Back in Shanghai I am. Ankom tidigt fredag kväll, lokal tid. Och nu är det bara att packa resväskan igen, ty äckligt tidigt i morgon bitti (måndag morgon) åker dottern, maken och jag till Lhasa. Vid närmare eftertanke undrar jag om vår tidsplanering är så ytterligt briljant. Dottern och jag är – inte helt överraskande – fortfarande jetlaggade. Och on top of that ska vi försöka att inte bli höjdsjuka. Hrmmmm. Jaja, det är bara att hålla tummarna.
Jag har ju lovat att skriva något svavelosande på temat ”det jag gillar sämst i Sverige”. Nu vet jag inte om det blir så jättesvavelosande, eftersom jetlags-mattheten behärskar både min kropp och knopp. Men i alla fall. Here goes.
Det jag gillar sämst i Sverige, det är att så förfärande sällan lyckas med att gå på stan i lugn och ro. Utan att bli påhoppad av äppelkäcka människor som försöker få en att bidra till något välgörande ändamål, byta telefonabbonemang, byta elavtal – eller som vill ta hand om ens ppm-pengar.
Aaaaaargh!!!
Jag KAN bara inte MEEEEEED folk som anser sig ha rätt att uppta min tid med sånt här. Ibland är det liksom så att jag bara vill gå omkring och lulla på stan, fönstershoppa eller kanske sitta på en bänk, äta glass och bara vara. Jag dristar mig ävenledes till att tycka att jag har RÄTT att göra så. Jo, faktiskt! Att jag har RÄTT att bara vara utan att tänka på elavtal, mobiler och Röda Korset.
Det som också gör mig tvärarg, det är att jag tycker mig ana taktik bland de här människorna. I fråga om vem de går på. Kanske är det något som de får lära sig innan de skickas ut på fältet? Skulle inte förvåna mig. Typ ”Jo, och nu innan ni beger er ut, tänk på att medelålders män i kostym är det ingen idé att försöka med, men medelålders kvinnor är alltid bra att gå på, de flesta har lite dåligt samvete (eller nollkoll på hushållsekonomin), försök hellre med dem. Killar under 35 i jeans kan också vara något.” Jamen något åt det hållet.
Någon av de första dagarna under sommarens Sverigevistelse blev jag påhoppad av en PPM-människa. ”Du vet väl vad PPM är, va? Håller du koll på hur det går för dina ppm-fonder”, ville denne stekar-wannabee veta. Uppfordrande och segervisst.
Då var det något som liksom klack till inom mig. Och jag sa till honom: ”PPM? Nejnej, sånt har inte jag. Jag är lyxhustru i Shanghai”.
Sedan viftade jag lite avmätt med handen, såsom man kan göra när man försöker vifta bort en irriterande fluga. Tittade föraktfullt på honom, uppifrån och ner och upp igen. Höjde lätt på ögonbrynen. Och vände sedan på klacken och gick.
Annieverse 
Haha! Jag kan verkligen se dig spela upp Lyxhustruscenen på gågatan i Malmö, i höjd med Optimistorkestern. 😉
Jag går fort och glor rakt fram ”hör inte – ser inte – vill inte”. Det brukar fungera, men det blir ju inte någon avslappnad promenad…
Haha*P*, ja det ska ju helst ske invid Optimistorkestern 😀
Haha, bra sagt! Jag irriterar mig också på dessa personer (jag VET att de bara gör sitt jobb, men det är irriterande ändå), men som bra är tycker de uppenbarligen att jag ser ointressant ut, och struntar därför i mig. Vad som stör mig ALLRA MEST är när de inleder sitt frågande med ”har du hört talas om Röda Korset/Läkare utan gränser/annan extremt välkänd hjälporganisation”. Jag menar, vem har INTE gjort det? Och vad händer om man svarar nej? Just den inledande frågan använda motsvarande nissar i Berlin också förresten.
VAd underbart att se ”ointressant” ut, Elisabeth 😉
Jag tycker också att det är jättejobbigt med dessa påhoppare. Ibland känns det som en förfinad variant av tiggeri. Jag önskar att man kunde ha en ”Nej tack, inte intresserad”-skylt om halsen precis som man har på brevlådan och ”Nix” i telefonen.
Ha det fint i Lhasa.
Man kanske ska pyssla ihop en sådan skylt, Cicci…det är bud på det!
För en lyxhustru i Shanghai ska det ju vara på mandarin…
Det är verkligen irriterande de som ska sälja saker. En liten Röda Korsinsamling störs jag inte av. Däremot folk som går på mig och ska fråga, då blir jag genast anti det de vill pracka på mig. För mig är det en väldig skillnad om den som söker kontakt i dessa syften liksom bara berättar varför de står där ibland rakt ut till alla i närheten eller om de väljer den mer personliga pracka på-varianten. Skillnaden ett uttalat ”Röda Korsets-julinsamlig” eller ”vad har DU för telefonabbonemang?”.
Kan jag hålla med om , Selma.
Värst är de som inte ger sig, som fortsätter fast jag så uppenbart inte lyssnar och tom går iväg.
De finns även här i Bryssel men jag brukar säga ”Sorry, I don’t speak French” Och eftersom de flesta fransktalande knappast pratar någon engelska är problemet löst! I Sverige är det lätt att snoppa av dem med att ”jag bor i Belgien” och bara gå vidare. Men de ÄR irriterande!
Nu i sommar har jag ändå lyckats undvika dem i Sverige rätt bra genom att bara gå vidare, inte ens säga något. Sonen löser det med att pladdra något på franska eller på sin perfekta engelska med brittisk accent 😉 Funkar perfekt! Att han sedan alltid bär kostym, fluga och hatt gör inte saken sämre!
Ja, fejkad språkförbistring är ju en gångbar metod 🙂 Vad stilig han måste vara i den klädseln, förresten!
Ja, alltid lika stiligt är han min lille son som på lördag blir 18!
Jag vill också vara lyxhustru i Shanghai.
Inte mig emot, Ia.
Ha ha ha du är ju för skön! Visst är det skönt att kunna snoppa av dem med ett ”bor inte i Sverige!” Fast ditt lyxhustru svar var ju roligare. Tid för en träff snart? Vi har ju inte ens sett hur ni bor… 🙂
Här i Oslo är det tran gatuförsäljarna försöker pracka på en. Japp, fiskleverolja! Eller Omega-3 som det döpts om till för att låta godare. Förresten, då kanske det är fiskolja istället, jag vet inte så noga, men det är same-same för mig. Jag brukar säga ”jag är från Sverige, vi behöver inte äta sånt”. Då blir de förvirrade och jag hinner undan. 🙂