Jag jobbar på nyårslöftet

För alla er som undrar kan jag meddela att jag lever än, och är tillbaka i Shanghai. Att jag inte skrivit här på ett tag beror till stor del på att jag har skrivit. På min roman, alltså. Än så länge tar jag således mitt nyårslöfte på allvar, och det får ni gärna glädjas med mig åt Men det innebär också att det tidvis blir lite tyst här. För ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Med skrivande. Och dessutom händer det ju inte så mycket när man mest sitter hemma och plitar.

Men … ibland tar jag mig faktiskt ut i verkligheten också. Allra helst med min kamera. Har verkligen känt mig inspirerad att fotografera de senaste månaderna. Och det känns som om fotograferandet kompletterar skrivandet på något vis. Dessutom får jag ju röra på benen lite och andas frisk luft. Hrmmm förresten, kanske inte frisk luft. Snarare utomhusluft. Jaja, jag får lite luftombyte.

Så på tal om mitt skrivande och fotograferande kan jag ju passa på att köra lite skamlös self-promoting här och länka till mina andra bloggar – skrivarbloggen och fotobloggen. Ifall ni saknar mig gruvligt

Min skrivarblogg (där jag skriver om det mesta som hör mitt författande till – komplett med utdrag ur mitt alster)

Min fotoblogg

I övrigt stundar här firandet av det kinesiska nyåret. Lika viktigt för kineserna som julfirandet är för oss svenskar. Men nog tycker jag att kineserna är lite värre än oss när det gäller presentinköp. På Carrefour, där jag handlar mina dagligvaror, går det knappt att knö sig in i dessa dagar. Fullkomligt överbefolkat av folk som kryssar runt med kundvagnar TILL BRÄDDEN fyllda med presentförpackningar innehållandes allt från Danish Buttercookies, hårvårdsprodukter och sprit. Därför har jag nu anammat strategin att endast frekventera en av de svindyra dagligvaruaffärerna som riktar sig till utlänningar. Där kan man fortfarande kippa efter andan bland importerade ostar från Schweiz och franska viner. And I’m so worth it.

Må gott, alla!

Etiketter:fotoblogg, fotografera, kinesiskt nyår, skriva, skrivarblogg

Den röda tråden

Det bästa med jullovet, hörni, det är inte julmaten, pepparkakorna, julklapparna eller något annat som hör julen till. I alla fall inte för mig. Nejj. Det bästa är långa sovmorgnar och några oplanerade dagar. Då man kan ligga i soffan och läsa böcker. Och hasa sig upp emellanåt för samvaro med familj, eller goda vänner.

Och att ha tid för att tänka.

Till exempel om den röda tråden.

Jag tror att det finns en röd tråd i alla människors liv. Men att det inte är alla som kan se den. Det kan vara av olika skäl. Till exempel att man inte tror att det finns någon röd tråd. Att allt bara är slumpens spel, och att man får inrätta sig därefter, och försöka leva ett så bra liv som möjligt, medan man väjer för olika hinder och gläds åt trevliga saker.
Det kan också vara så att man inte VILL se. För att det blir för jobbigt att så att säga fejsa sig själv. Det är lättare att bara leva på. Eller kanske känner man sig ofri av den där tråden. Och tror att man liksom är styrd ner till minsta steg. Så man förtränger den aning man har inom sig.

Och jag då? Jo, jag har ju börjat förlika mig med min tråd, haha! Kanske för att jag tycker att den är rolig och spännande. Och att jag känner att jag växer av den. För det är vad jag tror är trådens funktion. Att få oss att växa i en viss riktning. Att utveckla och stärka vissa egenskaper.

Och i mitt fall är det så, att jag de senaste åren har fått en del vinkar om i vilken riktning jag bör röra mig. Och idag kan jag exempelvis säga som så att:
- det är inte tillfällighet att jag sitter som lyxhustru i Shanghai. Meningen med detta är inte att jag ska börja studera mandarin på heltid, ej heller att springa på manikyr och pedikyr eller fotmassage dagarna i ända (men någon gång då och då är nog okej, hihi), shoppa till jag droppar, jobba som volontär på barnhem, börja fuska som engelskalärare, etcetera (fyll i valfri populär aktivitet för medföljande till utlandsstationerad partner).
Nej. Meningen är att jag ska skärpa till mig och skriva så mycket jag bara kan. Och fotografera en hel del, dessutom. Detta är vad jag ska använda mina oceaner av egentid till.
Hur jag vet det? Svårt att säga. Jag bara vet. Kanske för att dessa två saker kan göra mig så upprymd och lycklig som få andra saker. Ibland till den grad att jag nästan tappar andan Som när jag skrivit en dialog som bara är helt … rätt. Eller har lyckats ta den där vansinnigt lyckade bilden. Fjärilar i magen all the way. Det är som att vara tokförälskad, fast i en aktivitet. Liksom.

Med skrivandet är det som så här, dessutom, att det inte är någon nyss påkommen tokförälskelse, utan snarare en gammal trogen kärlek som jag alltid har gått omkring och småflörtat med. Fast inte riktigt vetat hur jag skulle få till det, och tvivlat på att kärleken har varit besvarad. Det har handlat om att jag under många år varit vansinnigt frustrerad, eftersom jag helt enkelt inte visste VAD jag skulle skriva om.

Men nu, vid en liten smula mogen ålder (hrmmm) är det nog som så, att jag samlat på mig tillräckligt med erfarenheter för att faktiskt ha något vettigt att fabulera kring. Något som andra människor kan känna igen sig i. Ha utbyte av. Kanske bli lite tröstade av. Eller bara skratta. Eller känna igen sig i. Och det är ju detta som är meningen med skrivandet, för mig i alla fall. Det är mitt sätt att skapa band till andra människor, mitt sätt att göra något för någon annan. Och jag tror det kan bli samma sak med fotograferandet.

Och…under de senaste månaderna har en och annan ängel kommit i min väg. Petat till mig lite och med ett diskret ögonkast visat åt vilket håll jag ska gå för att komma vidare. I en bisats nämnt något som plötsligt fastnat i min hjärna. Eller rakt ut sagt ”men hörrö, du har inte tänkt på att testa…”
Och så har jag testat. Och därefter kunnat konstatera ”se på fan, det där var verkligen ingen dum idé”.

Jodå. Så är det.

Men nu, hörni. Så måste jag avsluta och ge mig ut i den skånska snålblåsten. Ska hämta bilen på verkstaden och bli åtskilliga tusenlappar fattigare.

Jag har svårt att tro att det finns en djupare mening med detta – för, nänä, jag är ju inte så obsessed av det här med den röda tråden att jag ser ”tecken” överallt.

Men å andra sidan. Vem vet vad som händer på väg till bilverkstaden. Eller vem jag möter där.

Hehe.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

Etiketter:berätta, förälskelse, fotografera, kärlek, roman, skriva, skrivkramp, slump

Lightbulb moments med Mia

Eftersom jag var lite taskig mot min make i förra blogginlägget får jag väl vara lite snäll nu. Och tala om att han är en fena på att komma på riktigt bra julklappar och födelsedagspresenter till mig. Nuförtiden – i min höga ålder, hahaha – så önskar jag mig sällan något. Har svårt att komma på något, jag har ju i princip allt vad jag vill ha! Men maken, han hittar alltid något som jag inte visste att jag ville ha, förrän jag fick det.

I år fick jag bl.a. Mia Skäringers bok ”Avig Maria” i julklapp. Jag bara älskar Mia Skäringer alltsedan jag såg ”Dyngkåt och hur helig som helst” på teve. Vilken underbart klok, känslig, modig och rolig människa! Jag skrattade och grät konstant om vartannat under föreställningen. Hög igenkänningsfaktor, även om våra liv utåt sett inte har varit sådär superlika. Men det där innersta. Smärtan och osäkerheten och tilliten och den ibland nästan outhärdliga, heliga glädjen. Jag tror näppeligen jag är ensam om att tycka ”Nej men åh. Precis så.”

Hursomhelst. Jag läser ett kapitel där Mia berättar om sin relation till Gud. Om hur hon blivit varse att Gud sänder ut änglar i vanliga människor. Lite varstans dyker de upp, i den inte alltid så glamourösa vardagen.

Och då får jag ett sånt där Lightbulb Moment, som Oprah Winfrey snackar om. Direkt dyker vissa personer upp på näthinnan. Människor som jag råkat på de senaste månaderna, då jag inte alltid mått sådär jättebra. Som jag kanske inte känner sådär jätteväl heller. Men som på ett eller annat sätt fått veta hur det står till. Och som, när vi råkats, har frågat ”Annie, hur är det med dig?” Inte på något nyfiket snokande sätt. Utan genuint vänligt och omtänksamt. Med snälla ögon.

De. Är ju mina änglar. Javisst.

Och en annan sak, som Mia skriver om. När det går upp för henne att det finns en mening med hennes liv. Även med det svåra. Att det är saker hon ska lära sig och förstå. Att livet inte går ut på att vara lycklig jämt. Utan att det handlar om att hitta den röda tråden.

Den röda tråden.

Ja. Om detta skulle jag kunna skriva massor. Om min egen röda tråd. Om hur det känns som att Gud ibland suckar lite och himlar med ögonen. ”Men hallåååå Annie, wake up and smell the coffee”, liksom. Jamen, jag tror faktiskt att jag vaknat upp, sent omsider. Och, när jag tänker efter. Så har han planterat ut en eller annan ängel i min väg även i detta fall.

Men. Om jag skulle skriva mer om just detta bleve det ett alldeles för långt blogginlägg. Som ni nog inte skulle gitta läsa klart. Vilket hade gjort mig ledsen.

Så. Vi delar upp det lite. There is more to come. Snart. Hehe, jag skäms minsann inte för att köra med cliffhangers

Meanwhile: God fortsättning, alla!

Etiketter:Avig Maria, änglar, Dyngkåt och hur helig som helst, Gud, julklappar, Mia Skäringer

Stympa tujan och fixa avgasröret

Julpyntsmarknad i Shanghai.

Tre och en halv dag i fosterlandet, jetlaggen sitter fortfarande i, men vem har tid att bry sig om slikt. Vi har redan varit fram och tillbaka i Århus och avätit en delikat dansk julefrokost, träffat goda vänner på hemmaplan samt aktiverat oss med diverse världsliga bestyr. Och det är bara att hålla ångan uppe under jullovet. Ty det är julklappar som ska inhandlas och paket som ska skickas…därtill kommer ett antal icke-julrelaterade grejer som ett trasigt avgasrör, ett borttappat SIM-kort, en dotter som knappt har några vinterkläder i rätt storlek, en teve som uppför sig lite oberäkneligt, ett bibliotekskort som hatar mig, en bankman som ska besökas, en frisör som definitivt måste uppsökas, fler goda vänner man vill träffa…und so weiter.
På Ansiktsboken publicerar folk bilder på välpimpade granar och offentliggör hur långt de har kommit med julbak, korvstoppning och knäcktillverkning. Själv konstaterar jag vårt julrelaterade näringsintag till allra största delen kommer att vara färdiglagat. Utbudet i vår lokala saluhall ter sig lovande, måste jag säga. Fast tre saker kommer vi att pyssla ihop själva. Brända mandlar, koreansk sill och sherrysill.
När det gäller ersatz-julgran gör jag nog som förra året. Går ut i trädgården och stympar med berått mod den gigantiska tujan på några rejäla grenar, som sedan placeras i ett av mammas fina Höganäskrus.
På tal om mamma så är det ju andra gången vi firar jul utan någon i den äldre generationen. Jag undrar om det kommer att kännas lite mindre tomt än förra året. Det gick ju bra då, faktiskt. Trots allt. Men ändå…
Lite extra tomhet känner jag också i hjärtat på grund av vännen som lämnat mig. Inte så att vi någonsin firade jul ihop. Men en viss tomhet i hjärtat gör sig nog gärna alldeles extra påmind i juletid.
Jag tror. Att jag någon dag före jul ska skicka ett mejl. Ett ganska kort ett. Där jag önskar en riktigt God Jul och allt gott inför det nya året. May all your wishes come true. Och tala om att jag saknar. Och fortfarande finns här. Omutifallatt. Inte mer än så.
Men nu, hör ni. Dags att köra igång.
Jag tror jag börjar med det apsura bibliotekskortet.

På väg hem

Då är det dags att packa de sista pinalerna inför jul- och nyårsledigheten – i natt lyfter flyget hemåt. Om Gud vill och skorna håller är jag, maken och dottern på svensk mark i morgon vid lunch, lokal tid.

Jag vet inte varför, men av någon anledning blir dottern alltmer flygrädd för varje flygresa vi gör. Som utlandsstationerad unge sedan femårsåldern (hon är nu 13) har det ju blivit en hel del flygresor för hennes del – både interkontinentala flighter och kortare sträckor. Och varenda en har hon överlevt. Förutom en del luftturbulens, och cirklande i luften i väntan på landningstillstånd, har det inte hänt något dramatiskt.

Och ändå. Trots att hennes far och jag envist upprepar att hon är mycket tryggare däruppe i luften än hon är i bilen här i Shanghai, så ägnar flickebarnet beaktligt med tid åt att sitta och googla olyckstillbudsstatistik för de flygbolag vi transporteras med. Hmmmm. Och då vill jag påpeka att vi färdas med bolag vars säkerhetsnivå man inte kan ha särskilt mycket att invända mot.

Jaja. Det ska bli trevligt att komma hem över jul och nyår. Frossa i sill, Jansson och svenskt hämtpizza. Träffa goda vänner. Uppleva det oerhört exotiska i att i princip alla man stöter på pratar svenska. Kunna logga in på Facebook och Twitter utan att meckla med en vpn-server. Titta på svensk teve i realtid. Och så vidare.

Må gott, alla!

Etiketter:flyg, flygbolag, flygrädsla, flygsäkerhet, jul, nyår, pizza, TV

På rätt frekvens

I det här inlägget kommer jag att baktala min make. Om ni tycker det är taskigt så kan jag berätta att jag i förväg informerat honom om att jag ska göra just detta, här på bloggen. Och han har sagt ”jamenvisst, kör på bara”. Jorusåatt.

Alltså. Som den Shanghaibaserade lyxhustru jag nu en gång är, så går jag på manikyr och pedikyr ibland. Det hör liksom till här. Inte minst för att det är betydligt billigare än hemma. Men, hursomhelst, på den inrättning jag brukar frekventera för detta ändamål, så erbjuds även trevligheter som massage och ansiktsbehandlingar. Och nu i dagarna körde de med någon slags promotionerbjudande för en ny typ av ansiktsbehandlingar. Det var någon ny apparatur med en manick som utstrålar radiovågor och som man för fram och tillbaka över huden. Radiovågorna ska penetrera de djupare hudlagren och där stimulera nybildningen av kollagen. En av anledningarna till att vi blir lite hudslappare och rynkigare med åren, ser ni, är nämligen att nybildningen av kollagen sker allt långsammare.

Nu är jag inte bara lyxhustru. Jag är early adopter också. På alla möjliga och omöjliga områden. Så självklart hoppade jag på erbjudandet om en testbehandling för halva priset.

Efter en och en halv timmes behandling, inkluderat ansiktsmask och fullständigt underbar massage, synade jag mig i spegeln och tyckte nog att den där förargliga bekymmersrynkan mellan ögonen hade blivit lite mindre. Sak samma med påsarna under ögonen. Det kom dock inte som någon fullständig överraskning när personalen informerade mig om att optimal effekt erhålles efter ett antal behandlingar. Jaja. Vi får väl se. Kanske blir det några svängar till med radiovågorna. Why not? Eventuellt kan ju tendensen till dubbelhaka bli något mindre…

Vid hemkomsten deklarerade jag glatt för maken att hela upplevelsen varit mycket angenäm. Och så försökte beskriva det här med radiovågseffekten. Saken är, förstår ni, att maken är en liten saftig smula mer bevandrad än jag på sådana här områden. Eftersom han dels är naturvetare, och dels, under några år, har jobbat inom ”personal care”-branschen.

Jo, säger maken. Åtminstone i teorin är det fullt möjligt att radiovågsbehandling kan ha en positiv effekt på nybildning av kollagen. Faktiskt.

Sedan fnissar han till och tittar på mig med det där speciella leendet som jag så väl vet aviserar att nu så kommer det något riktigt giftigt. Och det gör det. För han säger:

”Men du. Det finns ingen anledning att slänga ut dyra pengar på såna där lull-lull-behandlingar. Vi har ju en mikrovågsugn. Stoppa in huvudet i den och kör på i några minuter.”

Men hörni. Alltså. Kan ni tänka er. Den här människan. Honom har jag varit gift med i 22 år. Jag tror det säger något om mig själv, men jag vill nog helst inte veta exakt vad.

Jag morrade hursomhelst effektfullt under någon minut, och kontrade sedan med att det kanske är lättare sagt än gjort. Med tanke på att luckan till mikrovågsugnen mig veterligen ska vara stängd för att mikron ska fungera. ”Vad tycker du jag ska göra – hugga av mig huvudet och slänga in det, eller? Då lär jag ju inte få uppleva hur underbart o-påsig och rynkfri jag har blivit efter några minuter, och då är ju hela grejen förfelad”, kontrade jag med.

”Äh. Det där kan man väl fixa. Bygga om mikron lite bara, så att den funkar med öppen lucka. ”, sa maken glatt.

Och då. Lite lagom sjuk i huvudet som jag ju är. Så fick jag en så sprudlande vision, ser ni.

Nämligen en vision om att köpa en rejäl mikro där ett normalstort huvud ledigt får plats. Och sedan beordra maken att fulkoppla den, så att den fungerar med öppen lucka (han hävdar envist att det skulle han minsann kunna). Och så kamouflera den lite lagom, så att den inte ser ut som en mikro längre, utan som någon slags avancerad utrustning, åt det medicintekniska hållet till. Därefter skaffa en söt och lagom mjuk kudde, som läggs inuti ugnen – oh, förlåt, inuti skönhetsapparaturen menar jag! Och sedan ställa nämnda skönhetsapparatur på en pall … och placera en komfortabel säng invid denna. Så att man ska kunna lägga sig på britsen och sedan placera huvudet i …

…ja, ni hänger med i tankegångarna, va? Ni ser detta scenario klart och tydligt framför er?!?

Tja, sedan är det ju bara att trycka upp flygblad och sprida över grannskapet … och därefter med lugn och tillförsikt invänta DEN ENORMA ANSTORMNINGEN av kunder som inte annat vill än att bli släta och vackra som barnrumpor i fejjan medelst den senaste, avancerade radiovågstekniken! Halva priset under en begränsad promotion period, självklart!!!

Men det är klart. Innan jag skickar ut flygbladen får jag väl experimentera lite på mig själv, och se vad som ger bäst resultat. 10 minuter på Defrost eller 2 minuter på 800 Watt? Typ.

Moooooaaaahahahaha  :-D  :-D

Etiketter:ansiktsbehandling, kollagen, mikro, radiovågor, RF, rynkor, slapp hud

Let there be light

Normally, this blog is in Swedish. But some entries I feel can appeal to non-Swedish speakers too. So I write them in English. Like this one.

Not too long ago, somebody hurt me. I was very sad. In fact, I still am. A piece of my heart is broken. But anyway. When this happened, the weather was dreary. So I spent a lot of time inside, looking out into the gloominess, getting even sadder.

At some point, I felt I had to pull myself together and get out into the fresh air. Well, maybe ”fresh” isn’t the right word. I live in Shanghai, after all But I think you know what I mean. I needed a change of scenery. A change of air. A chance to get distracted.

So I took my camera with me and went downtown. To Hongkou district, a central part of Shanghai that isn’t as glitzy as the Bund or Pudong. It’s a bit run-down and devoid of popular tourist attractions. Hongkou is my favourite photo spot in Shanghai. There is a certain atmosphere about it that I like.

I wandered the rainy streets for a couple of hours. And believe it or not, but my mood lifted minute by minute. The misty, rainy sky made everything look dreamy, a bit mysterious and very intriguing. I took a lot of photos I am very pleased with. (You can see them here.) I was happy and excited like a little kid about all the photo ops that kept popping up on the streets that I walked. I really had a great time.

And now comes the best part. I found a pretty, smallish new sidewalk right by Huangpu river, and chose it for getting back to the car. It looked I was the only one using it – not very surprising, since it serves more sightseeing purposes than rapid movement…and since this wasn’t exactly popular sightseeing weather.

After a couple of 100 meters or so, I suddenly saw a big, yellow umbrella before me. As I came closer, I saw that it belonged to a well-dressed Chinese man in his fifties. He was standing at the balustrade, quietly looking out over the river and the city. Now and then, he took a slow sip from a soda bottle. Other than that, he didn’t move. He looked so serene and peaceful, and somehow, that made me very peaceful too. And happy, of sorts. To see this business guy taking some time out. On his very own. With a quiet, barely noticeable, smile on his face. For me, on that particular day, there was something very comforting about his presence.

I stopped a couple of meters from him. Leaned against the balustrade and shared the view with him.

The photo above is what we saw.

When I came home, and went through the photos I had taken, and saw this particular one, the first thing that went through my head was:

Let there be light. Over Shanghai, and in my heart.

And that is my story.

