Varför är det en tysk som svarar i din telefon hela tiden, mamma?

Dottern är på läger i Tyskland. Ringer hem, till min mobil.
– Hallå gumman, hur har du det, är allt bra?, frågar jag.
– Jajaja, allt är okej. Men mamma, varför svarar du inte i telefon förrän nu? Jag har ringt typ hundra gånger!!!
Detta sägs med den oändliga irritation i rösten som endast en 13-åring, kanonfrustrerad över Hopplös Mamma, kan frambringa.
– Va? Har du ringt tidigare? Konstigt, jag har inte sett att jag har några missade samtal, säger jag.
– Jo, massor av gånger! Men det är nån tysk som svarar hela tiden!
– Nån tysk? Det var märkligt…
När vi har talat klart grubblar jag lite över hur det kan komma sig att ”nån tysk” svarar i min mobil. Dryftar mysteriet med maken.
– Men det är väl solklart. Vår kära dotter har glömt att hon måste slå landskoden till Sverige först…
Hujedanemej. Någonstans i Tyskland sitter någon stackars tysk och får upprepade samtal från Frustrerad Svensk 13-åring som (på svenska) inleder med ”Hallå? Hallåååå??? Är mamma där?!?!”
Penibelt…. 😀

Att något så enkelt kan bli så svårt

Long time no blogg, märker jag. Nej, jag har inte gått under jorden. Men sedan vi kom tillbaka till Shanghai efter jul har jag försökt få till det med diverse nya rutiner och projekt. Och det har tagit sin tid.

Till exempel har jag börjat lära mig lite mandarin. Mycket lite, men ändock. Det har tagit emot att anmäla sig till någon kurs och binda upp sig för ett antal timmar i veckan, men nu har jag hittat en annan lösning – en interaktiv dvd-kurs i ”emergency mandarin”. Ja skratta ni, men den är inte alls dålig. Den innehåller glosor, vanliga fraser, samtalssituationer, uttal, lite seder och bruk och kultur – riktigt trevlig. Och jag lär mig faktiskt en hel del, tycker jag. Börjar känna igen ord och fraser när jag hör folk prata med varandra på stan, och kan själv kläcka ur mig enstaka ord.

Men igår var mina ytterst små kunskaper fullständigt obrukbara. Jag gick in på China Unicom här hemma i Xujing Town, dels för att betala räkningen för min egen mobil, dels för att ladda dotterns kontantkort. Jag har varit där tidigare och är väl medveten om att ingen där talar engelska.

”Men hur svårt kan det vara”, tänkte jag. ”Det är ju bara att vifta med räkningen, och sen peka på självbetjäningsautomaten med vilken man kan ladda kontantkort.

Den första delen gick mycket riktigt utan problem. Jag viftade glatt med räkningen. Glad CU-medarbetare, en tjej i 25-årsåldern, tar emot den. Jag betalar. Det gick på en och en halv minut.

Men. Sedan skulle jag ju förklara att jag ville ladda upp min dotters kontantkortmobil. ”Här gäller det att vara pedagogisk”, tänkte jag. Tog fram min egen mobil, pekade på den och på den nyss betalda räkningen. Sen tog jag upp dotterns mobil, och pekade på självbetjäningsautomaten.

Glad CU-medarbetare ler fortfarande men får en rynka mellan ögonbrynen. Hon kliar sig i håret och säger sedan ”hmmmmm….car?”

”Men varför frågar hon om jag har bil”. tänkte jag. ”Vad har detta med mobiltelefoner att göra? Tycker hon att jag ska ta min bil och åka till en annan CU-butik där det finns någon som pratar engelska? Eller undrar hon om jag har en chaufför som kan komma och tolka? Herregud! Hon kan mena VADSOMHELST! Jag har INGEN SOM HELST ANING!!!”

Under beskådande av mitt nollställda fejs börjar glad CU-medarbetare nu se mer nervös än glad ut. Hon ber mig sitta ner, dyker ner bakom disken och får upp några papperslappar, givetvis på kinesiska. Jag ser dock att det bland annat står ”100 yuan” på dem. Ser ut att vara presentkort. ”Aha, tänker jag, hon undrar hur mycket jag vill ladda för!” Jag ler rart och håller upp tre fingrar i luften.

Mer nervös än glad CU-medarbetare gör en grimas och frågar ännu en gång ”Car….?”

”Men vad ÄR det här nu med min bil?”, tänker jag frustrerat.

Då kommer en kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare fram och pekar på min plånbok. ”Jaja, jag vet väl att jag måste betala”, tänker jag. Samtidigt rannsakar jag febrilt min hjärna efter glosor på mandarin som möjligtvis kan vara brukbara. Hittar inte en enda. Ord och fraser som ”notan tack”, ”stekt ris”, ”toalett”, ”en, tack”, ”long time no see”, ”väska”, ”Det är dags att äta” och ”Är din syster från Australien? Jag är från Sverige!” ….njae, de lär inte förbättra situationen.

Villrådigt öppnar jag plånboken, och då pekar kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare på mitt betalkort. ”Car!” Säger hon triumferande.

HEUREKA!!! Det var ”card” de var ute efter! Jag måste använda betalkort i självbetjäningsmaskinen!

Alla tre skiner vi upp som små solar. Mer nervös än glad CU-medarbetare gör till och med några glädjeskutt. Hon strålar verkligen, tösabiten!

Tja, efter detta var det bara för numera mer glad än nervös CU-medarbetare att hjälpa mig ladda dotterns mobil medelst automaten. Nu kanske ni tänker att det kunde jag väl ha gjort själv från början, men det kunde jag INTE. Eftersom allt stod på kinesiska.

När allt är över, tackar jag hjärtligt för mig. Nu VÄLDIGT glad och lättad CU-medarbetare klappar mig vänskapligt på armen flera gånger och säger ”sorrysorry bad English”.

Och då tänker jag att ”du har väl ingenting i hela världen att be om ursäkt för. Är det någon som ska be om ursäkt är det väl jag, som kommit hit denna vackra solskensförmiddag för att så gott det går förstöra din dag och ge dig världens huvudvärk.”

Så. Det är situationer som dessa som motiverar mig att lära mig lite emergency mandarin. Jag är i grund och botten en snäll människa som inte vill ge mina medmänniskor huvudvärk i onödan.

Annars då? Tja, jag har kommit igång med min nya berättelse. Det verkar som om den blir lite konstig. Eller ska jag kanske säga annorlunda. Vi får väl se. Har som mål att skriva 500 ord om dagen. Alternativt sitta och pilla med den minst en timma varje dag.

Jaha. I dag snöregnar det hejvilt här i Shanghai. Som det kan bli.

Bye-bye, som vi säger här i Kina.

Det trodde man ju inte…

Jag trodde väl aldrig jag skulle säga det, men jag lider mer av värmen här i min skånska hemstad än i Mumbai.

Fast egentligen är det ju inte så konstigt. I Mumbai fanns det antingen rejäla takfläktar eller luftkonditionering i princip överallt. Så är det ju inte riktigt här.

Jojo. Och det där platta, kolsvarta taket på vårt hus här hemma, det har jag nog fått för mina synders skull.

Det är till och med så långt gånget att min make har börjat yra om att installera något luftkonditioneringsaggregat här i hemmet, för nattsömnens skull. Amazing. Är det någon som är värmetålig i övrigt, så är det verkligen han.

Maken har förresten också berättat om kolleger från varma asiatiska länder som lider något enormt om de är på tjänsteresa i Sverige när det är temperaturer som nu. De tycker det är ytterst egendomligt och väldigt plågsamt att de i övrigt trevliga hotell de inkvarteras på inte har luftkonditionering, eller åtminstone rejäla fläktar. Då får maken förklara att det beror på att det inte ”ska” vara jättevarmt i Sverige egentligen. Och eftersom det inte ”ska” vara det så ”ska” det ju inte heller behövas någon nedkylning. Typ. 

Håhåjaja. Idag är det visst risk för åska. Eller chans till åska – hur man nu väljer att se på saken. Jag tror jag ska gå ut en runda nu på morgonkvisten, medan det fortfarande är dräglig temperatur ute, och innan det eventuellt blixtrar loss. Jag är nämligen så himla otroligt jättesugen på att testa appen ”CardioTrainer” som jag laddade ner till min splitt nya Sony Ericsson X10 mini pro igår. Jag har ingen aning om vad den här kardiotränaren är för något, men den är säkert fiffig och fullständigt nödvändig.

När ovädret sedan brakar loss (om det nu gör det) kan jag ju mysa i hemmets lugna vrå och ladda ner fler jätteoumbärliga appar. Herregud vad mycket skojigheter det finns!

Nä, på med skorna nu.

Ha det så bra i värmen, alla!

Mina mobila landvinningar

En miljard år efter alla andra (på ett ungefär) har jag äntligen lyckats få till det så jag kan ansiktsboka och twittra via mobilen, ja, jag kan till och med skicka foton direkt till ansiktsboken! Haha, nu har jag äntligen något ”vettigt” att ägna mig åt under mina många timmar i mumbaiska trafikstockningar….

Jag kan förmodligen blogga via mobilen också. But one shouldn’t overdo things. Tror jag. Hrmmmm.

Jag måste erkänna att jag älskar sånt här. Applikationer och gadgets och sånt menar jag. Igår, när min make kom hem, hoppade jag nästan jämfota av barnslig lycka över dessa mina mobila landvinningar. Han tyckte ungefär ” det var ju roligt att du har roligt”. Min make är fullständigt ointresserad av sånt här. Han vill ha en mobiltelefon man kan ringa samtal med, i övrigt vill han att Internetuppkopplingen ska fungera så att han kan skicka e-post. På den nivån är det med honom.

Jaja. Nu ska jag snart sätta mig i bilen igen. Har såklart laddat batteriet till mobilen och fyllt på kontantkortet, utifall jag åker förbi några bra motiv (det gör jag alltid) och kan dela med mig av dem i realtid, via sajberspejs.