Tag Archives: Xujing Town

Att något så enkelt kan bli så svårt

18 Jan

Long time no blogg, märker jag. Nej, jag har inte gått under jorden. Men sedan vi kom tillbaka till Shanghai efter jul har jag försökt få till det med diverse nya rutiner och projekt. Och det har tagit sin tid.

Till exempel har jag börjat lära mig lite mandarin. Mycket lite, men ändock. Det har tagit emot att anmäla sig till någon kurs och binda upp sig för ett antal timmar i veckan, men nu har jag hittat en annan lösning – en interaktiv dvd-kurs i ”emergency mandarin”. Ja skratta ni, men den är inte alls dålig. Den innehåller glosor, vanliga fraser, samtalssituationer, uttal, lite seder och bruk och kultur – riktigt trevlig. Och jag lär mig faktiskt en hel del, tycker jag. Börjar känna igen ord och fraser när jag hör folk prata med varandra på stan, och kan själv kläcka ur mig enstaka ord.

Men igår var mina ytterst små kunskaper fullständigt obrukbara. Jag gick in på China Unicom här hemma i Xujing Town, dels för att betala räkningen för min egen mobil, dels för att ladda dotterns kontantkort. Jag har varit där tidigare och är väl medveten om att ingen där talar engelska.

”Men hur svårt kan det vara”, tänkte jag. ”Det är ju bara att vifta med räkningen, och sen peka på självbetjäningsautomaten med vilken man kan ladda kontantkort.

Den första delen gick mycket riktigt utan problem. Jag viftade glatt med räkningen. Glad CU-medarbetare, en tjej i 25-årsåldern, tar emot den. Jag betalar. Det gick på en och en halv minut.

Men. Sedan skulle jag ju förklara att jag ville ladda upp min dotters kontantkortmobil. ”Här gäller det att vara pedagogisk”, tänkte jag. Tog fram min egen mobil, pekade på den och på den nyss betalda räkningen. Sen tog jag upp dotterns mobil, och pekade på självbetjäningsautomaten.

Glad CU-medarbetare ler fortfarande men får en rynka mellan ögonbrynen. Hon kliar sig i håret och säger sedan ”hmmmmm….car?”

”Men varför frågar hon om jag har bil”. tänkte jag. ”Vad har detta med mobiltelefoner att göra? Tycker hon att jag ska ta min bil och åka till en annan CU-butik där det finns någon som pratar engelska? Eller undrar hon om jag har en chaufför som kan komma och tolka? Herregud! Hon kan mena VADSOMHELST! Jag har INGEN SOM HELST ANING!!!”

Under beskådande av mitt nollställda fejs börjar glad CU-medarbetare nu se mer nervös än glad ut. Hon ber mig sitta ner, dyker ner bakom disken och får upp några papperslappar, givetvis på kinesiska. Jag ser dock att det bland annat står ”100 yuan” på dem. Ser ut att vara presentkort. ”Aha, tänker jag, hon undrar hur mycket jag vill ladda för!” Jag ler rart och håller upp tre fingrar i luften.

Mer nervös än glad CU-medarbetare gör en grimas och frågar ännu en gång ”Car….?”

”Men vad ÄR det här nu med min bil?”, tänker jag frustrerat.

Då kommer en kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare fram och pekar på min plånbok. ”Jaja, jag vet väl att jag måste betala”, tänker jag. Samtidigt rannsakar jag febrilt min hjärna efter glosor på mandarin som möjligtvis kan vara brukbara. Hittar inte en enda. Ord och fraser som ”notan tack”, ”stekt ris”, ”toalett”, ”en, tack”, ”long time no see”, ”väska”, ”Det är dags att äta” och ”Är din syster från Australien? Jag är från Sverige!” ….njae, de lär inte förbättra situationen.

Villrådigt öppnar jag plånboken, och då pekar kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare på mitt betalkort. ”Car!” Säger hon triumferande.

HEUREKA!!! Det var ”card” de var ute efter! Jag måste använda betalkort i självbetjäningsmaskinen!

Alla tre skiner vi upp som små solar. Mer nervös än glad CU-medarbetare gör till och med några glädjeskutt. Hon strålar verkligen, tösabiten!

Tja, efter detta var det bara för numera mer glad än nervös CU-medarbetare att hjälpa mig ladda dotterns mobil medelst automaten. Nu kanske ni tänker att det kunde jag väl ha gjort själv från början, men det kunde jag INTE. Eftersom allt stod på kinesiska.

När allt är över, tackar jag hjärtligt för mig. Nu VÄLDIGT glad och lättad CU-medarbetare klappar mig vänskapligt på armen flera gånger och säger ”sorrysorry bad English”.

Och då tänker jag att ”du har väl ingenting i hela världen att be om ursäkt för. Är det någon som ska be om ursäkt är det väl jag, som kommit hit denna vackra solskensförmiddag för att så gott det går förstöra din dag och ge dig världens huvudvärk.”

Så. Det är situationer som dessa som motiverar mig att lära mig lite emergency mandarin. Jag är i grund och botten en snäll människa som inte vill ge mina medmänniskor huvudvärk i onödan.

Annars då? Tja, jag har kommit igång med min nya berättelse. Det verkar som om den blir lite konstig. Eller ska jag kanske säga annorlunda. Vi får väl se. Har som mål att skriva 500 ord om dagen. Alternativt sitta och pilla med den minst en timma varje dag.

Jaha. I dag snöregnar det hejvilt här i Shanghai. Som det kan bli.

Bye-bye, som vi säger här i Kina.

Welcome to Shangburbia

4 Okt

Nu så, go’vänner. Nu känner jag att jag samlat på mig tillräckligt mycket bildmaterial för att visa er min del av Shanghai. Som kanske inte motsvarar er bild av Shanghai, om ni nu har någon sådan.

I min del av Shanghai finns inga häpnadsväckande skyskrapor och gigantiska parker. För jag bor en bit utanför stan, i suburbia – varför inte kalla det Shangburbia.

Här i Xujing Town, 30-40 minuters bilfärd väster om stan, är det fortfarande lite lantligt. Här finns en del gröna fält, åkrar och grönsaksodlingar. Bebyggelsen är ganska ny; det är tämligen låga flerfamiljshus (sällan mer än fem våningar) blandat med parhus och villor. En del mindre industrier finns här med. Det byggs om och byggs nytt hela tiden. Jämt är det någon trottoar som ska göras om eller någon väg som ska projekteras. Eller något annat i samma stil.

Vi bor i ett bostadsområde av compound-typ, vilket är sak samma som ”gated community”. De finns överallt i stan, både med fler- och med enfamiljshus. Vi bor i ett med enbart villor. Finns några utländska familjer till här, med barn på samma skola som vår dotter går på (det är gångavstånd dit).

So…welcome to Shangburbia! Först några bilder från The Main Drag, huvudaffärsgatan. Här kan man köpa allt från mobiltelefoner och tvättmaskiner till kläder, grönsaker, sprit samt livsmedel.

Den imponerande infarten till The Main Drag. Varje gång jag går förbi här tänker jag på Alexanderplatz i Berlin, som den tedde sig under DDR-tiden.

Jag gillar speciellt den futuristiska blå runda….vaddetnuärförnågot.

I Shangburbia bygger man gärna stora portaler, och allra helst med romerska kolonner. Jag vet inte varför.

Till skillnad från i Mumbai så är det sällan hål i trottoarerna. Man måste inte heller skutta över halvdöda gatuhundar och sovande människor. Och papperskorgar finns det gott om.

Fridfull bakgata nära The Main Drag.

Finns det väggmålningar här så är de politiskt korrekta.

Kanal invid The Main Drag. Mycket kanaler är det. Kan det vara något med Feng Shui?

Bakgata till The Main Drag. Klädbutiken är granne till mopedbutiken. Något för alla!

Infartsportalen till ett bostadsområde på gatan där vi själva bor. Jag tror verkligen kineserna gillar rejäla portaler.

Ännu en kanal.

Breda gator är det gott om. Det här är ännu en bild från vår egen gata.

Också från vår gata. Innanför den gröna väggen finns ett apotek där man även kan köpa schampo, läsk, godis och tvättmedel. Bland annat.

Pigg, upplåsbar portal (nu var vi där igen, typ…) som åkte upp lagom till National Day-ledigheten. Telefonledningstrasslet brings backs memories från mina år i Seoul.

Min üüüüübercoola pre-teen poserar i vårt eget bostadsområde (som by the way inhyser en massa kanaler…). Nej, vi bor INTE i ”the grand southern comfort style”-palatset som synes i bakgrunden.

Xujing Town tillhör inte de vackraste platser jag vet, men på något sätt gillar jag stället. Tycker det är lite skojigt med alla romerska portaler och märkliga, pastellfärgade klocktorn som ger omedelbara Disneylandsvibbar, kombinerat med betydligt mer fyrkantiga, grådaskiga betongbyggnader i genuin kasernstil. Alla stökiga småbutiker som säljer pryttlar som jag inte har en aning om vad man ska ha till (konstigt formade plastbyttor i alla regnbågens färger, t.ex.). Samt hål-i-väggen-restaurangerna ur vilka det kommer intressanta dofter, och som INTE har menyer på engelska. Dessutom: efter året i Mumbai uppskattar jag verkligen att kunna traska runt i full frihet på hela och tämligen rena trottoarer. Det är faktiskt livskvalitet…

De hjärtligaste hälsningar från Xujing Town. Ha en fortsatt god vecka, alla!

%d bloggare gillar detta: