Arkiv | Sorg RSS feed for this section

Little shoe

11 Jun

(Originally posted on Google Plus)


45 years ago, a baby girl wore this shoe. She must have loved to totter around in it (and it’s partner shoe, of course), because, as you can see, it’s quite worn.

That little girl was me. I found the shoe while looking for something in the closet.

At home in Sweden, I have photos of baby Annie wearing this shoe and it’s partner. Holding mom’s or dad’s hand. Squinting against the sun, trying to look at the photographer.

And then I get tears in my eyes. And I cry a little. Because my parents are both gone, and I miss them very much.

Ohhhh well. When I go home to Sweden this summer, I will take Little Shoe with me. Because I’m pretty sure it’s partner shoe resides in a closet there. In the house that used to be my parents’, and that now is mine.

They should be together, the two of them. In that house.

Annonser

Stympa tujan och fixa avgasröret

19 Dec

20111219-100903.jpg
Julpyntsmarknad i Shanghai.

Tre och en halv dag i fosterlandet, jetlaggen sitter fortfarande i, men vem har tid att bry sig om slikt. Vi har redan varit fram och tillbaka i Århus och avätit en delikat dansk julefrokost, träffat goda vänner på hemmaplan samt aktiverat oss med diverse världsliga bestyr. Och det är bara att hålla ångan uppe under jullovet. Ty det är julklappar som ska inhandlas och paket som ska skickas…därtill kommer ett antal icke-julrelaterade grejer som ett trasigt avgasrör, ett borttappat SIM-kort, en dotter som knappt har några vinterkläder i rätt storlek, en teve som uppför sig lite oberäkneligt, ett bibliotekskort som hatar mig, en bankman som ska besökas, en frisör som definitivt måste uppsökas, fler goda vänner man vill träffa…und so weiter.
På Ansiktsboken publicerar folk bilder på välpimpade granar och offentliggör hur långt de har kommit med julbak, korvstoppning och knäcktillverkning. Själv konstaterar jag vårt julrelaterade näringsintag till allra största delen kommer att vara färdiglagat. Utbudet i vår lokala saluhall ter sig lovande, måste jag säga. Fast tre saker kommer vi att pyssla ihop själva. Brända mandlar, koreansk sill och sherrysill.
När det gäller ersatz-julgran gör jag nog som förra året. Går ut i trädgården och stympar med berått mod den gigantiska tujan på några rejäla grenar, som sedan placeras i ett av mammas fina Höganäskrus.
På tal om mamma så är det ju andra gången vi firar jul utan någon i den äldre generationen. Jag undrar om det kommer att kännas lite mindre tomt än förra året. Det gick ju bra då, faktiskt. Trots allt. Men ändå…
Lite extra tomhet känner jag också i hjärtat på grund av vännen som lämnat mig. Inte så att vi någonsin firade jul ihop. Men en viss tomhet i hjärtat gör sig nog gärna alldeles extra påmind i juletid.
Jag tror. Att jag någon dag före jul ska skicka ett mejl. Ett ganska kort ett. Där jag önskar en riktigt God Jul och allt gott inför det nya året. May all your wishes come true. Och tala om att jag saknar. Och fortfarande finns här. Omutifallatt. Inte mer än så.
Men nu, hör ni. Dags att köra igång.
Jag tror jag börjar med det apsura bibliotekskortet.

Let there be light

30 Nov

Normally, this blog is in Swedish. But some entries I feel can appeal to non-Swedish speakers too. So I write them in English. Like this one.

Not too long ago, somebody hurt me. I was very sad. In fact, I still am. A piece of my heart is broken. But anyway. When this happened, the weather was dreary. So I spent a lot of time inside, looking out into the gloominess, getting even sadder.

At some point, I felt I had to pull myself together and get out into the fresh air. Well, maybe ”fresh” isn’t the right word. I live in Shanghai, after all 😉 But I think you know what I mean. I needed a change of scenery. A change of air. A chance to get distracted.

So I took my camera with me and went downtown. To Hongkou district, a central part of Shanghai that isn’t as glitzy as the Bund or Pudong. It’s a bit run-down and devoid of popular tourist attractions. Hongkou is my favourite photo spot in Shanghai. There is a certain atmosphere about it that I like.

I wandered the rainy streets for a couple of hours. And believe it or not, but my mood lifted minute by minute. The misty, rainy sky made everything look dreamy, a bit mysterious and very intriguing. I took a lot of photos I am very pleased with. (You can see them here.) I was happy and excited like a little kid about all the photo ops that kept popping up on the streets that I walked. I really had a great time.

And now comes the best part. I found a pretty, smallish new sidewalk right by Huangpu river, and chose it for getting back to the car. It looked I was the only one using it – not very surprising, since it serves more sightseeing purposes than rapid movement…and since this wasn’t exactly popular sightseeing weather.

After a couple of 100 meters or so, I suddenly saw a big, yellow umbrella before me. As I came closer, I saw that it belonged to a well-dressed Chinese man in his fifties. He was standing at the balustrade, quietly looking out over the river and the city. Now and then, he took a slow sip from a soda bottle. Other than that, he didn’t move. He looked so serene and peaceful, and somehow, that made me very peaceful too. And happy, of sorts. To see this business guy taking some time out. On his very own. With a quiet, barely noticeable, smile on his face. For me, on that particular day, there was something very comforting about his presence.

I stopped a couple of meters from him. Leaned against the balustrade and shared the view with him.

The photo above is what we saw.

When I came home, and went through the photos I had taken, and saw this particular one, the first thing that went through my head was:

Let there be light. Over Shanghai, and in my heart.

And that is my story.

Ljus i mörkret

10 Nov

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way 🙂

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Något har hänt

6 Nov

Jo, så är det. Något har hänt. Och jag har blivit ledsen. Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Jag ska kanske börja med att påpeka att detta inte har något med min familj att göra. Både make och barn är fullt friska. Och senast jag kollade (för en liten stund sedan)  ligger jag inte i skilsmässa. So far, so good.

Men, vet ni. Det finns en person som stått mig nära i några år. Som har betytt mycket för mig. Och som plötsligt – bara sådär – har stängt mig ute.

Jag vet inte varför. Dörren har bara slagit igen. Jag har inte fått någon förklaring.

Det jag vet är att den här personen går igenom en oerhörd massa skit för tillfället. Och att vederbörande är en utpräglad känslomänniska, av vilken man inte alltid kan vänta sig ett så kallat rationellt beteende.

Men ändå. Jag är ledsen.

För på något sätt har jag upplevt att det rör sig om en tvillingsjäl. Att det har handlat om två solitärer, som av någon anledning haft den stora turen att råka på varandra, och som mycket snart känt igen sig i varandra. Som smidigt har följt med i varandras tankegångar och alltsomoftast kunnat avsluta varandras meningar. Med exakt de rätta orden. Vilket emellanåt har fått oss att skratta förtjust.

Kort efter att vi träffats för första gången hade jag fått veta det mesta om min väns liv. Med kommentaren ”Jag vet inte varför jag berättar allt det här för dig. Men du känns så bekant, trots att vi nyss har mötts.”

Jag har inte kunnat göra mycket för att hjälpa min vän. Förutom att vara en god lyssnare. Och flera gånger har jag fått höra ”Det räcker mer än väl. Jag är så glad att du finns där, att jag kan prata med dig”.

Vår relation har dock inte varit en one-way-street. Jag har fått mycket tillbaka. Mycket uppmuntran, många gånger då jag själv varit ledsen och modstulen. Även när min vän själv har haft det svårt, har jag fått så många rara ord som värmt, som jag har blivit så glad över att få höra.

Men. Nu är det så här, förstår ni, att jag – precis som min vän – har åkt på en del rejäla smällar i mitt liv. Situationer där jag har litat på folk, men har blivit sviken. Det har fått till följd att misstankar har lätt att slå rot i mig. Speciellt när jag upplever att jag kommer någon nära. Det är väl en slags självförsvar. För även om jag inte är en lika utpräglad känslomänniska som min vän, så är jag … känslig. Jag vill inte åka på fler smällar om jag kan förhindra det. Jag mår verkligen dåligt av det.

Och. Nyligen sa min vän något till mig som fick mig att undra. Som liksom inte alls passade in i bilden. Som kändes … fel. Så därför konfronterade jag vederbörande. Sa som det var. Att det fick mig att bli misstänksam. ”Vad vill du med den här relationen – egentligen? Förlåt, men nu börjar jag undra”, sa jag. Varpå min vän sade sig bli ledsen över min brist på tillit. Att det sagda inte alls var menat som jag hade tolkat det.

Då bad jag uppriktigt om ursäkt.

Sedan trodde jag att saken var utagerad. Det verkade den vara. För den vanliga, innerliga stämningen infann sig igen.

Men så. För några dagar sedan. Så stängdes dörren. Utan några kommentarer. Utan någon förklaring.

Och nu sitter jag här och tänker: vad hände? Var jag inte mer värd än så här? Hade du någon baktanke med den här vänskapen trots allt, och valde att avsluta när du märkte att jag fattade misstankar?

Eller var det kanske tvärtom? Var det så att vi kom varandra för nära? Att jag plötsligt blev en spegelbild av din egen sårbarhet? Och att det speciellt nu, när du har så mycket att tampas med, blev för mycket för dig? För plågsamt?

Jag vet inte.

Men oavsett vilket, så är jag ledsen.  Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Nej, förresten. Ta bort orden ”man kan nog säga”, och ordet ”slags”.

Jag har sorg.

Längtan och sorg

16 Jun

Om drygt en vecka är det dags att lämna Shanghai för sommaren och åka hem till Sverige.

Den här gången är det med blandade känslor. För när vi anländer hem den här gången är ingen ur den äldre generationen – min dotters mormor, morfar, farfar och farmor – med oss längre.

En efter en har de tagits ifrån oss.

Och det känns så tomt, så tomt.

Visst vill jag åka hem. Till mitt kära lilla radhus (som var mina föräldrars hem). Till att påta i min fina lilla trädgård. Till ren och frisk luft. Till mina kära, kära vänner. Till svenska mataffärer, där jag kan köpa allt jag saknar här (svenska chips, plockgodis, pulversåser, räksallad, tunnbröd, leverpastej, filmjölk….och en hel del annat). Till den halvsunkiga pizzerian nästgårds som har sååååå goda pizzor. Till vår bil, och att få köra själv. Vår pålitlige chaufför Mr. Z i all ära, men det ÄR en viss frihetskänsla att kunna köra själv. Till glädjen att se min dotter överlycklig att få fjanta runt med sina svenska kompisar igen. Och så vidare.

Men. Den där tomheten.

Extra ont i hjärtat gör det när andra expat-vänner här (expat = utlandsstationerad) pratar om hur mycket de saknar sin närmaste familj, och hur de se fram emot att snart få vara tillsammans med dem igen.

Aldrig mer. För mig är det ett avslutat kapitel.

Aldrig mer.

Hemma

20 Dec

 

Efter en lång flygresa som blev betydligt längre än vad vi räknat med – ombokning när vi kom till flygplatsen i Shanghai, ett extra byte i Hong Kong samt förseningar i Frankfurt – är vi nu äntligen hemma. Såhär i efterhand tror jag vi ska skatta oss lyckliga. Det är fortfarande kaos på flera europeiska flygplatser, och massor av resenärer som inte kommer dit de ska. Det gjorde vi i alla fall.

Den vackra vyn ovan kunde vi beskåda när vi kom upp i morse. Utanför köksfönstret hänger magnifika istappar.

Idag kör vi till Århus för att äta dansk julefrokost med en god vän. Jetlag är inget hinder. Tjohej.

Nu sitter maken och jag i tevesoffan, dricker Zoégas och njuter en stund av morgonteve. Endast svensk teve svensk morgonteve har. Och eftersom vi fortfarande inte har fungerande tevemottagning i Shanghai (vi har inte tittat på teve på nästan ett halvår!) känns det faktiskt riktigt fräck och high tech att kunna titta på teveutsängningar överhuvudtaget!

Vet i övrigt inte riktigt vad jag ska tycka om den här Sverigevistelsen. Visst, det är alltid skönt att komma hem. Men den här julen….nej, jag vet inte.

Jag vet inte.

%d bloggare gillar detta: