Tag Archives: vänskap

Något har hänt

6 Nov

Jo, så är det. Något har hänt. Och jag har blivit ledsen. Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Jag ska kanske börja med att påpeka att detta inte har något med min familj att göra. Både make och barn är fullt friska. Och senast jag kollade (för en liten stund sedan)  ligger jag inte i skilsmässa. So far, so good.

Men, vet ni. Det finns en person som stått mig nära i några år. Som har betytt mycket för mig. Och som plötsligt – bara sådär – har stängt mig ute.

Jag vet inte varför. Dörren har bara slagit igen. Jag har inte fått någon förklaring.

Det jag vet är att den här personen går igenom en oerhörd massa skit för tillfället. Och att vederbörande är en utpräglad känslomänniska, av vilken man inte alltid kan vänta sig ett så kallat rationellt beteende.

Men ändå. Jag är ledsen.

För på något sätt har jag upplevt att det rör sig om en tvillingsjäl. Att det har handlat om två solitärer, som av någon anledning haft den stora turen att råka på varandra, och som mycket snart känt igen sig i varandra. Som smidigt har följt med i varandras tankegångar och alltsomoftast kunnat avsluta varandras meningar. Med exakt de rätta orden. Vilket emellanåt har fått oss att skratta förtjust.

Kort efter att vi träffats för första gången hade jag fått veta det mesta om min väns liv. Med kommentaren ”Jag vet inte varför jag berättar allt det här för dig. Men du känns så bekant, trots att vi nyss har mötts.”

Jag har inte kunnat göra mycket för att hjälpa min vän. Förutom att vara en god lyssnare. Och flera gånger har jag fått höra ”Det räcker mer än väl. Jag är så glad att du finns där, att jag kan prata med dig”.

Vår relation har dock inte varit en one-way-street. Jag har fått mycket tillbaka. Mycket uppmuntran, många gånger då jag själv varit ledsen och modstulen. Även när min vän själv har haft det svårt, har jag fått så många rara ord som värmt, som jag har blivit så glad över att få höra.

Men. Nu är det så här, förstår ni, att jag – precis som min vän – har åkt på en del rejäla smällar i mitt liv. Situationer där jag har litat på folk, men har blivit sviken. Det har fått till följd att misstankar har lätt att slå rot i mig. Speciellt när jag upplever att jag kommer någon nära. Det är väl en slags självförsvar. För även om jag inte är en lika utpräglad känslomänniska som min vän, så är jag … känslig. Jag vill inte åka på fler smällar om jag kan förhindra det. Jag mår verkligen dåligt av det.

Och. Nyligen sa min vän något till mig som fick mig att undra. Som liksom inte alls passade in i bilden. Som kändes … fel. Så därför konfronterade jag vederbörande. Sa som det var. Att det fick mig att bli misstänksam. ”Vad vill du med den här relationen – egentligen? Förlåt, men nu börjar jag undra”, sa jag. Varpå min vän sade sig bli ledsen över min brist på tillit. Att det sagda inte alls var menat som jag hade tolkat det.

Då bad jag uppriktigt om ursäkt.

Sedan trodde jag att saken var utagerad. Det verkade den vara. För den vanliga, innerliga stämningen infann sig igen.

Men så. För några dagar sedan. Så stängdes dörren. Utan några kommentarer. Utan någon förklaring.

Och nu sitter jag här och tänker: vad hände? Var jag inte mer värd än så här? Hade du någon baktanke med den här vänskapen trots allt, och valde att avsluta när du märkte att jag fattade misstankar?

Eller var det kanske tvärtom? Var det så att vi kom varandra för nära? Att jag plötsligt blev en spegelbild av din egen sårbarhet? Och att det speciellt nu, när du har så mycket att tampas med, blev för mycket för dig? För plågsamt?

Jag vet inte.

Men oavsett vilket, så är jag ledsen.  Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Nej, förresten. Ta bort orden ”man kan nog säga”, och ordet ”slags”.

Jag har sorg.

Take it to the next level

22 Jun

Ahhhh. *förnöjd suck*

Det är skönt att vara hemma i Sverige. Jätteskönt.

Det är inte så att jag vill flytta hem. Nej. Men jag ser alltid fram emot att komma till Sverige för en begränsad tid. Allt är ju så enkelt här. Inga problem med språket. Man vet hur allt fungerar. Man kan vräka i sig godiset man längtat efter, ty endast Sverige svenskt godis har! Och svensk räksallad. Och ”svensk” pizza. Med mera. OCH man får träffa alla sina kära vänner här. Dom där som man kan connecta med genast, oavsett hur länge man varit borta. Bara att ta vid där man slutade.

Igår pratade jag med en kär vän som också bott utomlands och som gärna flyttar ut igen. För henne, liksom för mig, går livet liksom ut på att utvecklas, och att vistas i främmande land kan vara ett sätt att göra det på. Apropå att utvecklas sa hon så här:

”Det är som när man spelar Gameboy-spel; man ska ta sig från en nivå till en mer avancerad: plötsligt lyckas man, och då hör man en fanfar, och så flyttas man upp till nästa nivå, och så tänker man YES!! Så tycker jag det är i livet också, när jag lärt mig något nytt, fått nya erfarenheter och utvecklats en bit till – då spelas fanfaren upp i mitt huvud – jag hör det så tydligt! Och jag tänker YES!!!”

Väldigt bra beskrivet, tycker jag. Just nu befinner vi oss båda på någon slags plattform där det är dimmigt och otydligt runtomkring oss, svårt att spela vidare och ta sig upp till nästa nivå. Men kanske kommer lösningen när vi minst av allt är beredda på det.

Filosofiskt

19 Apr

Jag undrar…

om jag och min dotter inte hade varit mor och dotter, utan hade varit jämngamla (alltså hon som den 9-åring hon nu är, och jag som den 9-åring jag en gång var) – hade vi blivit kompisar då, om vi hade råkat på varandra? Hade personkemin stämt, hade vi gillat varandra?

Eller hade vi bara gått omkring och blängt lite snett på varandra och undrat ”men vad är det DÄR för en knepig typ…”

Jag är inte säker på vilket, men lutar faktiskt åt det senare alternativet. Om jag ska vara riktigt ärlig.

Vilket känns lite konstigt.

%d bloggare gillar detta: