Tag Archives: twitter

Nej, dig kan jag inte bli vän med

1 Okt

Som ni märker har det inte blivit mycket bloggat här på senare tid. På något sätt har det blivit ett nästan oöverkomligt PROJEKT för mig, det här att skriva ett blogginlägg. Något jag får prestationsångest av.

Jag tycker det är jättesynd. Jag vill inte sluta blogga. Tycker ju om min blogg! Men jag måste komma på hur det ska bli roligt igen.

Jag kanske vet hur jag ska göra. Nämligen börja tänka på bloggen som jag tänker på Facebook och Twitter. Där har jag nämligen ingen prestationsångest alls. Där är det jättekul att skriva.

Det kan bero på att jag vet att jag måste begränsa mig. Man kan ju inte skriva hur långt som helst på Facebook och Twitter (ja, kan och kan… men ni fattar vad jag menar…).

Så nu kommer det ett inlägg här som jag först hade tänkt publicera på fejjan…. håll till godo …

*******

Gjorde en trevlig ny bekantskap igår. Tänkte glatt att ”den här människan vill jag gärna bli vän med”.

Men sen, vet ni. Sen gick det bara helt jävla jättesnett.

För. Plötsligt flög det in en tanke i mitt huvud. Nämligen: ”Gud vad bra hon skulle passa i en kaninkostym. En vit kaninkostym. Jättefluffig. Med enorma öron. Slokande. Som släpar i marken.”

Och medan vi fortsatte att prata kunde jag inte sluta tänka på detta. Hur fantastiskt bra hon skulle te sig i denna skepnad.

Men förstår ni. Så kan man ju inte ha det. Gå omkring och se en vän som en överdimensionerad, fluffig fuskkanin. Då bryter man ju ihop av skratt varje gång man träffar vederbörande. Det håller inte i längden. Jag menar, i något läge måste ju vederbörande undra. Och förmodligen börja ta illa upp. Varpå man måste förklara sig: ”jag tycker väldigt mycket om dig, det är bara det att jag inte kan låta bli att tänka på dig som en kanin. Ja, en fuskkanin alltså. Det kanske beror på att du hade passat så fint i jättelånga flufföron som släpar i marken.”

Men ni hör ju själva hur det låter.

Så av denna presumtiva vänskap blir nog inget. Sorgligt men sant.

 

 

Lätt desorienterad

27 Jun

Jaha. Så var man då hemma i Sverige igen.
Och som vanligt känner jag mig lätt desorienterad efter ett antal månader i Asien, varav de senaste i Kina.
Till exempel tar det några dagar innan jag fått kläm på att det bara finns en vattenkran i köket, och att man kan dricka vattnet som flödar ur den.
Sedan känns det rätt konstigt att se så många västerlänningar omkring mig. De är överallt, mängder av dem! Var är alla kineser? På semester?
Vidare är det rätt häftigt att folk begriper vad jag säger. Sådär, bara. Å andra sidan får jag nästan ont i huvudet av att förstå allt som sägs runtomkring mig. Information overload. Och en hel del av vad jag hör ute bland folk hade jag ärligt talat velat slippa höra.
På tal om ljud. Har alla svenska bilar fel på tutan?
Över till mat och shopping. Hur kommer det sig att det inte luktar någonting – absolut nada – i svenska livsmedelsbutiker?
Över till datorvärlden: wow, det går att använda Facebook, Youtube och Twitter utan en vpn-server – coolt!
Vad himlen är blå idag, förresten. Klarblå! Sådär som på reklamaffischer och i tecknade serier. Det känns ju nästan….onaturligt.
Hmmmmmm.

Mina mobila landvinningar

28 Apr

En miljard år efter alla andra (på ett ungefär) har jag äntligen lyckats få till det så jag kan ansiktsboka och twittra via mobilen, ja, jag kan till och med skicka foton direkt till ansiktsboken! Haha, nu har jag äntligen något ”vettigt” att ägna mig åt under mina många timmar i mumbaiska trafikstockningar….

Jag kan förmodligen blogga via mobilen också. But one shouldn’t overdo things. Tror jag. Hrmmmm.

Jag måste erkänna att jag älskar sånt här. Applikationer och gadgets och sånt menar jag. Igår, när min make kom hem, hoppade jag nästan jämfota av barnslig lycka över dessa mina mobila landvinningar. Han tyckte ungefär ” det var ju roligt att du har roligt”. Min make är fullständigt ointresserad av sånt här. Han vill ha en mobiltelefon man kan ringa samtal med, i övrigt vill han att Internetuppkopplingen ska fungera så att han kan skicka e-post. På den nivån är det med honom.

Jaja. Nu ska jag snart sätta mig i bilen igen. Har såklart laddat batteriet till mobilen och fyllt på kontantkortet, utifall jag åker förbi några bra motiv (det gör jag alltid) och kan dela med mig av dem i realtid, via sajberspejs.

Smörgåstårta, utskottsmöte. Gäsp.

19 Feb

Via Gomorron Sverige i SVT fick jag i morse veta att det sedan januari finns något som heter Twixdagen.se. Här publiceras mikroblogginlägg från riksdagsledamöter på Twitter. Intervjuades gjorde initiativtagaren Magnus Ljunggqvist, den twittrande riksdagsledamoten Stefan Tornberg och Karin Pettersson, chefredaktör för Fokus.  Ljungqvist var synnerligen entusiastisk och hävdade att Twixdagen är ett utmärkt sätt för väljarna att hålla koll på vad deras folkvalda gör och vad de tycker och för riksdagsledamöterna att komma till tals med sina väljare . Dessutom hoppades han att det skulle trigga debatter. Pettersson delade inte denna entusiasm, hon tyckte inte det var mycket av värde för väljarna som publicerades på Twixdagen utan till största del rätt så ointressant info om dagishämtningar och tvättstugetider.

Nu har jag varit inne på Twixdagen, och jag måste säga att jag håller med Pettersson. Det här är en blandning mellan diskbänksrealism och förutsägbar plakatpolitik i kortform. Plus lite gliringar och statusmeddelanden om vilket utskottsmöte eller vilken debatt som den och den ledamoten befinner sig på. Här kan man läsa att en riksdagsledamot har ätit smörgåstårta. Och så är Mona Sahlin och en moderat oense om Saab. Någon annan skriver om hur spännande det är med Twixdagen. Ytterligare en påstår att några meningsmotståndare sitter och sover i finansutskottet. Ja, sistnämnda tar ju verkligen den politiska debatten till nya höjder…

Varför skulle detta göra mig inspirerad att engagera mig politiskt och ta kontakt med någon folkvald i ett för mig brännande ämne? Hur bidrar detta till att utveckla svensk politik? Förlåt, men jag begriper det inte. Magnus Ljungqvist tycker att man ska ge det nya mediet lite tid, politikerna måste få vänja sig vid den nya tekniken, men vad teknikförståelse har med substans att göra, det förstår jag inte. Än så länge vittnar inläggen mest om att skribenterna tycker att det är kul att skriva något, spelar ingen större roll vad. Frågan är väl också hur länge nyhetens behag kommer att hålla i sig.

Det är inte så att jag är bakåtsträvande njugg mot att använda nya, digitala kommunikationsmöjligheter som politiska redskap. Men jag tror det är när väljarna själva tar initiativet, tar upp det som är viktigt för dem (inte nödvändigtvis samma som är viktigt för politikerna) och ställer till med nätuppror som det kan hända något. Inte när regeringsledamöter serverar dem snuttar med antingen fullständigt förutsägbara paroller eller ointressanta vardagsglimtar.

%d bloggare gillar detta: