The fine art of avoiding

— ENGLISH SUMMARY: I am working on a photo documentary, dedicated to the fine art of avoiding writing. Oh, there is so much else you could do! Like pondering on how to reorganize your books (author/title/language/whatnot), and at the same time building cute little houses out of books 🙂 Or staring emptily into the washing machine during the rinse cycle, brushing your teeth one extra time, cleaning out the fridge, taking stupid self portraits … should you have any other brilliant ideas, please do tell 😀  —

De senaste månaderna har jag känt mig vidunderligt upprymd och inspirerad. Jag har fått kontakt med personer som inspirerar mig otroligt mycket när det gäller både mitt skrivande och fotograferande. Det bara plingar till i hjärnkontoret hela tiden, med aviseringar om nya idéer som jag skulle kunna genomföra.

Den ena idén mer tokig och/eller halsbrytande än den andra, kan jag väl säga. Och jag fnissar hejvilt. Tänker ”ska jag verkligen köra på det här?” Och får fjärilar i magen när jag inser hur alldeles förbannat kul det vore.

Men det är inte bara projekten i sig. Jag menar, det vore en sak om jag hade tänkt dem för byrålådan. Men så är det inte. Ack nej, jag tänker fläka ut mig i all offentlighet, jag. Kanske på någon av mina bloggar, eller på Google Plus, vilket är ett fantastiskt medium framför allt för dem som är intresserade av fotografi. Och där jag har en beaktlig krets som följer mig. Mer än tusen personer, i dagsläget!

Nu ska ni få höra vad jag jobbar med just nu. Jo, grejen är att jag på Google Plus läste ett vansinnigt roligt inlägg från en skribent som finns i mina cirklar. Han skrev något om ”how we writers know everything about how to avoid writing”. Nej men ni vet. Det är ju applicerbart på mycket. Hur man går därhemma och putsar silver, städar ur kylskåpet eller vad katten som helst, i akt och mening att undvika det man egentligen SKA göra. Nämligen skriva sin roman, avsluta sin hemtenta, eller något annat.

Så. Jag kom på att ”det där skulle man kunna göra en kul fotodokumentär på”. Jag kan fotografera mig själv när jag håller på med olika undvikande aktiviteter. Såsom att borsta tänderna en gång till för säkerhets skull, sitta och stirra in i tvättmaskinen, städa ur kylskåpet … listan kan göras lååååååååång!

När den här fantastiska fotodokumentären är färdigställd ska jag lägga ut den på Google Plus och mitt Picasa-fotoalbum. Så det blir ju en och annan som får se mig i full frihet…

Jaha, och varför väljer jag att visa upp mig och mina förehavanden för typ halva världen? Jag vet inte riktigt. Det känns bara som att det är ett led i någon slags utveckling för mig. I modet att våga. Och att stå för mina knäppa idéer och infall. Och det bor kanske en liten exhibitionist inom mig som nu pockar på att få kika ut i dagsljuset.

Bilden ovan kommer att vara med i det här projektet. En god vän till mig kläckte idén att man ju alltid kan organisera om i sina bokhyllor. Sortera efter titel, författare, språk – eller varför inte efter färg på omslaget? Då tänkte jag ett steg längre. Att medan man funderar över vilken typ av sortering man ska välja … då kan man ju sitta och bygga små hus eller annat av böckerna. Why not?

Om ni har några förslag på vad som kunde/borde ingå i min fotodokumentär får ni förresten gärna skriva en kommentar, tackar på förhand 🙂

Jag jobbar på nyårslöftet

För alla er som undrar kan jag meddela att jag lever än, och är tillbaka i Shanghai. Att jag inte skrivit här på ett tag beror till stor del på att jag har skrivit. På min roman, alltså. Än så länge tar jag således mitt nyårslöfte på allvar, och det får ni gärna glädjas med mig åt 😉 Men det innebär också att det tidvis blir lite tyst här. För ibland kan det bli lite för mycket av det goda. Med skrivande. Och dessutom händer det ju inte så mycket när man mest sitter hemma och plitar.

Men … ibland tar jag mig faktiskt ut i verkligheten också. Allra helst med min kamera. Har verkligen känt mig inspirerad att fotografera de senaste månaderna. Och det känns som om fotograferandet kompletterar skrivandet på något vis. Dessutom får jag ju röra på benen lite och andas frisk luft. Hrmmm förresten, kanske inte frisk luft. Snarare utomhusluft. Jaja, jag får lite luftombyte.

Så på tal om mitt skrivande och fotograferande kan jag ju passa på att köra lite skamlös self-promoting här och länka till mina andra bloggar – skrivarbloggen och fotobloggen. Ifall ni saknar mig gruvligt 😉

Min skrivarblogg (där jag skriver om det mesta som hör mitt författande till – komplett med utdrag ur mitt alster)

Min fotoblogg

I övrigt stundar här firandet av det kinesiska nyåret. Lika viktigt för kineserna som julfirandet är för oss svenskar. Men nog tycker jag att kineserna är lite värre än oss när det gäller presentinköp. På Carrefour, där jag handlar mina dagligvaror, går det knappt att knö sig in i dessa dagar. Fullkomligt överbefolkat av folk som kryssar runt med kundvagnar TILL BRÄDDEN fyllda med presentförpackningar innehållandes allt från Danish Buttercookies, hårvårdsprodukter och sprit. Därför har jag nu anammat strategin att endast frekventera en av de svindyra dagligvaruaffärerna som riktar sig till utlänningar. Där kan man fortfarande kippa efter andan bland importerade ostar från Schweiz och franska viner. And I’m so worth it.

Må gott, alla!

Den röda tråden

Det bästa med jullovet, hörni, det är inte julmaten, pepparkakorna, julklapparna eller något annat som hör julen till. I alla fall inte för mig. Nejj. Det bästa är långa sovmorgnar och några oplanerade dagar. Då man kan ligga i soffan och läsa böcker. Och hasa sig upp emellanåt för samvaro med familj, eller goda vänner.

Och att ha tid för att tänka.

Till exempel om den röda tråden.

Jag tror att det finns en röd tråd i alla människors liv. Men att det inte är alla som kan se den. Det kan vara av olika skäl. Till exempel att man inte tror att det finns någon röd tråd. Att allt bara är slumpens spel, och att man får inrätta sig därefter, och försöka leva ett så bra liv som möjligt, medan man väjer för olika hinder och gläds åt trevliga saker.
Det kan också vara så att man inte VILL se. För att det blir för jobbigt att så att säga fejsa sig själv. Det är lättare att bara leva på. Eller kanske känner man sig ofri av den där tråden. Och tror att man liksom är styrd ner till minsta steg. Så man förtränger den aning man har inom sig.

Och jag då? Jo, jag har ju börjat förlika mig med min tråd, haha! Kanske för att jag tycker att den är rolig och spännande. Och att jag känner att jag växer av den. För det är vad jag tror är trådens funktion. Att få oss att växa i en viss riktning. Att utveckla och stärka vissa egenskaper.

Och i mitt fall är det så, att jag de senaste åren har fått en del vinkar om i vilken riktning jag bör röra mig. Och idag kan jag exempelvis säga som så att:
– det är inte tillfällighet att jag sitter som lyxhustru i Shanghai. Meningen med detta är inte att jag ska börja studera mandarin på heltid, ej heller att springa på manikyr och pedikyr eller fotmassage dagarna i ända (men någon gång då och då är nog okej, hihi), shoppa till jag droppar, jobba som volontär på barnhem, börja fuska som engelskalärare, etcetera (fyll i valfri populär aktivitet för medföljande till utlandsstationerad partner).
Nej. Meningen är att jag ska skärpa till mig och skriva så mycket jag bara kan. Och fotografera en hel del, dessutom. Detta är vad jag ska använda mina oceaner av egentid till.
Hur jag vet det? Svårt att säga. Jag bara vet. Kanske för att dessa två saker kan göra mig så upprymd och lycklig som få andra saker. Ibland till den grad att jag nästan tappar andan Som när jag skrivit en dialog som bara är helt … rätt. Eller har lyckats ta den där vansinnigt lyckade bilden. Fjärilar i magen all the way. Det är som att vara tokförälskad, fast i en aktivitet. Liksom.

Med skrivandet är det som så här, dessutom, att det inte är någon nyss påkommen tokförälskelse, utan snarare en gammal trogen kärlek som jag alltid har gått omkring och småflörtat med. Fast inte riktigt vetat hur jag skulle få till det, och tvivlat på att kärleken har varit besvarad. Det har handlat om att jag under många år varit vansinnigt frustrerad, eftersom jag helt enkelt inte visste VAD jag skulle skriva om.

Men nu, vid en liten smula mogen ålder (hrmmm) är det nog som så, att jag samlat på mig tillräckligt med erfarenheter för att faktiskt ha något vettigt att fabulera kring. Något som andra människor kan känna igen sig i. Ha utbyte av. Kanske bli lite tröstade av. Eller bara skratta. Eller känna igen sig i. Och det är ju detta som är meningen med skrivandet, för mig i alla fall. Det är mitt sätt att skapa band till andra människor, mitt sätt att göra något för någon annan. Och jag tror det kan bli samma sak med fotograferandet.

Och…under de senaste månaderna har en och annan ängel kommit i min väg. Petat till mig lite och med ett diskret ögonkast visat åt vilket håll jag ska gå för att komma vidare. I en bisats nämnt något som plötsligt fastnat i min hjärna. Eller rakt ut sagt ”men hörrö, du har inte tänkt på att testa…”
Och så har jag testat. Och därefter kunnat konstatera ”se på fan, det där var verkligen ingen dum idé”.

Jodå. Så är det.

Men nu, hörni. Så måste jag avsluta och ge mig ut i den skånska snålblåsten. Ska hämta bilen på verkstaden och bli åtskilliga tusenlappar fattigare.

Jag har svårt att tro att det finns en djupare mening med detta – för, nänä, jag är ju inte så obsessed av det här med den röda tråden att jag ser ”tecken” överallt.

Men å andra sidan. Vem vet vad som händer på väg till bilverkstaden. Eller vem jag möter där.

Hehe.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

Mer om mig – i bloggutmaning

Av Elisabeth har jag fått en utmärkelse med tillhörande bloggutmaning. Det tackar jag för! Tycker alltid det är trevligt att få gagga om mig själv (är jag exhibitionist, eller vad?)!

1. Varför började du blogga?

Jag började blogga efter att jag och familjen flyttade till Sydkoreas huvudstad Seoul för ett antal år sedan. Jag arbetade då som frilansöversättare, men ville återuppta mitt kreativa skrivande som legat i träda…väldigt länge. Sedan tonåren, typ. Och i Seoul fanns det ju alltid något att skriva om … det räckte med att sticka näsan utanför dörren, så fick man genast ett uppslag!

2. Vad har du för mål med bloggen?
Inte vet jag. Att underhålla min kreativa ådra, kanske. Samt – i bästa fall – kunna roa mina medmänniskor. Inte minst genom att skildra hur man kan känna sig som ett gigantiskt UFO i en annorlunda kultur. Fast det blir en del allmängiltigt trams också 😉

Jag har precis gått i gång med ytterligare en blogg, En roman blir till. Där skriver jag om att skriva … närmare bestämt om att skriva en roman, vilket jag håller på med just nu. Jag kommer förmodligen att lägga ut lite utdrag ur berättelsen, och hoppas på feedback. Samt att kanske att få kontakt med andra som sitter och skriver på berättelser.

3. Vilka bloggar följer du?
Tio-femton stycken, av varierande karaktär. Främst sådana som innehåller vardagsskildringar – vare sig vardagen försiggår i Sverige eller någon helt annanstans.

4. Vad har du för favoritfärg?
Svart och grått. Usch vad deprimerande DET lät nu då! Jag får väl kasta in lite blått också. Både ljust och mörkare. Samt någon cerise färgklick.

5. Vad har du för favoritfilmer?
Gillar allt möjligt, både djupare och mer lättviktiga filmer. Låt se nu … bland annat Lost in Translation (kanske inte så förvånande?!?), Speer und Er (om Hitlers favoritarkitekt Albrecht Speer), Mona Lisa Smile, det mesta av Hitchcock, LA Confidential, Goodbye Lenin, The King’s Speech…the list goes on and on …

6. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Som medföljande till en utlandsstationerad make har jag ju haft förmånen att besöka en mängd intressanta länder redan. Men Japan ligger högt på listan. Har i och för sig varit några dagar i Tokyo, men vill besöka Kyoto också. Sedan kan jag tänka mig Filippinerna, Kambodia och Burma. Och Nordkorea. Är huvudsakligen intresserad av Asien.

Slutligen ska utmärkelsen/utmaningen skickas vidare. Jag skickar den till följande personer:
Selma

Anne

*P*

Marina 

Lotta

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny blogg

Kära bloggläsare!

Påhejad av min mångårige bloggkollega Per Sundberg har jag nu startat en ny blogg: En roman blir till.

Detta innebär inte att Annieverse går i graven. Men på grund av att mitt romanskrivande blivit allt viktigare för mig, och därmed upptar allt mer av min tid och mina tankar, finner jag det ändamålsenligt att samla alla inlägg som har med detta att göra i en separat blogg.

I En roman blir till kommer jag att skriva om författandets glädjeämnen och vedermödor – och dessutom torde det bli ett och annat utdrag ur min berättelse. Kommentarer, ris och ros, positiv och negativ kritik kommer att emottagas tacksamt!

Må gott, alla.

Kajsa Ingemarsson och jag

Jaaaaaaa, hörni. Egentligen tänkte jag nu lyckliggöra er med ett bildreportage från det vidunderligt vackra Llhasa i Tibet.

Men. Igår läste ut Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson. Och kom på andra tankar.

Av Kajsa Ingemarsson har jag tidigare läst Små citroner gula och Bara vanligt vatten. Och. Jag har tyckt att hon är en rasande duktig skribent. Hon kan verkligen underhållningslitteraturens hantverk. Språket flyter fint och det finns cliffhangers lite här och där. Hon kryddar skickligt med samtidsdetaljer och humor. I alldeles lagoma proportioner.

Men. Lyckans hjul. Den faller platt till marken. De tre huvudpersonerna känns fabricerade enligt standardformulär 1A.  En försmådd hemmafru som närmar sig pensionsåldern. En frånskild frisör i fyrtioårsåldern (tippar jag) som är lite lagom trött på karlar. Och en ung förstagångsmamma i karriären vars man inte tycker sig kunna ta föräldraledigt. När dessa tre ”standardformulär” råkar på varandra, på den gemensamma villagatan, och jobbar på att etablera någon slags vänskap – för att kort därefter bege sig på en tjejresa till Stockholm,utan att känna varandra något vidare, hej och hå – nej, det är helt enkelt inte trovärdigt. Det är bara krystat.

Kardinalfelet med denna roman är att författaren stannat vid ytan. Om hon hade givit sina huvudpersoner fler dimensioner, arbetat mer med deras karaktärer – ja, då kan jag mycket väl tänka mig att romanintrigen skulle kunna ha blivit trovärdig och fängslande. Om vi som läsare fått veta att det verkligen ”klickat” de tre damerna emellan. För visst kunde det ha gjort det, även om de ytligt sett inte verkar ha något som helst gemensamt. Av egen erfarenhet vet jag mycket väl att människor som till synes är fullständigt olika ifråga om de flesta ytliga attribut kan vara själsfränder och lyckas odla de mest innerliga relationer.

Men. Man måste hitta den springande punkten. Och det har Kajsa Ingemarsson inte gjort i denna roman. Hon har åtminstone inte lyckats beskriva den. Var sa det ”klick” någonstans? När uppstod personkemin? Efter att ha lästut  romanen har jag ingen som helst aning.

När jag läste Lyckans hjul blev jag faktiskt … rätt så förbannad. För mina tankar gick till den roman jag själv skrivit. Den som nu ligger och ligger till sig hos diverse förlag. Samt den nya berättelse jag skriver på.

Och jag tänkte: ”Annie. Det du har skrivit, och det du skriver på, det är så mycket bättre än det här. Det är samma genre – underhållningslitteratur – men det har mer djup, fler oanade vändningar, mer överraskningsmoment och mer fullödiga, betydligt mer flerdimensionella personbeskrivningar.”

Ja, jag vet. Jag hädar i Jante-land. Men det står jag för.

Det som gör mig arg och frustrerad, vet ni, det är att Kajsa fått ge ut en ofärdig bok. Ja, jag tycker att Lyckans hjul är ett hastverk. En okänd debutant hade aldrig i livet lyckats prängla igenom den här berättelsen ända fram till tryckpressarna.

Men. Kajsa är känd och populär. Hennes förlag räknar kallt med bra försäljningssiffror eftersom hennes tidigare böcker genererat bra försäljningssiffor.

En debutant däremot är rena ryska rouletten. Oavsett om manuset är riktigt bra. Vem vet om folk orkar ta till sig någon ny förmåga? Det finns ju så många favoriter redan. Som photoshop-tillrättalagts på sina romaners baksidespresentationer, och i damtidningsintervjuer. På exakt det sätt som torde tilltala den nogrannt analyserade läsekretsen. Och som intervjuats med perfekt harmonierande framtoning i någon av tevekanalernas mysiga morgonsoffor.

Vad vill jag säga med det här då? Jo naturligtvis att jag tycker livet är orättvist. Men inte tusan tänker jag låta mig nedslås av det. Nejdå. Jag skriver på, frenetiskt. Och skickar in till förlag. En dag kommer någon att bli så glad över min berättelses kvaliteter att de väljer att publicera. Trots att jag är inte är känd på det minsta lilla sätt. En dag kommer någon att utbrista ”fan vad bra, här är det bara att köra på.”

Tillbaka till Kajsa, då. Hon har nyligen utkommit med en ny roman. Någonstans inom oss heter den. Jag ser fram emot att läsa den. Och jag hoppas verkligen den är bra. För hon kan, Kajsa. Hon är så driven och duktig! Jag beundrar henne, och jag tycker att jag lär mig mycket av henne ifråga om att skriva underhållningslitteratur.

Men hörni, nu har jag inte tid med det här längre. Jag får återgå till sidan sjuttioåtta i mitt egen manus. Och fila på effekterna av thaikyckling-koma. Hur bokstavligt ska jag beskriva det, utan att det blir för äckligt? Dessutom måste jag fundera på vem det egentligen var som anbringade den där otäcka strypsnaran runt fågelskrämmans hals. Och så får vi väl se om det finns något hopp för relationen mellan den försmådda, karl-trötta 26-åriga Linda och jämnårige Muskel-Markus Den Förskräcklige.  Och hur kommer det att gå med den timide, pensionerade bibliotekarien Justus Henriksson och den betydligt mer spontana, jämnåriga Margit?

Den som lever får se.

Jag jobbar på.

Att något så enkelt kan bli så svårt

Long time no blogg, märker jag. Nej, jag har inte gått under jorden. Men sedan vi kom tillbaka till Shanghai efter jul har jag försökt få till det med diverse nya rutiner och projekt. Och det har tagit sin tid.

Till exempel har jag börjat lära mig lite mandarin. Mycket lite, men ändock. Det har tagit emot att anmäla sig till någon kurs och binda upp sig för ett antal timmar i veckan, men nu har jag hittat en annan lösning – en interaktiv dvd-kurs i ”emergency mandarin”. Ja skratta ni, men den är inte alls dålig. Den innehåller glosor, vanliga fraser, samtalssituationer, uttal, lite seder och bruk och kultur – riktigt trevlig. Och jag lär mig faktiskt en hel del, tycker jag. Börjar känna igen ord och fraser när jag hör folk prata med varandra på stan, och kan själv kläcka ur mig enstaka ord.

Men igår var mina ytterst små kunskaper fullständigt obrukbara. Jag gick in på China Unicom här hemma i Xujing Town, dels för att betala räkningen för min egen mobil, dels för att ladda dotterns kontantkort. Jag har varit där tidigare och är väl medveten om att ingen där talar engelska.

”Men hur svårt kan det vara”, tänkte jag. ”Det är ju bara att vifta med räkningen, och sen peka på självbetjäningsautomaten med vilken man kan ladda kontantkort.

Den första delen gick mycket riktigt utan problem. Jag viftade glatt med räkningen. Glad CU-medarbetare, en tjej i 25-årsåldern, tar emot den. Jag betalar. Det gick på en och en halv minut.

Men. Sedan skulle jag ju förklara att jag ville ladda upp min dotters kontantkortmobil. ”Här gäller det att vara pedagogisk”, tänkte jag. Tog fram min egen mobil, pekade på den och på den nyss betalda räkningen. Sen tog jag upp dotterns mobil, och pekade på självbetjäningsautomaten.

Glad CU-medarbetare ler fortfarande men får en rynka mellan ögonbrynen. Hon kliar sig i håret och säger sedan ”hmmmmm….car?”

”Men varför frågar hon om jag har bil”. tänkte jag. ”Vad har detta med mobiltelefoner att göra? Tycker hon att jag ska ta min bil och åka till en annan CU-butik där det finns någon som pratar engelska? Eller undrar hon om jag har en chaufför som kan komma och tolka? Herregud! Hon kan mena VADSOMHELST! Jag har INGEN SOM HELST ANING!!!”

Under beskådande av mitt nollställda fejs börjar glad CU-medarbetare nu se mer nervös än glad ut. Hon ber mig sitta ner, dyker ner bakom disken och får upp några papperslappar, givetvis på kinesiska. Jag ser dock att det bland annat står ”100 yuan” på dem. Ser ut att vara presentkort. ”Aha, tänker jag, hon undrar hur mycket jag vill ladda för!” Jag ler rart och håller upp tre fingrar i luften.

Mer nervös än glad CU-medarbetare gör en grimas och frågar ännu en gång ”Car….?”

”Men vad ÄR det här nu med min bil?”, tänker jag frustrerat.

Då kommer en kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare fram och pekar på min plånbok. ”Jaja, jag vet väl att jag måste betala”, tänker jag. Samtidigt rannsakar jag febrilt min hjärna efter glosor på mandarin som möjligtvis kan vara brukbara. Hittar inte en enda. Ord och fraser som ”notan tack”, ”stekt ris”, ”toalett”, ”en, tack”, ”long time no see”, ”väska”, ”Det är dags att äta” och ”Är din syster från Australien? Jag är från Sverige!” ….njae, de lär inte förbättra situationen.

Villrådigt öppnar jag plånboken, och då pekar kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare på mitt betalkort. ”Car!” Säger hon triumferande.

HEUREKA!!! Det var ”card” de var ute efter! Jag måste använda betalkort i självbetjäningsmaskinen!

Alla tre skiner vi upp som små solar. Mer nervös än glad CU-medarbetare gör till och med några glädjeskutt. Hon strålar verkligen, tösabiten!

Tja, efter detta var det bara för numera mer glad än nervös CU-medarbetare att hjälpa mig ladda dotterns mobil medelst automaten. Nu kanske ni tänker att det kunde jag väl ha gjort själv från början, men det kunde jag INTE. Eftersom allt stod på kinesiska.

När allt är över, tackar jag hjärtligt för mig. Nu VÄLDIGT glad och lättad CU-medarbetare klappar mig vänskapligt på armen flera gånger och säger ”sorrysorry bad English”.

Och då tänker jag att ”du har väl ingenting i hela världen att be om ursäkt för. Är det någon som ska be om ursäkt är det väl jag, som kommit hit denna vackra solskensförmiddag för att så gott det går förstöra din dag och ge dig världens huvudvärk.”

Så. Det är situationer som dessa som motiverar mig att lära mig lite emergency mandarin. Jag är i grund och botten en snäll människa som inte vill ge mina medmänniskor huvudvärk i onödan.

Annars då? Tja, jag har kommit igång med min nya berättelse. Det verkar som om den blir lite konstig. Eller ska jag kanske säga annorlunda. Vi får väl se. Har som mål att skriva 500 ord om dagen. Alternativt sitta och pilla med den minst en timma varje dag.

Jaha. I dag snöregnar det hejvilt här i Shanghai. Som det kan bli.

Bye-bye, som vi säger här i Kina.

Kapitel 1

Sent igår eftermiddag, när huset var tomt, förutom på mig själv, och allt var mycket stilla, då började jag skriva på min nya berättelse. Utifrån drömmen jag hade för några veckor sedan.

Ett helt kapitel blev det. Skrev sig nästan själv. Så roligt det var! Och spännande. Lite rysligt, faktiskt. Den här historien är inte som den förra. I alla fall inte inledningsvis. I och för sig tar den också avstamp i ordinär, svensk vardag….men något spöklikt, till synes oförklarligt, träder in tämligen snabbt.

Därmed inte sagt att det blir en spökhistoria. Det tror jag inte. Men ett och annat element som är utöver det konkreta, ”naturliga”, kommer nog att dyka upp under berättelsens gång. Lite surrealistiskt blir det nog.

Och vet ni. I morse, när jag vaknade, hade jag drömt något som….nej, någon fortsättning på berättelsen är det inte. Snarare en omgivande beskrivning. Av platser och människor som befinner sig i kulisserna. Som kanske kommer att träda fram i strålkastarljuset – eller nöja sig med att finnas i bakgrunden. Vi får se.

Häftigt är det i alla fall.

Det fina vädret struntar jag i

Idag åker maken och dottern bort tillsammans för några dagar. Det har de gjort tidigare de senaste somrarna, och jag tror det gör dem gott att rå om varandra lite på tu man hand.

Nu kommer mitt förmodligen inte alls särskilt politiskt korrekta avslöjande: jag tycker det ska bli jäääääättesköööööönt att bli av dem ett tag. Att få hasa omkring härhemma alldeles ensam. Att ohämmat och ostört kunna hänge mig åt mina egna tankar. Att ha hela makten över fjärrisen och datorn. Och inte minst att kunna låta middagen bestå av chips med dip, utan att oroa mig över att jag framstår som den totala katastrofen i fråga om nutritionsmässiga föredömen för min dotter. Hehe. Jaja, sån är jag.

Det fina vädret kommer jag att strunta i. Jag ska häcka inomhus mest. För nu tänker jag på allvar ta itu med korrekturläsningen av min roman. Det har dykt upp lite tankar och idéer kring vad som kanske bör tillfogas, och vad som eventuellt kan tas bort, men jag har inte riktigt haft ro i vare sig kropp eller sinne för att ta tag i det på allvar.

Men nu så.

Må lagom mycket sol och värme glädja er alla, kära bloggläsare!

Helt outstanding jävla jätteotroligt!

Jag tror knappt att det är sant.

Sitter här vid skrivbordet och stirrar på datorskärmen. Scrollar fram och tillbaka. Läser igen och igen.

Det ÄR sant.

I pulled it off, after all.

Min historia har nått sitt slut. På sidan 258.

Jag är så  hysteriskt lycklig att jag inte ens förmår gråta av glädje. Vilket jag trodde att jag skulle göra när jag nått fram till de sista orden. Jag är alldeles för matt, hjärnan känns som vore den urblåst.

Tänk. När jag satt där förra sommaren och funderade, i ett trevande försök att få till det allra första stycket. ”Orkar jag mer än tio sidor blir jag förvånad. Kanske, kanske blir det en liten novell”, tänkte jag.

Jag är stolt över mig själv, även för att jag bevisat för mig själv att jag har en sjuhelvetes självdisciplin. Förra sommaren, vet ni, då satte jag upp målsättningen att skriva en historia, som skulle vara klar till nästa sommar. Och jag rodde det i land. Det hade varit så lätt att INTE göra det. Att istället flumma runt här i Mumbai och ägna mig åt att upptäcka diverse indiska märkligheter. Shoppa runt och luncha/fika med väninnor. Eller ligga vid poolen på klubben och bara ta det lugnt. Men jag har faktiskt hunnit med lite av allt detta också. Hur det nu har gått till.

Jag är inte säker på varför jag egentligen satte upp den här målsättningen. Kanske ville jag testa mig själv? Det kan vara en del av sanningen. Men jag minns också ett Oprah Winfrey-avsnitt jag såg en gång. Då Oprah sa, att enligt henne var meningen med livet att utvecklas. Att hitta det man verkligen vill göra, och att göra det.

Det avsnittet har jag aldrig glömt. Det är som om jag har en bandspelare i huvudet, och den har spelat upp Oprahs ord varje dag för mig. (Ibland, måste jag tillstå, har jag varit alldeles förbannat trött på denna tjatiga människa, hehe.)

Att historien nått sitt slut innebär inte att mitt arbete är färdigt. Nej, nu ska jag gå igenom alltihopa från början. Korrekturläsa. Redigera. Kolla stavning, fundera över om styckes- och kapitelindelningen är bra eller behöver ändras. Kolla faktauppgifter. Komplettera person- och miljöbeskrivningar här och där. Kanske lägga till och dra ifrån lite. Kontrollera att det inte finns några lösa trådar eller motsägelsefullheter. Detta är vad jag tänkte ägna en del av sommaren åt, därhemma i Sverige. Och innan jag sätter mig på flygplanet på väg tillbaka till Asien i höst så ska jag ha skickat iväg manuset till ett förlag.

Sen får vi se vad som händer.

P.S. I förra veckan dök det faktiskt upp en idé till en ny historia i huvudet på mig. Kanske kan det bli något…