Gigantiska grisar och paljettprydda pumps

Jag har nu genomlevt  de märkligaste 32 sammanhängande timmarna i mitt liv. Och jag tvivlar STARKT på att jag någonsin kommer att uppleva 32 lika märkliga, sammanhängande timmar igen.

Vad har jag då fått vara med om under denna tidsperiod?

– Två missade flighter. Först missade jag min flight från Shanghai till staden Zibo på grund av att jag somnade på soffan. Ett dygn senare missade maken sin flight från Zibo till Shanghai på grund av trafikkaos.

– En och en halv ytterst stillastående mittinatten-timme i en taxi på en kinesisk motorväg, på väg från flygplatsen in till Zibo city, omgiven av flertalet lastbilar med fullkomligt GIGANTISKA grisar, samt glada medtrafikanter som var ute och spankulerade i röran och nyfiket kikade in genom bilfönstret…”oh, kolla in, det sitter tre västerlänningar i taxin därborta!!” Stillaståendet berodde för övrigt på att en lastbil kört i diket. (Den var dock inte full med grisar).

– Hotellfrukost bestående av ägg- och tomatsoppa samt algsallad efter sammanlagt tre timmars sömn.

– Sex timmars tomgloende på sammanlagt tre kinesiska polisstationer. Enda anledningen till att jag var tvungen att vara på dessa polisstationer var att jag var tvungen att vara där. Jag behövde inte göra något. Fylla i något papper, svara på frågor, eller så. Alla papper var redan ifyllda och ingen av poliserna skulle ha kunnat fråga mig något, eftersom de inte kunde engelska. Och jag kan ju knappt någon kinesiska. Mer än att fråga efter var toaletten är och lite sånt. Därför har jag nu nu utvecklat tomgloende på kinesisk polisstation till en skön konst. Understundom roade jag förresten mig med att kolla in resten av klientelet som hade ärende till polismakten samtidigt med mig. Min huvudsakliga slutsats av dessa observationer var att högklackade pumps med paljetter verkar vara mycket populärare i Zibo än i Shanghai.

– Tio och en halv timmes bilfärd med endast en kisspaus (5 minuter) på kinesiska motorvägar, från Zibo till Shanghai. Då ett antal bensinsstationer behagade vara stängda var jag vid åtminstone tre tillfällen bergfast övertygad om att soppatorskens tid obevekligen var inne. Men Gud var god.

På något perverst sätt skulle jag inte vilja ha de här 32 timmarna ogjorda. Vi snackar liksom förhöjd levnadskänsla. Larger than life. Vetskapen om att det här är något som inte är allom förunnat att uppleva. Och att jag trots allt inte är så nervklen att resan för min del tog sin ände på en sluten psykiatrisk klinik.

Nu kanske ni vill veta vad hela den här vansinnesresan gick ut på? Jo, förstår ni. Eftersom min man har sin huvudsakliga arbetsplats i staden Zibo i Shandongprovinsen är han skriven där, och därför måste jag och min dotter söka uppehållstillstånd där;  inte i Shanghai där vi bor. Och eftersom myndigheterna i Zibo behåller våra pass i minst en vecka, medan ansökan behandlas och stämplas på erforderligt sätt, såg vi ingen annan utväg än att åka bil hem till Shanghai efter erforderliga myndighetsbesök. Vilket tog tio och en halv timme. För att få åka flyg måste man nämligen – föga förvånande – kunna uppvisa godkänd legitimation. För att få åka tåg också, numera.

Att den lokala polismakten gärna hade utfärdat intyg om att våra pass befann sig hos dem för bearbetande, och att vi med detta intyg i näven hade släppts ombord på både flyg och tåg, var något som inte kom till vår kännedom förrän i efterhand…

…nååååååja! Om jag ska säga något positivt om den aktuella, för mig inte helt lättgenomskådliga myndighetsprocessen, så är det att det inte verkar gå att muta sig till någon lindrigare behandling – till skillnad från i Indien, där jag tidigare bott. Och personligen föredrar jag att ha det så – dessa bisarra 32 timmar till trots.

I en annan del av Kina

För två veckor sedan var dottern och jag i staden Zibo, som ligger i Shandong-provinsen, cirka en timmes flygresa nordvästerut från Shanghai. Eftersom det är där som maken jobbar – han veckopendlar, för övrigt – var vi tvungna att ansöka om uppehållstillstånd där. Det var en illuster tillställning, vi flög dit en söndagkväll, och strax efter lunch på måndagen, då vi lämnat in våra papper på Public Security Bureau (det låter väl nåt, det?), styrde vi kosan mot Shanghai igen. I och med att PSB skulle behålla våra pass till uppehållstillstånden var stämplade och klara kunde vi dock inte flyga tillbaka utan fick åka tåg hem…..en åtta timmar lång resa. Men det gick bra det med. Tåget var av x2000-typ och riktigt fräscht och fint. Dock var vi något möra när vi återvände till Shanghai sent på måndagskvällen.

Nu undrar ni så klart varför vi inte har bosatt oss i Zibo, eftersom det ju är där maken jobbar. Tja. En av anledningarna är att det inte finns någon internationell skola där. Och den andra anledningen demonstreras i följande videosnutt, tagen från bilen, på väg från makens jobb till PSB. Om vi säger så här: det må se ut som det vore en regnmulen dag i Zibo. Men det är inte ”vanlig” mulenhet. Det är SKIT.

Till Zibos försvar måste jag säga två saker…för det första: strax innan vi satte oss på tåget sprack gråmulenheten upp, vita moln drev förbi, lämnade plats för en blekblå himmel och vi kunde NÄSTAN se solen. För det andra: jag har sett värre luftföroreningar. Nämligen när jag besökte Beijing, cirka ett halvår före olympiaden 2008. Kommer ihåg att jag åkte taxi på en av de stora ringlederna och inte ens kunde skymta bebyggelsen på andra sidan vägen.

Videoklipp nummer två är tagen under vår tågresa till Shanghai. Här bjuds på soft train music kombinerat med lite rangerbangård, lite stadsbebyggelse och lite landskap som nästan liknar Vilda Västern. Och som bonus: en chipsrecension!