Tack och adjö – Thank you and Good Bye

Tusen tack till alla som har följt denna blogg under åren!

Eftersom mitt liv som utlandssvensk nu närmar sig sitt slut kommer bloggen inte att uppdateras längre. Men ni kan följa mig, och mitt nya liv, på följande adress: http://annieirma.blogspot.com

Må gott, lev väl, på återseende hoppas jag 🙂

In English: My expat years will soon be over and therefore, this blog will not be updated anymore. I’ve started a new blog about the thrills/perks/horrors of moving back home to Sweden again, the adress is http://annieirma.blogspot.com . This blog is in Swedish, but if you’re interested, there will be a Google Translate option 😉

Peace, love and happiness to you 🙂

Annie

Lilla Burk

 

Detta inlägg tillägnas Lilla Burk, född 2007. En av min familjs trogna följeslagare under fem år.

Lilla Burk, denna champinjonfyllda tingest, inköptes när vi bodde i Korea. Men av någon anledning kom den aldrig till användning.

Den blev stående i ett köksskåp. Tills vi flyttade till Tyskland. Där bodde vi i två år, och inte använde vi Lilla Burk därheller.

Vidare till Indien. Där Lilla Burk fick bo i ett nytt köksskåp. Ärligt talat, när jag vid uppackningen i Mumbai hittade Lilla Burk vågade jag inte kika på datummärkningen. 

Tja. Efter ett år i Indien flyttade vi vidare till Kina. Uppackning av hushållet igen. Inklusive Lilla Burk, så klart. Denna gång tittade jag på datummärkningen. 2007, som sagt.

Nu frågar sig intresseklubben såklart varför i hela friden vi aldrig a) använt eller b) slängt ut Lilla Burk.

På den frågan har jag inget svar. Om sanningen ska fram så tyckte jag nog själv att Lilla Burk inte kändes fräsch att använda redan när jag packade upp vederbörande i Tyskland. Min mans åsikt i ärendet var, och är fortfarande, att innehållet i Lilla Burk förmodligen inte är otjänligt som människoföda, men däremot, med stor sannolikhet, är ganska…upplöst.

Jamen släng eländet i soptunnan då, kanske ni vill utbrista.

Jo, det skulle man naturligtvis…men nä….alltså, jag kan bara inte.

För när jag ser på Lilla Burk, vid det här laget lite rostangripen och med gulnande etikett, så framstår liksom vederbörande som ett litet monument över vårt kringflackande liv.

Jag minns kackerlackan vi aldrig lyckades slå ihjäl i köket i Korea. Jag minns köksskåpen i Tyskland, som alltid luktade margarin (nej, jag vet inte varför!). Den olidliga värmen i köket i Mumbai, där vår hemhjälp alltsomoftast stod och gjorde den där jättegoda, korianderdoftande köttbullsgrytan.

Och sen börjar jag minnas en massa annat också. Högt och lågt. Roligt och sorgesamt. Tråkigt och roligt.

Så…nej. Hur ofräsch Lilla Burk än ter sig idag, så åker den in i köksskåpet igen.

Undrar vilket land den ska bo i härnäst.

 

Vad konstigt det blev…

Min hemresa från Norrland blev lite konstig, men jag såg lite märkliga grejer uppe i norr också. Bland annat tunnelbanestationen strax utanför Arvidsjaur…

Har precis kommit hem från några dagar hos goda vänner i det fagra Arvidsjaur. Slutet på resan blev lite knölig och konstig. Planet från Arvidsjaur kom in försenat till Arlanda, vilket gjorde att jag missade anslutande flight hem. Blev bokad på första morgonflighten hem och fick övernatta på hotell.  Dessutom visade sig mitt bagage vara på drift. Det kunde eventuellt ha hunnit med planet jag själv missade – eller inte. Ingen på Arlanda visste. ”Du får anmäla när du kommer till Sturup.” Hrmmm. Jaha.

Väl framkommen till Sturup med morgonplanet visade det sig att väskan befann sig där. Kärt återseende 🙂

Nästa programpunkt var att ta sig hem med flygbussen. Det visade sig att flygbussen kört iväg innan det skulle kört iväg. Sucksucksuck!!!! Men då haffades jag av busschauffören på en annan flygbuss som tog mig i hampan, satte mig i en taxi och sa till taxichauffören ”kör hem henne, det betalar flygbussen”. Så jag blev hemkörd ända till mitt hus – najs 🙂

Jaja, vad vore livet utan oväntade inslag…man får ju lite uppiggande adrenalinpåslag om inte annat 😉

Skönt att vara hemma – till slut 😉

Varför är det en tysk som svarar i din telefon hela tiden, mamma?

Dottern är på läger i Tyskland. Ringer hem, till min mobil.
– Hallå gumman, hur har du det, är allt bra?, frågar jag.
– Jajaja, allt är okej. Men mamma, varför svarar du inte i telefon förrän nu? Jag har ringt typ hundra gånger!!!
Detta sägs med den oändliga irritation i rösten som endast en 13-åring, kanonfrustrerad över Hopplös Mamma, kan frambringa.
– Va? Har du ringt tidigare? Konstigt, jag har inte sett att jag har några missade samtal, säger jag.
– Jo, massor av gånger! Men det är nån tysk som svarar hela tiden!
– Nån tysk? Det var märkligt…
När vi har talat klart grubblar jag lite över hur det kan komma sig att ”nån tysk” svarar i min mobil. Dryftar mysteriet med maken.
– Men det är väl solklart. Vår kära dotter har glömt att hon måste slå landskoden till Sverige först…
Hujedanemej. Någonstans i Tyskland sitter någon stackars tysk och får upprepade samtal från Frustrerad Svensk 13-åring som (på svenska) inleder med ”Hallå? Hallåååå??? Är mamma där?!?!”
Penibelt…. 😀

I am home

I open all the windows in my house, cool fresh air comes in, my feet get very cold but I like it.

So silent it is. Only the occasional bird singing.

I fill the kitchen with the aroma of freshly brewed, very strong coffee.

24 hours awake, then 5 hours of sleep. It is 04.45 in the morning.

Very jetlagged indeed.

But what do I care.

I am home.

That was only a part of me

You are so changed, he said. And I answered: No, I am not. I am the same. But there are different aspects of every person, different traits, sides and angles. And what you saw during the short time you and I spent together, that was only part of me.

At different times in life, under diverse circumstances, we showcase various sides of ourself to the world. And I wonder if life may be about finding out as much as possible about ourselves, our traits and talents, as we can. And then using that knowledge to better ourselves.

Every person is a very complex being. Does anyone ever find out completely, 100 percent, who they are?
I do not know.

Little shoe

(Originally posted on Google Plus)

45 years ago, a baby girl wore this shoe. She must have loved to totter around in it (and it’s partner shoe, of course), because, as you can see, it’s quite worn.

That little girl was me. I found the shoe while looking for something in the closet.

At home in Sweden, I have photos of baby Annie wearing this shoe and it’s partner. Holding mom’s or dad’s hand. Squinting against the sun, trying to look at the photographer.

And then I get tears in my eyes. And I cry a little. Because my parents are both gone, and I miss them very much.

Ohhhh well. When I go home to Sweden this summer, I will take Little Shoe with me. Because I’m pretty sure it’s partner shoe resides in a closet there. In the house that used to be my parents’, and that now is mine.

They should be together, the two of them. In that house.

Sometimes

This image and text I originally posted on Google Plus a couple of days ago. I now post it here also, since it is kind of ”bloggish” 😉

Sometimes you just know that you found it. The right place, and the right thing to do. You can’t explain why. You just know. This is it.
And, if you should be so lucky: never mind what people think or say. About you, or what you’re doing. There is a reason that you feel like you feel. Maybe you don’t understand it now, but someday it will be clear, what it was all for.
(Myself, I was most definitely at the right place last weekend, bicycling around the tunnels and underpasses near Hongqiao airport here in Shanghai, in the bloody sweaty presummer heat. With my camera, taking lots of pictures. No, I have NO idea why I felt I had to do this. But I’m sure I will know. Some day.)

 

The fine art of avoiding

— ENGLISH SUMMARY: I am working on a photo documentary, dedicated to the fine art of avoiding writing. Oh, there is so much else you could do! Like pondering on how to reorganize your books (author/title/language/whatnot), and at the same time building cute little houses out of books 🙂 Or staring emptily into the washing machine during the rinse cycle, brushing your teeth one extra time, cleaning out the fridge, taking stupid self portraits … should you have any other brilliant ideas, please do tell 😀  —

De senaste månaderna har jag känt mig vidunderligt upprymd och inspirerad. Jag har fått kontakt med personer som inspirerar mig otroligt mycket när det gäller både mitt skrivande och fotograferande. Det bara plingar till i hjärnkontoret hela tiden, med aviseringar om nya idéer som jag skulle kunna genomföra.

Den ena idén mer tokig och/eller halsbrytande än den andra, kan jag väl säga. Och jag fnissar hejvilt. Tänker ”ska jag verkligen köra på det här?” Och får fjärilar i magen när jag inser hur alldeles förbannat kul det vore.

Men det är inte bara projekten i sig. Jag menar, det vore en sak om jag hade tänkt dem för byrålådan. Men så är det inte. Ack nej, jag tänker fläka ut mig i all offentlighet, jag. Kanske på någon av mina bloggar, eller på Google Plus, vilket är ett fantastiskt medium framför allt för dem som är intresserade av fotografi. Och där jag har en beaktlig krets som följer mig. Mer än tusen personer, i dagsläget!

Nu ska ni få höra vad jag jobbar med just nu. Jo, grejen är att jag på Google Plus läste ett vansinnigt roligt inlägg från en skribent som finns i mina cirklar. Han skrev något om ”how we writers know everything about how to avoid writing”. Nej men ni vet. Det är ju applicerbart på mycket. Hur man går därhemma och putsar silver, städar ur kylskåpet eller vad katten som helst, i akt och mening att undvika det man egentligen SKA göra. Nämligen skriva sin roman, avsluta sin hemtenta, eller något annat.

Så. Jag kom på att ”det där skulle man kunna göra en kul fotodokumentär på”. Jag kan fotografera mig själv när jag håller på med olika undvikande aktiviteter. Såsom att borsta tänderna en gång till för säkerhets skull, sitta och stirra in i tvättmaskinen, städa ur kylskåpet … listan kan göras lååååååååång!

När den här fantastiska fotodokumentären är färdigställd ska jag lägga ut den på Google Plus och mitt Picasa-fotoalbum. Så det blir ju en och annan som får se mig i full frihet…

Jaha, och varför väljer jag att visa upp mig och mina förehavanden för typ halva världen? Jag vet inte riktigt. Det känns bara som att det är ett led i någon slags utveckling för mig. I modet att våga. Och att stå för mina knäppa idéer och infall. Och det bor kanske en liten exhibitionist inom mig som nu pockar på att få kika ut i dagsljuset.

Bilden ovan kommer att vara med i det här projektet. En god vän till mig kläckte idén att man ju alltid kan organisera om i sina bokhyllor. Sortera efter titel, författare, språk – eller varför inte efter färg på omslaget? Då tänkte jag ett steg längre. Att medan man funderar över vilken typ av sortering man ska välja … då kan man ju sitta och bygga små hus eller annat av böckerna. Why not?

Om ni har några förslag på vad som kunde/borde ingå i min fotodokumentär får ni förresten gärna skriva en kommentar, tackar på förhand 🙂

Same, same

English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.

Hejsansvejsan.

Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.

Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.

Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?

Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”

Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.

Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.

Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid  frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*

Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.