Etiketter:Bund, China, heart, Hongkou District, Huangpu River, Pudong, sadness, Shanghai, Tourism

Pekpinnepoesi

Denna något kylslagna men soliga novembersöndag har maken, dottern och jag njutit av Tiger Hill i staden Suzhou, som ligger cirka en timmes bilfärd västerut från Shanghai. Tiger Hill är en naturskön kulle, vars namn lär härröra från det faktum (?) att kullen ser ut som en hukande tiger. En av sevärdheterna här är den 47 meter höga Yunyan Pagoda. byggd på 900-talet, som man även skulle kunna kalla ”Det lutande tornet i Suzhou”.

I det vackra Tiger Hill fann vi även en annan sevärdhet, nämligen de charmiga skyltar på FULLSTÄNDIGT OEMOTSTÅNDLIG Chinglish (dvs engelska som är direktöversatt från kinesiska, av någon som inte har någon jättekoll på engelska språket…) vilka förmanar områdets besökare att besinna sig och uppföra sig ordentligt. Understundom har denna skylt-Chinglish rent poetiska kvaliteter….

Här följer bilder på några finfina skyltar – håll till godo, all you Chinglish-lovers out there

Inte vilken ”green” som helst, nejdå, the ”lush green”, minsann!

Ren och skär poesi.

Kärlek, people. That’s what makes the world go round.

”Vibrant” var ordet.

Ja, här gör man bäst i att skänka en tanke åt alla parkarbetare som rensar ogräs och har sig i sitt anletes svett. 

Säkerhet framför allt.

Fattar inte riktigt. Men det låter seriöst.

‘

Tender loving care är som sagt aldrig fel.

”Humid road” – hmmmm…här kan man få en massa associationer…

Skönt att veta att man är i säkerhet. Hrmmm.

Det här var min favoritskylt. Prosaiska grejer som toaletter i kombo med ”distant views”, ”clear waters”, blue sky” och ”happy life”. Kärlek .-D

Respect, people.

Ja förresten, här är den berömda pagodan. Här ser den inte ut att luta, men det gör den.

 

Etiketter:Chinglish, Huqiu Tower, kärlek, poesi, Shanghai, skyltar, Suzhou

Ett kärt återseende

Idag var jag på koreanskt badhus i sällskap med goda vänner. Det finns ett slags ”Koreatown” här i Shanghai, och där har jag varit som hastigast en gång förr, dock inte för att, som nu, rentvå mig.

När vi bodde i Seoul gick jag både en och annan gång på badhus, för att sitta en stund i jacuzzin, svettas i bastun och – höjdpunkten – bli renskrubbad av rejäla baderskor. Och eventuellt avsluta med en ordentlig portion koreansk husmanskost i badhusets cafeteria.

Så dagens besök var ett kärt återseende. Bland annat blev jag skrubbad till omåttlig bäbisrumpemjukhet av en energisk baderska, och därefter masserad med flytande honung. Jodå! Allt till priset av cirka 160 riksdaler.

Efter badhusvistelsen tänkte jag att nu när jag ändå är här i Koreatown kan jag ju lika gärna slinka in på någon koreansk supermarket och kanske hitta någon godbit.

Och då blev det så lustigt, ser ni.

För där gick jag bland hyllor med för mig välkända produkter. Och blev alldeles lycksalig när jag hittade flera av mina, eller familjens, gamla favoriter.

Dotterns favoritsnabbnudlar, den med sås av svarta bönor. Makens favoritkimchi. (Kimchi är mjölksyrade grönsaker,  inlagda i någon kryddblandning som innehåller chilipeppar och vitlök). Det där schampot jag brukade köpa, som luktar så starkt av ginseng.

Och jag insåg att jag blev precis lika lycksalig – på ett lite vemodigt sätt – av att se det allt detta, som jag blir när jag träder in på Ica efter ett halvårs Sverigefrånvaro och siktar Västerbottenost.

Det kanske är helt normalt, men det känns allt lite udda ändå. Jag menar, jag är ju trots allt … inte korean. Men fyra år sätter uppenbarligen sina spår…

Hem åkte jag förresten med två rejäla shoppingkassar fullastade med snabbnudlar, koreansk choklad, rostat sjögräs smaksatt med sesamfrön , och två sorters kimchi. Samt en flaska soju (koreansk motsvarighet till snaps, kan man ev. säga). Som jag egentligen inte tycker är något vidare. Men, men … för den goda sakens skull

Etiketter:baderskor, badhus, bastu, bodyscrub, jacuzzi, kimchi, Korea, massage, seoul, skrubbning

Ljus i mörkret

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Etiketter:fotoblogg, fotografi, hjärta, Kina, ledsen, motiv, Shanghai, Sorg