Tag Archives: drömmar

Sometimes

13 Maj

This image and text I originally posted on Google Plus a couple of days ago. I now post it here also, since it is kind of ”bloggish” 😉

Sometimes you just know that you found it. The right place, and the right thing to do. You can’t explain why. You just know. This is it.
And, if you should be so lucky: never mind what people think or say. About you, or what you’re doing. There is a reason that you feel like you feel. Maybe you don’t understand it now, but someday it will be clear, what it was all for.
(Myself, I was most definitely at the right place last weekend, bicycling around the tunnels and underpasses near Hongqiao airport here in Shanghai, in the bloody sweaty presummer heat. With my camera, taking lots of pictures. No, I have NO idea why I felt I had to do this. But I’m sure I will know. Some day.)

 

Kapitel 1

27 Dec

Sent igår eftermiddag, när huset var tomt, förutom på mig själv, och allt var mycket stilla, då började jag skriva på min nya berättelse. Utifrån drömmen jag hade för några veckor sedan.

Ett helt kapitel blev det. Skrev sig nästan själv. Så roligt det var! Och spännande. Lite rysligt, faktiskt. Den här historien är inte som den förra. I alla fall inte inledningsvis. I och för sig tar den också avstamp i ordinär, svensk vardag….men något spöklikt, till synes oförklarligt, träder in tämligen snabbt.

Därmed inte sagt att det blir en spökhistoria. Det tror jag inte. Men ett och annat element som är utöver det konkreta, ”naturliga”, kommer nog att dyka upp under berättelsens gång. Lite surrealistiskt blir det nog.

Och vet ni. I morse, när jag vaknade, hade jag drömt något som….nej, någon fortsättning på berättelsen är det inte. Snarare en omgivande beskrivning. Av platser och människor som befinner sig i kulisserna. Som kanske kommer att träda fram i strålkastarljuset – eller nöja sig med att finnas i bakgrunden. Vi får se.

Häftigt är det i alla fall.

Den här febern är kanske inte bara av ondo

13 Dec

”Jamen LÄGG AV med att tjata om den där fördömda restaurangen! Du tycker ju inte ens själv att den är något vidare! Varför gaggar du hela tiden om att jag ska gå dit då?”

”Nej men, jag tycker ju bara…du kanske skulle testa…de flesta som bor här brukar ju…”

”JAMEN ÄR DET NÅGON ÖVERHUVUDTAGET SOM TYCKER DEN ÄR NÅGOT VIDARE?!?”

”Hrmmm, nja, alltså…..”

”ARRRGHHHHH!!!”

Jag har feber. Den har pendlat mellan 38,5 och 39,5 i tre dagar nu. Första febernatten vaknade jag kallsvettig och HELT UTPUMPAD av att ha drömt samma dröm tre gånger. I denna dröm står jag och råskäller på min snälla koreanska granne. Vad jag kan minnas har hon IRL aldrig någonsin gaggat med mig om någon halvtaskig restaurang hon tycker jag ska testa. Jag förstår verkligen inte vad den här drömmen kommer ifrån.

Men! I morse, ska ni veta. Då vaknade jag upp ur en helt annan, väldigt bisarr och surrealistisk, febrig dröm. Öppnade sakta ögonen och plirade mot det dämpade, grå morgonljuset som letade sig in genom gardinerna. Hörde regnet trumma mot fönstret.

Och sedan bara log jag så stort. För denna dröm! Lite kuslig, lite mystisk, lite knäpp och faktiskt lite rolig….denna dröm – skulle den inte kunna vara inledningen på en…roman?

I drömmen figurerar fyra personer som är väldigt olika varandra, och som möts helt oväntat på ett ställe dit de tagit sig av olika anledningar. Ett gudsförgätet ställe på den skånska landsbygden, en plats dit ingen normalt funtad människa vill bege sig till frivilligt.

Och dessa fyra människor…jag tycker om dem. Jag har aldrig träffat dem i verkliga livet, men jag ser dem tydligt framför mig. De bär på olika bördor, har fått sina törnar i livet, men är i grunden sympatiska och kan uträtta de mest märkliga ting, bara de får tillbaka lite tro på sig själva.

Jag är nyfiken på dessa fyra personer. Vill gärna lära känna dem mer. Och det enda sättet jag kan göra det på är ju genom att skriva om dem.

Jag vågar knappt tänka tanken…men okej då..ponera att denna feberdröm faktiskt är mer än bara ”sedvanligt dröm-mischmasch”. Ponera att det är meningen att den ska bli en berättelse. Och att det är jag som ska skriva den.

Jag ska försöka. Jag ska börja. När jag är feberfri. För just nu orkar jag knappt något alls.

Mitt i allt fräsande, nässprayande, hostande och iprenande – så barnsligt glad, förväntansfull och uppspelt jag är 🙂

%d bloggare gillar detta: