Long time no see

Jomen. Det var ett tag sedan jag gav ett livstecken ifrån mig här.

Tja. Först var vi i Norrland och besökte goda vänner, besteg berg, njöt av Storforsens skönhet och en massa annat trevligt.

Sen kom jag hem och fick ryggskott. Och då gick luften liksom ur mig.

För…det var länge sedan jag hade ryggskott nu. Under tiden i Indien kom jag i riktigt bra form, med hjälp av den glade personlige torteraren. Naturligtvis gjorde jag mitt bästa för att upprätthålla formen någotsånär när vi återvände till Sverige.

Och därför känns det så surt att det smällt till i ryggen igen (på grund av en fullkomligt idiotiskt onödig rörelse som jag borde haft vett att INTE göra).  Jag har ju försökt att vara duktig – och så går det ändå åt pipan!

Till detta kommer att jag har haft problem med underarmen sedan i mars/april. Har varit hos naprapat nu i Sverige och fått konstaterat att det är tendinos – en skada i senfästet som blivit kronisk. Prognosen är god, men det kan ta lång tid innan det läker ordentligt. Nu får jag köra på med en massa excentrisk träning av underarmen, det verkar vara den behandlingsmetod som ger bäst resultat, men man får hålla på länge och mycket.

Kombinationen ryggskott och tendinos har väl blivit lite too much för mig. Jag känner mig som en handikappad 95-åring, typ. Och inte blir det bättre av att se våra grannar, 80 plusplus, glatt gräva omkring i sin trädgård. Milde tid, de är i mycket bättre form än jag!

Blä.

Men det är bara att hålla ut. Det blir ju faktiskt bättre, jag känner det själv från dag till dag. Speciellt i ryggen.

Fast jag önskar verkligen att det gick LITE snabbare.

På väg norrut

I eftermiddag lämnar vi det sommarfagra Skåne för att flyga upp till den VERKLIGT högan Nord, där vi ska tillbringa några dagar hos goda vänner. Sightseeing vid Storforsen och surströmming lär stå på programmet, najs! (Ja, åtminstone det förstnämnda. Surströmming har jag aldrig smakat, det kan ju bli….spännande.)

Nu måste jag fortsätta packa. Var i hela friden var det nu jag la myggmedlet?

Må gott, alla!

Min man blir också allt mer lik min mamma

Jahapp, då var temperaturen på väg upp igen, och därmed ökar risken för hjärnsmälta. I alla fall hos mig.

Vet ni vad jag sa till min man idag? Nejnej, hur skulle ni kunna veta det.

Jo, jag sa ”Kan du vara snäll och hjälpa mig med solcellslamporna innan du tar ut dammsugaren i trädgården?”

Smaka på den. Dammsugaren i trädgården? Vad finnes väl att dammsuga där? Tja, det skulle väl eventuellt vara några vissna höstlöv som envist dröjer sig kvar. Om jag nu inte tyckte att dammsugaren skulle få lite sol på sig. Den kanske skulle tycka det vore trevligt, vem vet?

Nej men allvarligt, vad jag menade var naturligtvis gräsklipparen. Inte dammsugaren.

Snacka om hjärnsmälta. Fast om sanningen ska fram kan denna felsägning också bero på min eminenta förmåga att i tanken ständigt ligga ett steg före mig själv. Så att säga. I tanken är jag alltsomoftast på väg till nästa grej som ska göras. The Queen of Foresight, that’s me, typ. Och på samma gång som jag stod och gaggade om dammsugaren i trädgården – tja, vad jag hade i tankarna just då var att jag själv borde dammsuga när jag tagit hand om tvätten, vilket jag pysslade med just då.

Min man skrattade hjärtligt och sa: ”vet du, du blir bara mer och mer lik din mamma! Hon sa också en massa mystiska saker!”

Här får jag ge honom rätt. Alltsomoftast sa t.ex. mamma ”har du satt på teven nu?” när hon egentligen menade datorn. Det

Men vad min käre man inte riktigt vill inse är att han också blir alltmer lik MIN mamma. Jodå. (Det är fullt möjligt att han blir lik SIN mamma också, men det har jag ingen riktig koll på).

Precis som min mamma kläcker min man allt oftare ur sig obegripligheter som ”Jomen du vet hon den där blonda som vi träffade hemma hos….ja, du vet, när vi var hemma hos dom. Förra sommaren, du vet. Det var väl förra sommaren? Jag tror det i alla fall. Vad är det nu hennes barn heter, förresten?”

Men det är ju förvisso en HELT annan sak.

Nej hörni, nu är det bäst att jag sätter på en kanna marinad att pigga upp mig med, så att jag inte slöar bort hela eftermiddagen. Vill ju helst hinna rensa lite cykloper i rabatterna innan det kvällas, för det kan ju bli badväder i morgon om man har tur.

Må gott alla 😉

Det trodde man ju inte…

Jag trodde väl aldrig jag skulle säga det, men jag lider mer av värmen här i min skånska hemstad än i Mumbai.

Fast egentligen är det ju inte så konstigt. I Mumbai fanns det antingen rejäla takfläktar eller luftkonditionering i princip överallt. Så är det ju inte riktigt här.

Jojo. Och det där platta, kolsvarta taket på vårt hus här hemma, det har jag nog fått för mina synders skull.

Det är till och med så långt gånget att min make har börjat yra om att installera något luftkonditioneringsaggregat här i hemmet, för nattsömnens skull. Amazing. Är det någon som är värmetålig i övrigt, så är det verkligen han.

Maken har förresten också berättat om kolleger från varma asiatiska länder som lider något enormt om de är på tjänsteresa i Sverige när det är temperaturer som nu. De tycker det är ytterst egendomligt och väldigt plågsamt att de i övrigt trevliga hotell de inkvarteras på inte har luftkonditionering, eller åtminstone rejäla fläktar. Då får maken förklara att det beror på att det inte ”ska” vara jättevarmt i Sverige egentligen. Och eftersom det inte ”ska” vara det så ”ska” det ju inte heller behövas någon nedkylning. Typ. 

Håhåjaja. Idag är det visst risk för åska. Eller chans till åska – hur man nu väljer att se på saken. Jag tror jag ska gå ut en runda nu på morgonkvisten, medan det fortfarande är dräglig temperatur ute, och innan det eventuellt blixtrar loss. Jag är nämligen så himla otroligt jättesugen på att testa appen ”CardioTrainer” som jag laddade ner till min splitt nya Sony Ericsson X10 mini pro igår. Jag har ingen aning om vad den här kardiotränaren är för något, men den är säkert fiffig och fullständigt nödvändig.

När ovädret sedan brakar loss (om det nu gör det) kan jag ju mysa i hemmets lugna vrå och ladda ner fler jätteoumbärliga appar. Herregud vad mycket skojigheter det finns!

Nä, på med skorna nu.

Ha det så bra i värmen, alla!

Det fina vädret struntar jag i

Idag åker maken och dottern bort tillsammans för några dagar. Det har de gjort tidigare de senaste somrarna, och jag tror det gör dem gott att rå om varandra lite på tu man hand.

Nu kommer mitt förmodligen inte alls särskilt politiskt korrekta avslöjande: jag tycker det ska bli jäääääättesköööööönt att bli av dem ett tag. Att få hasa omkring härhemma alldeles ensam. Att ohämmat och ostört kunna hänge mig åt mina egna tankar. Att ha hela makten över fjärrisen och datorn. Och inte minst att kunna låta middagen bestå av chips med dip, utan att oroa mig över att jag framstår som den totala katastrofen i fråga om nutritionsmässiga föredömen för min dotter. Hehe. Jaja, sån är jag.

Det fina vädret kommer jag att strunta i. Jag ska häcka inomhus mest. För nu tänker jag på allvar ta itu med korrekturläsningen av min roman. Det har dykt upp lite tankar och idéer kring vad som kanske bör tillfogas, och vad som eventuellt kan tas bort, men jag har inte riktigt haft ro i vare sig kropp eller sinne för att ta tag i det på allvar.

Men nu så.

Må lagom mycket sol och värme glädja er alla, kära bloggläsare!