I open all the windows in my house, cool fresh air comes in, my feet get very cold but I like it.
So silent it is. Only the occasional bird singing.
I fill the kitchen with the aroma of freshly brewed, very strong coffee.
24 hours awake, then 5 hours of sleep. It is 04.45 in the morning.
Very jetlagged indeed.
But what do I care.
I am home.
Om nu någon till äventyrs skulle undra…så kan jag meddela att jag lever än.
Men jag tar det VÄLDIGT lugnt.
De första dagarna i Sverige gick jag nog ut lite väl hårt. Tyckte jag skulle fiffa hela trädgården på studs, sortera gammalt bråte, hinna träffa kompisar, plita på min berättelse, hålla igång med träningen och XX andra projekt. Och riktiga kvinnor låter sig väl inte stoppas av jetlag?!?
Efter några dagar gick jag ner i dvala. Kanske inte helt, men nog var det lite av letargisk amöba över mig.
Nu är jag igång igen, fast på en trivsamt lagom nivå. Pysslar en stund med ditten och datten, lägger mig sedan en stund på sängen och läser Håkan Nessers senaste. Alternativt vegeterar en stund framför mitt nya favoritprogram Frisörakuten. Eventuellt med något trevligt tilltugg som sällskap. Något som man inte kan lägga vantarna på i Shanghai. Såsom jordnötsringar eller en tunnbrödsrulle med räksallad.
Jag har på gång att skriva ett svavelosande inlägg om en av de företeelser jag gillar MINST i Sverige. Men jag måste samla lite mer material först. Den som väntar på något gott, people… 😉
Nu är det dags för en dejt med Nesser igen, känner jag.
Må gott!
Om drygt en vecka är det dags att lämna Shanghai för sommaren och åka hem till Sverige.
Den här gången är det med blandade känslor. För när vi anländer hem den här gången är ingen ur den äldre generationen – min dotters mormor, morfar, farfar och farmor – med oss längre.
En efter en har de tagits ifrån oss.
Och det känns så tomt, så tomt.
Visst vill jag åka hem. Till mitt kära lilla radhus (som var mina föräldrars hem). Till att påta i min fina lilla trädgård. Till ren och frisk luft. Till mina kära, kära vänner. Till svenska mataffärer, där jag kan köpa allt jag saknar här (svenska chips, plockgodis, pulversåser, räksallad, tunnbröd, leverpastej, filmjölk….och en hel del annat). Till den halvsunkiga pizzerian nästgårds som har sååååå goda pizzor. Till vår bil, och att få köra själv. Vår pålitlige chaufför Mr. Z i all ära, men det ÄR en viss frihetskänsla att kunna köra själv. Till glädjen att se min dotter överlycklig att få fjanta runt med sina svenska kompisar igen. Och så vidare.
Men. Den där tomheten.
Extra ont i hjärtat gör det när andra expat-vänner här (expat = utlandsstationerad) pratar om hur mycket de saknar sin närmaste familj, och hur de se fram emot att snart få vara tillsammans med dem igen.
Aldrig mer. För mig är det ett avslutat kapitel.
Aldrig mer.
Hej, hej, HEJ. På er alla.
Jo, jag lever än. Och har hälsan (fast jag åkte på något konstigt magvirus för några dagar sedan, är dock kurerad nu.).
Men. Jag har varit jättetrött den senaste veckan. Det har varit så mycket praktiskt att ta tag i sedan vi anlände till Sverige. Allt från storhandlande, tandläkarbesök och ytterdörrmålande till studentskivefest, vänträffar, utfodrande av dotterns kompisar, naprapatbehandling och ogräsrensning. Samt en del annat.
Och mitt i alltihopa känns det som att jag landat på månen och är helt lost.
Det känns som om jag inte hunnit lämna mitt ”Indien-jag” och ikläda mig mitt ”Sverige-jag”. För det gick så fort. En flygresa bara. Sedan var det bara att kasta sig in i sitt gamla medelsvenssonliv. Vilket är något HELT annat än mitt Indienliv.
Och själen och känslorna har väl inte riktigt hängt med.
Jag är inte på långt när mitt gamla, effektiva Sverige-jag. Jag glömmer saker hela tiden, kan inte organisera mig. Känns som om jag yrar från det ena till det andra utan att få något gjort på riktigt. Blir stående framför köksfönstret, försjunken i tankar, medan solen försvinner och nästa lilla regnskur tar vid. Så som sig bör här i Sommarsverige.
Och det jag mest av allt vill ägna mig åt i sommar, nämligen sitta och fila på min berättelse, det har jag inte ens hunnit börja med. Har inte haft minsta chans. Vilket gör mig frustrerad – trots att jag vet att sommaren är lång och att jag kommer att ha plenty of time till det med.
Det vore fint om jag kunde inse att man inte måste göra allt på samma gång. Verkligen fint. Men ibland är det svårt, speciellt om man är uppfostrad till att vara en duktig flicka.
Och ibland är det svårt att säga nej, när vänner och släkt hör av sig och frågar ”men kan vi inte träffas snart?”, ”en liten fika på stan kanske?”, och så vidare.
Men just nu svarar jag antingen nej, eller så svarar jag inte alls. Jag orkar inte.
Det finns en annan anledning till att jag inte gitter träffa mer än ett fåtal individer för tillfället. Jag har så mycket tankar och känslor och upplevelser från Indien som snurrar runt i skallen på mig, och som liksom inte ”passar in” här. Jag vet inte hur jag ska förmedla dem. Jag vet inte om det finns något intresse från motpartens sida att ta del av dem. Eller om motparten ens KAN ta del av dem. Inte för att motparten är dum eller totalt ignorant. Men på frågan ”hur var det egentligen i Indien?” kan det hända att jag kläcker ur mig saker som är väldigt svåra att ta till sig för någon som aldrig har bott någon annanstans i västerlandet. Det vet jag, eftersom jag har upplevt det. Och det är oerhört frustrerande. Det alstrar en känsla av maktlöshet som gör mig så oändligt trött. Dränerar mig på energi. Och gör mig allmänt ledsen.
Men, men. Det blir väl bättre med tiden. Jag har trots allt jobbat undan ett antal ”måsten”, det känns skönt. Jag siktar horisonten, liksom. Och eftersom dottern åkt på mitt magvirus hat tempot gått ner här hemma. I lördags tillbringade vi hela dagen framför teven, njutandes av det überromantiska kronprinsessbröllopet. Det var mysigt. Idag har vi lagt pussel tillsammans, och snart ska jag hjälpa unga damen att ladda in bilder från mobilen till datorn. Lugnt och skönt.
Tja. Nu ska jag ge mig ut en sväng i verkligheten. Handla kaffe, bröd och toapapper.
Det ska jag nog kunna hantera.
Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.
Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.
Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.
Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.
Dessa minnen.
Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.
Ja. Det är mycket nu.
Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.
Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.
Jaha hörni, vad SKA man nu säga om Rickard Olsson då?
Jag tycker att det är helt OK att han sa följande: ”Det finns någonting med Hitler och Tyskland som fortfarande gör att det är svårt att ens tycka synd om dem när de får storstryk i fotboll. Man tänker bara ”Hitler, Hitler, Hitler, Hitler, Hitler”. Om nu Rickard automatiskt associerar till Hitler så fort han tänker på Tyskland och tyskar – ja, då är det så. Det kan han väl få säga. Jag tror inte han är ensam om det.
Men när Rickard sen ska förklara sig efter sändning säger han enligt Aftonbladet att han ”tillhör en generation som har blivit så inmutad med Hitlers ondska att det har blivit som en arvsynd”. Och på frågan om många inte kan ta anstöt säger han ”Ja, men på samma sätt ska de också förstå att de har sårat andra och att det sitter kvar.”
Jahaja. Då börjar jag tänka på våra tyska grannars småbarn och undra vad jag ska göra med dem. Släpa ut dem på gatan och rulla dem i tjära, kanske? Så att de förstår hur skyldiga de är. Jamen det har jag väl rätt att göra, jag är ju ändå svensk och helt oantastlig.
Rickards uttalande har publicerats i tyska medier, men har – vad jag kan se – inte fått några tyska känslor att svalla i någon högre grad. På diverse debattforum höjs några ilskna röster. Men de flesta verkar tycka ungefär som ”men hallå, vem orkar uppröras av det här, varför inte kanalisera sin tankeverksamhet till viktigare grejer”. Och så några vitsar i stil med ”Så fort jag hör Sverige tänker jag Ikea, Ikea, Ikea och möbler som aldrig kan monteras ordentligt”. En debattör påstår att han hört att Rickard var helpackad under sändning och sur för att Absolut Vodka är så mycket billigare i Tyskland än i Sverige. Hihi.
Jag kan inte låta bli att koppla ihop Rickards svada med svenska lärares bristande kunskap om Förintelsen. För om det finns kunskapsbrister om detta, då undrar jag om de inte kan finnas kunskapsbrister om hur Sverige agerade gentemot Tyskland under andra världskriget. Själv fick jag under min skolgång veta att Sverige var neutralt och bilden som förmedlades var att det var väldigt fint att vara ett neutralt land. Kan inte påminna mig att det sades något om tyska transporter av soldater och krigsmateriel genom Sverige, till exempel. Berodde detta på att mina lärare hade kunskapsbrister? Eller var detta den enda sanktionerade bild som fick förmedlas?
Och om vi ska köra på med ett vidare perspektiv, och om man trots allt utgår i från att det finns en kollektiv arvsskuld, då kan man ju fråga sig om det inte finns rätt många länder här i världen vars folk måste bära på denna skuld, på grund av diverse vidrigheter som deras makthavare åsamkat andra folk under världshistorien. Javisst, Förintelsen VAR speciell. Men det hindrar inte att arvsskuld kan föreligga även i andra fall.
