Tack och adjö – Thank you and Good Bye

14 Maj

Tusen tack till alla som har följt denna blogg under åren!

Eftersom mitt liv som utlandssvensk nu närmar sig sitt slut kommer bloggen inte att uppdateras längre. Men ni kan följa mig, och mitt nya liv, på följande adress: http://annieirma.blogspot.com

Må gott, lev väl, på återseende hoppas jag :)

In English: My expat years will soon be over and therefore, this blog will not be updated anymore. I’ve started a new blog about the thrills/perks/horrors of moving back home to Sweden again, the adress is http://annieirma.blogspot.com . This blog is in Swedish, but if you’re interested, there will be a Google Translate option ;)

Peace, love and happiness to you :-)

Annie

Lilla Burk

11 Sep

Bild

 

Detta inlägg tillägnas Lilla Burk, född 2007. En av min familjs trogna följeslagare under fem år.

Lilla Burk, denna champinjonfyllda tingest, inköptes när vi bodde i Korea. Men av någon anledning kom den aldrig till användning.

Den blev stående i ett köksskåp. Tills vi flyttade till Tyskland. Där bodde vi i två år, och inte använde vi Lilla Burk därheller.

Vidare till Indien. Där Lilla Burk fick bo i ett nytt köksskåp. Ärligt talat, när jag vid uppackningen i Mumbai hittade Lilla Burk vågade jag inte kika på datummärkningen. 

Tja. Efter ett år i Indien flyttade vi vidare till Kina. Uppackning av hushållet igen. Inklusive Lilla Burk, så klart. Denna gång tittade jag på datummärkningen. 2007, som sagt.

Nu frågar sig intresseklubben såklart varför i hela friden vi aldrig a) använt eller b) slängt ut Lilla Burk.

På den frågan har jag inget svar. Om sanningen ska fram så tyckte jag nog själv att Lilla Burk inte kändes fräsch att använda redan när jag packade upp vederbörande i Tyskland. Min mans åsikt i ärendet var, och är fortfarande, att innehållet i Lilla Burk förmodligen inte är otjänligt som människoföda, men däremot, med stor sannolikhet, är ganska…upplöst.

Jamen släng eländet i soptunnan då, kanske ni vill utbrista.

Jo, det skulle man naturligtvis…men nä….alltså, jag kan bara inte.

För när jag ser på Lilla Burk, vid det här laget lite rostangripen och med gulnande etikett, så framstår liksom vederbörande som ett litet monument över vårt kringflackande liv.

Jag minns kackerlackan vi aldrig lyckades slå ihjäl i köket i Korea. Jag minns köksskåpen i Tyskland, som alltid luktade margarin (nej, jag vet inte varför!). Den olidliga värmen i köket i Mumbai, där vår hemhjälp alltsomoftast stod och gjorde den där jättegoda, korianderdoftande köttbullsgrytan.

Och sen börjar jag minnas en massa annat också. Högt och lågt. Roligt och sorgesamt. Tråkigt och roligt.

Så…nej. Hur ofräsch Lilla Burk än ter sig idag, så åker den in i köksskåpet igen.

Undrar vilket land den ska bo i härnäst.

 

Vad konstigt det blev…

18 Jul

Min hemresa från Norrland blev lite konstig, men jag såg lite märkliga grejer uppe i norr också. Bland annat tunnelbanestationen strax utanför Arvidsjaur…

Har precis kommit hem från några dagar hos goda vänner i det fagra Arvidsjaur. Slutet på resan blev lite knölig och konstig. Planet från Arvidsjaur kom in försenat till Arlanda, vilket gjorde att jag missade anslutande flight hem. Blev bokad på första morgonflighten hem och fick övernatta på hotell.  Dessutom visade sig mitt bagage vara på drift. Det kunde eventuellt ha hunnit med planet jag själv missade – eller inte. Ingen på Arlanda visste. ”Du får anmäla när du kommer till Sturup.” Hrmmm. Jaha.

Väl framkommen till Sturup med morgonplanet visade det sig att väskan befann sig där. Kärt återseende :-)

Nästa programpunkt var att ta sig hem med flygbussen. Det visade sig att flygbussen kört iväg innan det skulle kört iväg. Sucksucksuck!!!! Men då haffades jag av busschauffören på en annan flygbuss som tog mig i hampan, satte mig i en taxi och sa till taxichauffören ”kör hem henne, det betalar flygbussen”. Så jag blev hemkörd ända till mitt hus – najs :-)

Jaja, vad vore livet utan oväntade inslag…man får ju lite uppiggande adrenalinpåslag om inte annat ;-)

Skönt att vara hemma – till slut ;-)

Varför är det en tysk som svarar i din telefon hela tiden, mamma?

5 Jul

Dottern är på läger i Tyskland. Ringer hem, till min mobil.
Hallå gumman, hur har du det, är allt bra?, frågar jag.
Jajaja, allt är okej. Men mamma, varför svarar du inte i telefon förrän nu? Jag har ringt typ hundra gånger!!!
Detta sägs med den oändliga irritation i rösten som endast en 13-åring, kanonfrustrerad över Hopplös Mamma, kan frambringa.
Va? Har du ringt tidigare? Konstigt, jag har inte sett att jag har några missade samtal, säger jag.
Jo, massor av gånger! Men det är nån tysk som svarar hela tiden!
Nån tysk? Det var märkligt…
När vi har talat klart grubblar jag lite över hur det kan komma sig att ”nån tysk” svarar i min mobil. Dryftar mysteriet med maken.
Men det är väl solklart. Vår kära dotter har glömt att hon måste slå landskoden till Sverige först…
Hujedanemej. Någonstans i Tyskland sitter någon stackars tysk och får upprepade samtal från Frustrerad Svensk 13-åring som (på svenska) inleder med ”Hallå? Hallåååå??? Är mamma där?!?!”
Penibelt…. :-D

I am home

21 Jun

I open all the windows in my house, cool fresh air comes in, my feet get very cold but I like it.

So silent it is. Only the occasional bird singing.

I fill the kitchen with the aroma of freshly brewed, very strong coffee.

24 hours awake, then 5 hours of sleep. It is 04.45 in the morning.

Very jetlagged indeed.

But what do I care.

I am home.

That was only a part of me

16 Jun

You are so changed, he said. And I answered: No, I am not. I am the same. But there are different aspects of every person, different traits, sides and angles. And what you saw during the short time you and I spent together, that was only part of me.

At different times in life, under diverse circumstances, we showcase various sides of ourself to the world. And I wonder if life may be about finding out as much as possible about ourselves, our traits and talents, as we can. And then using that knowledge to better ourselves.

Every person is a very complex being. Does anyone ever find out completely, 100 percent, who they are?
I do not know.

Little shoe

11 Jun

(Originally posted on Google Plus)


45 years ago, a baby girl wore this shoe. She must have loved to totter around in it (and it’s partner shoe, of course), because, as you can see, it’s quite worn.

That little girl was me. I found the shoe while looking for something in the closet.

At home in Sweden, I have photos of baby Annie wearing this shoe and it’s partner. Holding mom’s or dad’s hand. Squinting against the sun, trying to look at the photographer.

And then I get tears in my eyes. And I cry a little. Because my parents are both gone, and I miss them very much.

Ohhhh well. When I go home to Sweden this summer, I will take Little Shoe with me. Because I’m pretty sure it’s partner shoe resides in a closet there. In the house that used to be my parents’, and that now is mine.

They should be together, the two of them. In that house.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: