Arkiv | januari, 2011

恭禧发财 – Gott Nytt År!

28 Jan

Nyårshälsning i vårt bostadsområde.

DÅÅÅÅÅ såååå…är det dags för årets STORA högtid här i Kina – det kinesiska nyåret. För kineserna är nyåret en lika stor högtid som julen är för svenskarna. Det är presenter och släktmiddagar med massor av mumsig mat. Och så är det pang-pang. Kinapuffar och fyrverkerier. Hej och hå, fest och gamman.

Själva missar vi hela balunsen. Dottern har två veckors lov, och en av dessa ämnar vi tillbringa i Vietnam, närmare bestämt i Hanoi och Ha Long Bay. Vi åker i morgon (lördag). Jag ser verkligen fram emot denna vecka. Det blev inte så mycket familjetid för oss i julas. I och med att svärfar dog i november var min man var tvungen att ägna en större del av denna Sverigevistelse åt saker som bouppteckning och rensning och sortering i sitt föräldrahem.

Nu går vi in i kaninens år, hörni. Närmare bestämt den 3 februari. Med allt vad det innebär. (Jag vet inte så noga, jag har inte hunnit läsa in mig på kaninår.)

Gōng xǐ fā cái. Gott Nytt År!

Vackra röda lanternor som dessa hängs ut överallt såhär i nyårstider.

Annonser

Jag är en riktig planta

22 Jan

Sedan vi kom till Shanghai har jag varit riktigt irriterad på att det är så dålig samtalsvolym i min mobiltelefon. Det märktes inte så mycket i Sverige, men här, där man alltsomoftast befinner sig i betydligt bullrigare miljöer än hemma, har det varit väldigt frustrerande. När någon ringt har jag ofta vrålat ”jag hör inte ett skit, kan du vara snäll och skicka mig ett sms istället?”

”Jaja”, har jag tänkt. ”Där får man för att man har skaffat sig en smartfån. De duger tydligtvis att surfa med och spela spel och använda som gps och träningslogg och pulsmätare och gudvetallt – men att höra vad folk säger när de ringer – DET är tydligen för mycket begärt. Humpfff!”

Ja. Så satt jag i bilen igår, in one of those neverending bilköer. Hade tråkigt. Började pilla på mobilen. Surfade runt lite. Kollade e-posten. Kom sedan att tänka på den usla samtalsvolymen. Gruffgruffgruffgruff.

Började granska min lilla mobbe lite närmare. ”Inte så konstigt att det är dåligt volym”, tänkte jag. ”Man ser ju inte ens högtalaren, så pytteliten är den!”

Skakade på huvudet. Såg att displayskyddet behövde rengöras. Tog fram en näsduk för att putsa lite på det.

OCH DÅ SLÅR MIG EN REVOLUTIONERANDE TANKE.

Displayskyddet. Som jag noggrant monterat på mobilen direkt efter köpet. Det kan väl inte vara så att…..?

Jag granskar mobilen igen. Och hittar nu faktiskt högtalaren. Den sitter och trycker bakom det oerhört väl påklistrade displayskyddet.

JAG HAR GLÖMT ATT TA BORT DEN LILLA PERFORERADE BIT DISPLAYSKYDD SOM SITTER RAKT ÖVER HÖGTALAREN.

Frenetisk börjar jag nu pilla på displayskyddet. Och se där! Efter en liten stund ger den perforerade biten över högtalaren med sig.

När högtalaren är befriad ringer jag genast ett testsamtal.

Och.

HERREDUMILDE VILKEN BRA VOLYM DET PLÖTSLIGT ÄR!!! Jag blir tvungen att skruva ner volymen rejält för att inte bli lomhörd.

Ja hörni. What can I say. Förlåt SonyEricsson. I am so sorry.

Annieverse – ”planta” is my middle name. Verkligen. Genuinely. The airhead of all airheads liksom.

Nu ska jag ringa ett samtal. Baraföratt. Det är så häftiga att höra vad folk säger 🙂

 

Att något så enkelt kan bli så svårt

18 Jan

Long time no blogg, märker jag. Nej, jag har inte gått under jorden. Men sedan vi kom tillbaka till Shanghai efter jul har jag försökt få till det med diverse nya rutiner och projekt. Och det har tagit sin tid.

Till exempel har jag börjat lära mig lite mandarin. Mycket lite, men ändock. Det har tagit emot att anmäla sig till någon kurs och binda upp sig för ett antal timmar i veckan, men nu har jag hittat en annan lösning – en interaktiv dvd-kurs i ”emergency mandarin”. Ja skratta ni, men den är inte alls dålig. Den innehåller glosor, vanliga fraser, samtalssituationer, uttal, lite seder och bruk och kultur – riktigt trevlig. Och jag lär mig faktiskt en hel del, tycker jag. Börjar känna igen ord och fraser när jag hör folk prata med varandra på stan, och kan själv kläcka ur mig enstaka ord.

Men igår var mina ytterst små kunskaper fullständigt obrukbara. Jag gick in på China Unicom här hemma i Xujing Town, dels för att betala räkningen för min egen mobil, dels för att ladda dotterns kontantkort. Jag har varit där tidigare och är väl medveten om att ingen där talar engelska.

”Men hur svårt kan det vara”, tänkte jag. ”Det är ju bara att vifta med räkningen, och sen peka på självbetjäningsautomaten med vilken man kan ladda kontantkort.