Håhåjaja. Att kasta sten när man sitter i glashus är inte direkt ett bidrag till fred och harmoni på jorden.
Ahhhh. *förnöjd suck*
Det är skönt att vara hemma i Sverige. Jätteskönt.
Det är inte så att jag vill flytta hem. Nej. Men jag ser alltid fram emot att komma till Sverige för en begränsad tid. Allt är ju så enkelt här. Inga problem med språket. Man vet hur allt fungerar. Man kan vräka i sig godiset man längtat efter, ty endast Sverige svenskt godis har! Och svensk räksallad. Och ”svensk” pizza. Med mera. OCH man får träffa alla sina kära vänner här. Dom där som man kan connecta med genast, oavsett hur länge man varit borta. Bara att ta vid där man slutade.
Igår pratade jag med en kär vän som också bott utomlands och som gärna flyttar ut igen. För henne, liksom för mig, går livet liksom ut på att utvecklas, och att vistas i främmande land kan vara ett sätt att göra det på. Apropå att utvecklas sa hon så här:
”Det är som när man spelar Gameboy-spel; man ska ta sig från en nivå till en mer avancerad: plötsligt lyckas man, och då hör man en fanfar, och så flyttas man upp till nästa nivå, och så tänker man YES!! Så tycker jag det är i livet också, när jag lärt mig något nytt, fått nya erfarenheter och utvecklats en bit till – då spelas fanfaren upp i mitt huvud – jag hör det så tydligt! Och jag tänker YES!!!”
Väldigt bra beskrivet, tycker jag. Just nu befinner vi oss båda på någon slags plattform där det är dimmigt och otydligt runtomkring oss, svårt att spela vidare och ta sig upp till nästa nivå. Men kanske kommer lösningen när vi minst av allt är beredda på det.
Ja jisses. Här har jag gått omkring och himlat med ögonen åt vilken vikt koreaner fortfarande tillmäter blodsband, och sen visar det sig att blodsband ingalunda är något utdött debattämne i Sverige. Hrrrrmmm. Sverige som är så framsynt och modernt och så?!?
I dokumentären ”Ers kungliga höghet Westling”, som SVT sände för några dagar sedan, satt storheter som Jan Guillou och Expressens Per Svensson och diskuterade just vikten av blodsband. Vilka konsekvenser det månne ha för världens kvarvarande monarkier om det blåa blodet späs ut med vanligt rött (när kungligheter gifter sig med vanligt folk).
Jag vet inte vilket som stör mig mest. Att ämnet fortfarande diskuteras i Sverige anno 2008 eller att svensk public service-tv ägnar en hel timme åt dravlet. Förmodligen det senare. Det tyder ju på att SVT tycker att detta är ett prioriterat ämne! Jisses! Och jag är inte ens övertygad republikan, ska ni veta!
Det som verkligen stör mig, dock, är att Sverige framställer sig som ett demokratiskt, modernt, jämställt och vidsynt land. Att de flesta svenskar anser sig vara ett av världens mest demokratiska, moderna, jämställda och vidsynta folk. Men…när man skrapar lite på ytan inser man att det även i Sverige frodas urgamla, konservativa (för att inte säga reaktionära) och biologistiska tankegångar. Nu menar jag inte att alla svenskar vill bevara det blåa blodet blått. Men vida spridd är t.ex. fortfarande åsikten att kvinnor är mest lämpade att ta hand om barn. Varför finns det annars motstånd till delad föräldraledighet? Och…är kvinnor verkligen lika kapabla i yrkeslivet som män? Hur kan det då komma sig att kvinnor kan ha lägre lön än män med motsvarande tjänst/arbetstid? Och hur är det med vår syn på människor från andra länder? Varför är det svårare att komma till en anställningsintervju om man har ett utländskt namn än ett svenskt?
Svenskar är inte sämre än några andra, på vissa områden har vi förvisso kommit långt, men ibland undrar jag om vissa ”landvinningar” verkligen är mer än bara tunn fernissa.
10 ½ timmars oavbruten sömn. När jag väl vaknar känns hjärncellerna ovanligt alerta. En av mina första tankar, när jag ligger där och mornar mig, är:
Nu vet jag varför jag kände mig mer hemma i Asien än vad jag gör här. Därför att jag känner mig mycket mer hemma när jag är borta än när jag är hemma.
Det känns mer naturligt för mig att vara på främmande mark. Eller mer rätt, liksom. Och jag vet, Tyskland är egentligen inte hemma. Men för mig är det till förväxling likt hemma, dvs. Sverige.
Ibland känns det som ett tryck över bröstet, det blir tungt att andas. Av detta hemtama.
Annieverse 
Senaste kommentarer