycker det är lite trevligt att man får göra så – slå sig ner med en intressant bok där det råkar finnas plats. Har aldrig sett någon bokhandelspersonal som kommit och bannat folk, typ ”du får minsann köpa boken innan du läser den”.

Bäst jag inventerar sortimentet av engelska böcker ser jag i ögonvrån att någon försiktigt glider fram mot mig. Och efter några sekunder hör jag en diskret harkling.

”Excuse me…could you help me find a book in English?”

Jag vänder mig mot den som tilltalat mig. Det är en tjej i 30-årsåldern som ler lite blygt.

Hmmm. Hon kan ju knappast tro att jag hör till personalen, tänker jag. Såvida inte bokhandlarna i Seoul börjat med någon ny drive, anställa västerlänningar på avdelningarna för engelska böcker. Nåja, jag är på gott humör och bestämmer mig för att vara vänligheten själv.

”Well…what exactly are you looking for?”

Hon ser lite smågenerad ut och säger: ”Hmmm…something?easy. I learn English. Want to practice reading.”

Well, well. Vi går tillsammans bland hyllorna lite planlöst, och jag undrar förtvivlat vad tusan jag ska sätta i händerna på henne.

”Something easy. My English not so good. But not a…a…boring book. Something funny!”

Jag kliar mig i huvudet och känner mig rådlös. Är ju ingen expert på engelsk litteratur, direkt.

Men så säger hon: ”Ohhh…I know! Books for children!”

Jamen nu blir det ju enklare. Att jag inte kom på det själv! Så då letar vi reda på engelska barnböcker, och jag känner mig som värsta bokhandelsproffset när jag hittar vad jag söker och glatt kan sätta en bok i serien ”Junie B. Jones” i händerna på boksökerskan.

”This I think you will like. My daughter has read a lot of these and she laughs like crazy!”

Boksökerskan ser ut som om jag placerat en skattkista full med dyrbara ädelstenar i händerna på henne. Hon bläddrar försiktigt i boken, konstaterar nöjt att det inte är alldeles för fullknökat med text på sidorna (dessutom finns det skojiga bilder), och ler från ena örat till det andra.

”Ohhhh…thank you so much, kamsahamnida, thank you-thank you!” Hon bugar flera gånger och skuttar sen mot kassan.

Jamen det var ju trevligt att jag kunde göra en god gärning idag, tänker jag.

Och så kan jag passa på att rekommendera Junie B. Jones för alla er andra också. Det är en helt underbar serie böcker för barn som handlar om en liten amerikansk tjej som precis har börjat skolan. Barbara Park, som skrivit böckerna, har en fantastisk förmåga att humoristiskt skildra barns känslor och tankegångar, och låter Junie B. råka ut för diverse hysteriska äventyr och trångmål, i allt från klassrummet till snabbköpet och på skolbussen. Jag läser ofta Junie B. för min åttaåring som ”godnattbok”, och det vete tusan vem det egentligen är som skrattar högst, hon eller jag.

Rekommenderas för alla som har barnasinnet kvar!