Den första delen gick mycket riktigt utan problem. Jag viftade glatt med räkningen. Glad CU-medarbetare, en tjej i 25-årsåldern, tar emot den. Jag betalar. Det gick på en och en halv minut.

Men. Sedan skulle jag ju förklara att jag ville ladda upp min dotters kontantkortmobil. ”Här gäller det att vara pedagogisk”, tänkte jag. Tog fram min egen mobil, pekade på den och på den nyss betalda räkningen. Sen tog jag upp dotterns mobil, och pekade på självbetjäningsautomaten.

Glad CU-medarbetare ler fortfarande men får en rynka mellan ögonbrynen. Hon kliar sig i håret och säger sedan ”hmmmmm….car?”

”Men varför frågar hon om jag har bil”. tänkte jag. ”Vad har detta med mobiltelefoner att göra? Tycker hon att jag ska ta min bil och åka till en annan CU-butik där det finns någon som pratar engelska? Eller undrar hon om jag har en chaufför som kan komma och tolka? Herregud! Hon kan mena VADSOMHELST! Jag har INGEN SOM HELST ANING!!!”

Under beskådande av mitt nollställda fejs börjar glad CU-medarbetare nu se mer nervös än glad ut. Hon ber mig sitta ner, dyker ner bakom disken och får upp några papperslappar, givetvis på kinesiska. Jag ser dock att det bland annat står ”100 yuan” på dem. Ser ut att vara presentkort. ”Aha, tänker jag, hon undrar hur mycket jag vill ladda för!” Jag ler rart och håller upp tre fingrar i luften.

Mer nervös än glad CU-medarbetare gör en grimas och frågar ännu en gång ”Car….?”

”Men vad ÄR det här nu med min bil?”, tänker jag frustrerat.

Då kommer en kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare fram och pekar på min plånbok. ”Jaja, jag vet väl att jag måste betala”, tänker jag. Samtidigt rannsakar jag febrilt min hjärna efter glosor på mandarin som möjligtvis kan vara brukbara. Hittar inte en enda. Ord och fraser som ”notan tack”, ”stekt ris”, ”toalett”, ”en, tack”, ”long time no see”, ”väska”, ”Det är dags att äta” och ”Är din syster från Australien? Jag är från Sverige!” ….njae, de lär inte förbättra situationen.

Villrådigt öppnar jag plånboken, och då pekar kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare på mitt betalkort. ”Car!” Säger hon triumferande.

HEUREKA!!! Det var ”card” de var ute efter! Jag måste använda betalkort i självbetjäningsmaskinen!

Alla tre skiner vi upp som små solar. Mer nervös än glad CU-medarbetare gör till och med några glädjeskutt. Hon strålar verkligen, tösabiten!

Tja, efter detta var det bara för numera mer glad än nervös CU-medarbetare att hjälpa mig ladda dotterns mobil medelst automaten. Nu kanske ni tänker att det kunde jag väl ha gjort själv från början, men det kunde jag INTE. Eftersom allt stod på kinesiska.

När allt är över, tackar jag hjärtligt för mig. Nu VÄLDIGT glad och lättad CU-medarbetare klappar mig vänskapligt på armen flera gånger och säger ”sorrysorry bad English”.

Och då tänker jag att ”du har väl ingenting i hela världen att be om ursäkt för. Är det någon som ska be om ursäkt är det väl jag, som kommit hit denna vackra solskensförmiddag för att så gott det går förstöra din dag och ge dig världens huvudvärk.”

Så. Det är situationer som dessa som motiverar mig att lära mig lite emergency mandarin. Jag är i grund och botten en snäll människa som inte vill ge mina medmänniskor huvudvärk i onödan.

Annars då? Tja, jag har kommit igång med min nya berättelse. Det verkar som om den blir lite konstig. Eller ska jag kanske säga annorlunda. Vi får väl se. Har som mål att skriva 500 ord om dagen. Alternativt sitta och pilla med den minst en timma varje dag.

Jaha. I dag snöregnar det hejvilt här i Shanghai. Som det kan bli.

Bye-bye, som vi säger här i Kina.

Hoppas inte detta är ett omen…

2 Jan

Idag åker vi tillbaka till Shanghai.

Igår satt jag och suckade över denna långa resa.

Som om det skulle vara något stort problem. Ha! Föga visste jag vad som väntade.

Tidigt i morse väckte mig dottern genom att skrika ”mamma, mamma, det sprutar vatten ur gästtoaletten!!!”

Det gjorde det verkligen. Som en energisk fontän.

Jag lyckades inte stänga av vattenkranen till toan, men efter mycket besvär (den satt fan i mig som berg!!!) lyckades jag stänga av huvudvattenledningen.

Nu ska vi åka till flygplatsen om någon timme. Jaha. Att få tag på en VVS:are i detta läge finns inte ens på kartan. Tyvärr får jag lämna över eländet till Unga Fröken Inneboende, som anländer om någon dag.

Men först ska jag torka upp allt vatten inne på gästtoan. Det är MYCKET. Lyckligtvis inte så mycket att det runnit ut i något annat rum, dock.

Fanfanfanfanfan.

Nu hoppas jag sannerligen att resan går smidigt och som planerat. Känner inte för så mycket mer dramatik just nu.

Dessutom hoppas jag verkligen att detta INTE är ett omen som förebådar vad som komma skall för min del under 2011…

…God Fortsättning på er alla, förresten.

%d bloggare gillar detta: