Sometimes

13 Maj

This image and text I originally posted on Google Plus a couple of days ago. I now post it here also, since it is kind of ”bloggish” 😉

Sometimes you just know that you found it. The right place, and the right thing to do. You can’t explain why. You just know. This is it.
And, if you should be so lucky: never mind what people think or say. About you, or what you’re doing. There is a reason that you feel like you feel. Maybe you don’t understand it now, but someday it will be clear, what it was all for.
(Myself, I was most definitely at the right place last weekend, bicycling around the tunnels and underpasses near Hongqiao airport here in Shanghai, in the bloody sweaty presummer heat. With my camera, taking lots of pictures. No, I have NO idea why I felt I had to do this. But I’m sure I will know. Some day.)

 

Annonser

The fine art of avoiding

14 Apr

Bild

— ENGLISH SUMMARY: I am working on a photo documentary, dedicated to the fine art of avoiding writing. Oh, there is so much else you could do! Like pondering on how to reorganize your books (author/title/language/whatnot), and at the same time building cute little houses out of books 🙂 Or staring emptily into the washing machine during the rinse cycle, brushing your teeth one extra time, cleaning out the fridge, taking stupid self portraits … should you have any other brilliant ideas, please do tell 😀  —

De senaste månaderna har jag känt mig vidunderligt upprymd och inspirerad. Jag har fått kontakt med personer som inspirerar mig otroligt mycket när det gäller både mitt skrivande och fotograferande. Det bara plingar till i hjärnkontoret hela tiden, med aviseringar om nya idéer som jag skulle kunna genomföra.

Den ena idén mer tokig och/eller halsbrytande än den andra, kan jag väl säga. Och jag fnissar hejvilt. Tänker ”ska jag verkligen köra på det här?” Och får fjärilar i magen när jag inser hur alldeles förbannat kul det vore.

Men det är inte bara projekten i sig. Jag menar, det vore en sak om jag hade tänkt dem för byrålådan. Men så är det inte. Ack nej, jag tänker fläka ut mig i all offentlighet, jag. Kanske på någon av mina bloggar, eller på Google Plus, vilket är ett fantastiskt medium framför allt för dem som är intresserade av fotografi. Och där jag har en beaktlig krets som följer mig. Mer än tusen personer, i dagsläget!

Nu ska ni få höra vad jag jobbar med just nu. Jo, grejen är att jag på Google Plus läste ett vansinnigt roligt inlägg från en skribent som finns i mina cirklar. Han skrev något om ”how we writers know everything about how to avoid writing”. Nej men ni vet. Det är ju applicerbart på mycket. Hur man går därhemma och putsar silver, städar ur kylskåpet eller vad katten som helst, i akt och mening att undvika det man egentligen SKA göra. Nämligen skriva sin roman, avsluta sin hemtenta, eller något annat.

Så. Jag kom på att ”det där skulle man kunna göra en kul fotodokumentär på”. Jag kan fotografera mig själv när jag håller på med olika undvikande aktiviteter. Såsom att borsta tänderna en gång till för säkerhets skull, sitta och stirra in i tvättmaskinen, städa ur kylskåpet … listan kan göras lååååååååång!

När den här fantastiska fotodokumentären är färdigställd ska jag lägga ut den på Google Plus och mitt Picasa-fotoalbum. Så det blir ju en och annan som får se mig i full frihet…

Jaha, och varför väljer jag att visa upp mig och mina förehavanden för typ halva världen? Jag vet inte riktigt. Det känns bara som att det är ett led i någon slags utveckling för mig. I modet att våga. Och att stå för mina knäppa idéer och infall. Och det bor kanske en liten exhibitionist inom mig som nu pockar på att få kika ut i dagsljuset.

Bilden ovan kommer att vara med i det här projektet. En god vän till mig kläckte idén att man ju alltid kan organisera om i sina bokhyllor. Sortera efter titel, författare, språk – eller varför inte efter färg på omslaget? Då tänkte jag ett steg längre. Att medan man funderar över vilken typ av sortering man ska välja … då kan man ju sitta och bygga små hus eller annat av böckerna. Why not?

Om ni har några förslag på vad som kunde/borde ingå i min fotodokumentär får ni förresten gärna skriva en kommentar, tackar på förhand 🙂

Same, same

6 Apr

English summary: I just came back from a vacation in Hainan, ”China’s Hawaii”. Didn’t do much except enjoying the beautiful beaches and watching people. And while seeing moms chasing after their kids with sunscreen, grandparents trying to get the little ones to eat more fruit and dads gently splashing water on their babies’ little feet, I thought to myself ”how alike we are, all over the world”.

Hejsansvejsan.

Jag har precis kommit hem från fem gudomliga dagar som tillbringats på ön Hainan, den kinesiska folkrepublikens svar på Hawaii. I alla fall om man ska tro den officiella reklamen.

Nåväl. Jag har aldrig varit på Hawaii, så jag har ingen aning om liknelsen är befogad eller ej. Men jag gillade Hainan. Mycket. Underbar blå himmel (det är jag liksom inte sådär jättebortskämd med på min bostadsort Shanghai), ljuvliga, långsträckta, rena stränder och kristallklart vatten … yeahyeahyeah, what to say, det var helt najsigt.

Till Hainan for jag med Den Lilla. Dvs. dottern. Jag hade gärna sett att hennes ömme fader hade joinat oss, men han hade fullt upp med heavy corporate stuff, så det sket sig. Nåväl. Kanske nästa år?

Hursomhelst. Den Lilla och jag bosatte oss på ett av många ”resorts” på Hainan. Och redan vid den okulära besiktningen vid ankomsten stod det klart för mig: ”Herregud, det här är ju Sunwing. Fast på kinesiska!”

Nej men jag menar. Man får välkomstdrink och piffigt halsband. Innan man blir ivägsläppt till sitt rum blir man informerad om triljoner käcka aktiviteter man kan anmäla sig till. Visserligen inte grisfest, men klart likvärdiga grejer. Alla, precis alla anställda ler vänligt och hejar på en, var på områden man än råkar befinna sig. Dessutom har alla, precis alla anställda knappar med smileys på tröjorna. Och så vidare.

Men. Vad jag tänkte mest på under vår vistelse, det var hur lika varandra människor ändå är, öst som väst. Här och där. Och det behöver man inte kunna språket för att inse. Det räcker med att kolla in gester och kroppsspråk.

Jag menar. På stranden. Föräldrar och barn. Pappor som försöker entusiasmera sin pyttelilla avkomma för vågskvalp av mer eller mindre rejäl sort. Som försiktigt skvätter havsvatten på små bebisfötter. Mammor som jagar efter sina barn med solkräm i högsta hugg. Far- eller morföräldrar som försöker truga i de små äppelklyftor och vatten. Barn som skrattar så de kiknar medan de gräver ner pappor eller mammor i sanden medelst turkosa små spadar. Och, vid  frukostbuffén: ”Nej men gulleplutten lilla, seså, nu har farmor skalat den här fina apelsinen till dig, seså, ta nu en klyfta, det är MASSOR av vitaminer i den, som kommer att göra dig stor och stark!” *barnbarn grimaserar och springer iväg för att kolla ifall chokladfontänen är igång*

Det kunde ha varit Sunwing på Kanarieöarna. Ja, det kanske är självklart. Men jag vill säga det ändå. För att det tål att upprepas.

Made in China

9 Mar

— ENGLISH SUMMARY: I love to try out new products, gadgets and foods. And living abroad, there’s endless possibilities for me to test  stuff that is yet unknown to me. Doesn’t have to be anything fancy – any product from the supermarket will do 🙂 I’ve heard of expats here in China who only buy imported stuff because everything Made in China might be a health-hazard. (Although some of these expats have no qualms about shopping at the fake markets, which I think is slightly double-standardish…). Well, in no way do I ignore reports about hazardous products, and I know there are a lot of Chinese that don’t trust Chinese products either. But I don’t think it is beneficial for your health to be scared of just about everything, either. So I eat quite a bit of China-produced food and, being adventurous (yeah I know, some would call me downright stupid) try everything from chinese laundry detergents to skin creams. The pic above (glamooourish, no?!?!)  is me trying out chinese hair gel. I found it rather good! —

När det gäller produkter av alla möjliga slag är jag inte bara en early adopter. Jag älskar att testa vadsomhelst som är okänt för mig. Och som utlandssvensk har jag i princip oändliga möjligheter att göra så. Weeheeeheeee!

Det finns en hel del expats här i Kina som är ytterst misstänksamma mot allt som är Made in China. De köper helst importerade grejer. Ja, jag har till och med hört om folk som enbart köper importerad mat och importerade hushålls- samt hygienprodukter. Allt från mjölk och kött till tvättmedel, tandkräm och hudkrämer.

Men guuuuuuuud så tråkigt, tycker jag. Jag säger det inte rakt ut. Därtill är jag för finkänslig, eller feg (välj själva adekvat adjektiv). Men om saken kommer på tal berättar jag gärna att jag älskar att snaska på den kinesiska kolan White Rabbit, och att jag just nu testar en kinesisk hudkräm som bara kostar 30 yuan på min lokala supermarket. (Enbart kinesisk text på förpackningen, men å andra sidan såg burken söt och förtroendeingivande ut….).

Vid slika tillfällen har det hänt att folk fixerat mig med en blick som bara kan tolkas på ett sätt, nämligen ”Är du helt från vettet, människa?” Sedan har de sakta skakat på huvudet och med tonfallet hos en oändligt tålmodig förälder, som adresserar ett mindre vetande litet barn, erinrat mig om allt från mjölkpulverskandalen till någon i Kina tillverkad tandkräm som innehållit för höga halter av något kemiskt ämne (minns inte vilket).

Det är förresten inte bara expats som hyser misstankar mot produkter mot både det ena och andra som är Made in China. Det gör många kineser också. Inte minst mot livsmedelsprodukter. Mången som har råd därtill väljer importerade varor.

Och. Nu är det inte så att jag försöker vifta bort att mycket skräp och hälsovådligheter produceras här. Inte alls. Men. Jag tycker inte man kan utgå från att allt är skit. Eller hälsovådligt. Eller bäggedera. Att alla kinesiska producenter fuskar med precis allting. Och om vi nu ska snacka hälsorisker så tror jag inte heller det är särskilt hälsosamt att gå omkring och oroa sig för allt möjligt hela tiden.

Så jag fortsätter att borsta tänderna med kinesisk tandkräm, samtidigt som jag gläds över att den där hudkrämen för 30 yuan funkar riktigt hyfsat på mitt fejs.

Senaste produkten jag testade var hårgel från det för mig okända märket Lucidol-L. Resultatet blev så bra att jag i ett anfall av narcissism producerade den glamorösa bilden ovan. (Funderar allvarligt på att kontakta tillverkaren och försöka kränga bildrättigheterna till dem, hehe).

Och så en sak till. Av de expats som föreläst för mig om vikten av att hålla sig borta från kinesiska produkter är det ett BEAKTLIGT antal som köper både ett och annat på den här stans fejkmarkader. Allt från kläder till billiga DVD-kopior.

Jo. Visst kan man hävda att det minsann är skillnad på en kopierad Gucci-väska och tandkräm.

Men. Man kan också se ett visst samband. Och kanske, får jag drista mig till att påstå, ana en viss dubbelmoral?

Just saying…

Tema hår

26 Feb

Nej men det här är väl inte så pjåkigt? Håret, menar jag…

Efter att ha sett de fyra deltävlingarna i årets Mello kan jag konstatera en sak: det är inne med svallande långt hår. Speciellt hos de deltagande damerna. Och jag kan inte låta bli att undra om alla har sina riktiga hår eller om det är en och annan förlängning med i leken också?

Jag skulle också vilja ha sånt där läckert långt hår. Men eftersom jag är lockig så går det knappt. Blir sällan längre än en liten bit ner över axlarna. Sen bara krullar det upp sig på något sätt. Suck.

På tal om hår så kör jag fortfarande med balsammetoden. Det vill säga tvättar håret med balsam istället för schampo. Därefter gojsar jag i frisyrgelé, och sen får det självtorka. Lockarna blir mycket finare, faktiskt. Typ glansiga korkskruvar. Ja, så pass fina att jag gärna tar att jag ser ut som en KOMPLETT IDIOT när jag rantar runt på stan i blött hår som är geléstyvt och allmänt märkligt. Grejen är, förstår ni, att håret enligt denna metod bör självtorka, och man får INTE PÅ VILLKORS VIS krama upp lockarna innan det är helt torrt (gör man det så håller de inte ihop sådär snyggt, nämligen).

Så alltsomoftast nuförtiden, så sportar jag något som vagt påminner om en Veronica Lake-lugg, vilket ju är mitt stora mål här i livet. Åtminstone de dagar då jag råkat glömma att jag vill se ut som Lisbeth Åkerman, detta rasande granna fruntimmer.

Lisbeth har väl också långt hår, förresten?

😉

 

Är flaskan snygg så går drycken ner

13 Feb

— English summary: I really don’t like green tea. To me it tastes like hay. But I can endure it when it comes ice-cold out of one of those superpretty bottles (see pic below), in a mix with jasmin tea. And green tea latte I actually like, especially at Costa Coffee, but that’s because it doesn’t taste like green tea, plus the colour is nice 🙂 —–

Den här bloggen lär inte vara välbesökt bland kineser, och tur är väl det, för nu jädrar i min lilla låda kommer här en salva riktad mot den kinesiska folksjälen.

JAG DEKLARERAR HÄRMED ATT GRÖNT TE SMAKAR BLÄ.

Speciellt halvpissljummet grönt te. Smakar vatten med en anstrykning av hö, jämte brända popcorn. Vem tycker hö och brända popcorn är gott? Jag bara undrar.

Maken är inte heller någon vän av grönt te. Han kallar det för något jag nog inte bör nämna i denna bloggoffentlighet. Av artighetsskäl får han klunka i sig en hel del av brygden i tjänsten. Men får han bara grunda med några koppar illstarkt Zoégas på morgonkvisten överlever han.

Något jag själv däremot kan tycka är lite schysst på varma sommardagar är en blandning av kallt grönt te och jasminte. Jag tror att en av anledningarna till att jag tycker det är helt okej är att man kan köpa denna dryck i såhär snygga flaskor:

Smakar bättre ur snygg förpackning.

Och så ska jag erkänna att jag precis upptäckt green tea latte. Det har en jättestark smak av Något (nej, jag tycker inte det är grönt te), och så gör den skummade mjölken och en liten slatt socker sitt till. Allra godast är denna dryck på Costa Coffee, men Starbucks duger också.

På tal om uschligheter så såg jag, när jag var hemma senast, att man kan köpa grönt te i lösvikt med ”svenska” smaker. Jamen ni vet med lite fruktskal och sånt. Jag vet inte vad som flög i mig, men jag köpte en dutt för att testa.

Det smakade som jag hade kunnat förvänta mig. Som en bunt hö som försöker dölja sig bakom ett hallon. Hahaha. Nice try.

Jag borde ha vetat bättre.

Inertia Train

29 Jan

”Inertia Train” – the place for me to be?

 

— Short English summary: since the year of the Dragon promises drama, and I REALLY had enough of personal drama last year, maybe I should just hop on the Inertia Train – see pic above – and hope for some peace and quiet 😉 —

 

Då har det kinesiska nyåret firats och vi är inne i Drakens år. Mycket mer om detta har jag inte att säga rent generellt, det finns ju miljoner andra bloggare som beskriver kinesiskt nyårsfirande i ord och bild. Det här är inte någon kunskapsblogg. Det här är en ego-blogg, om ni inte redan har märkt det. Egoegoego.

Så … det jag har att säga om Drakens år, ur ett ego-perspektiv alltså, det är att jag inte är helt bekväm med att det karakteriseras som ett dramatikens år. Inte minst för mig som är en orm (Om du är intresserad vad Drakens år har att bjuda på för din del, kolla här). Dramatik fick jag så det räckte och blev över förra året. Thankyousobloodymuch. Ormar som jag uppmanas att ”watch and wait for the year to pass”. Kanske jag ska tillbringa detta drakår på ”Inertia Train” (se bilden ovan)? Där borde ju fridens liljor råda, tycker man. ”Flying Chair” tror jag att jag ska hålla mig borta från, dock…

Jajaja. Happy drakår, alla!

%d bloggare gillar detta: