Tag Archives: träning

Mitt lokala utomhusgym

31 Aug

Första skoldagen avklarad för dottern, och den verkar ha gått alldeles utmärkt. Vid hemkomsten rapporterade hon glatt att alla lärare verkar snälla, och att hon hängt omkring med fyra trevliga tjejer på rasterna. Skolmaten är rätt så smaklös men fullt ätbar. Skoluniformen var helt OK att ha på sig, inget som klämde eller kliade. Tja, det låter ju alldeles utmärkt. (Kanske skulle skicka med henne ett litet set med salt- och pepparkar, dock?!?).

I söndags hasade vi förresten runt en sväng i en liten närbelägen park, där jag tog dessa bilder. Nej, det är inte lekplatsutrustning ni ser – det är träningsredskap för vuxna! Jag log verkligen igenkännande när jag fick syn på dem – det är ju precis så här det ser ut i sydkoreanska parker, fullt med aggremanger för alla som vill trimma kroppen. Ibland undrar jag dock om det inte vore idé att plantera ut lite rutschkanor, gungor och sånt för barnen också, men det är kanske tänkt att de ska använda de här grejerna på sitt sätt. Who knows.

Hej och hå, det är bara att ge sig ut i grönskan och jobba på biceps samt midjemåttt!

Vad kan detta vara? Kanske en kombomaskin för att klia och massera ryggen? Hrmm, jag tror jag fegar ur och håller mig till hotellgymet än så länge, där finns i alla fall maskiner och annan utrustning som jag begriper vad man ska ta sig till med.

Long time no see

31 Jul

Jomen. Det var ett tag sedan jag gav ett livstecken ifrån mig här.

Tja. Först var vi i Norrland och besökte goda vänner, besteg berg, njöt av Storforsens skönhet och en massa annat trevligt.

Sen kom jag hem och fick ryggskott. Och då gick luften liksom ur mig.

För…det var länge sedan jag hade ryggskott nu. Under tiden i Indien kom jag i riktigt bra form, med hjälp av den glade personlige torteraren. Naturligtvis gjorde jag mitt bästa för att upprätthålla formen någotsånär när vi återvände till Sverige.

Och därför känns det så surt att det smällt till i ryggen igen (på grund av en fullkomligt idiotiskt onödig rörelse som jag borde haft vett att INTE göra).  Jag har ju försökt att vara duktig – och så går det ändå åt pipan!

Till detta kommer att jag har haft problem med underarmen sedan i mars/april. Har varit hos naprapat nu i Sverige och fått konstaterat att det är tendinos – en skada i senfästet som blivit kronisk. Prognosen är god, men det kan ta lång tid innan det läker ordentligt. Nu får jag köra på med en massa excentrisk träning av underarmen, det verkar vara den behandlingsmetod som ger bäst resultat, men man får hålla på länge och mycket.

Kombinationen ryggskott och tendinos har väl blivit lite too much för mig. Jag känner mig som en handikappad 95-åring, typ. Och inte blir det bättre av att se våra grannar, 80 plusplus, glatt gräva omkring i sin trädgård. Milde tid, de är i mycket bättre form än jag!

Blä.

Men det är bara att hålla ut. Det blir ju faktiskt bättre, jag känner det själv från dag till dag. Speciellt i ryggen.

Fast jag önskar verkligen att det gick LITE snabbare.

Alla dessa karlar

22 Mar

Så var det dags för ännu ett u-landsproblem: jag tycker det är för mycket karlar i mitt liv för närvarande. Har lite svårt att hålla ordning på dem.

Det började i januari. Då blev jag nämligen med egen chaufför plus bil. Ja, jag VET att det ur ett svenskt i-landsperspektiv inte låter klokt med att en familj på tre personer har två bilar och två chaufförer. Men saken var den att min man har lång resväg till jobbet – ibland sitter han i bilen två timmar enkel resa – och det gav inte mig så mycket tid till övers för att komma ut med farbror R (ni som läser här regelbundet vet att farbror R är min mans chaufför). Och ibland har maken dessutom diverse möten på olika ställen i stan, och då behöver han bilen hela dagen. Att gå några längre sträckor här i bygden är inte att tänka på (för hett, för stor avsaknad av trottoarer etc.). Rickor får bara köra i norra delen av staden, så ska man till södra änden måste man ta taxi, och oftast vill taxichaffisarna gagga om prissättningen istället för att bara slå på taxametern. Så till slut bestämde vi att det blev enklare och bekvämare för mig att få en egen bil.

Nåväl. Det började bra. Jag fick en lagom bil med chauffören N. Ett tystlåtet under av punktlighet och korrekthet. Han påminde mig till personlighet och uppträdande väldigt mycket om butlern Mr. Hudson i den brittiska TV-serien Herrskap och tjänstefolk, om nu någon minns den. Köra bil kunde han också, förresten. Enda nackdelen var att han alltid såg till att ac:n var på till max. Kanske trodde han att det skulle vara så, med tanke på att jag är skandinav – ev. kan han ha varit rädd för att jag skulle avlida av värmeslag i bakstätet annars? Och JAG hade inte hjärta att säga att det var litelite KALLT, för det KUNDE ju ha varit så att HAN satt där och njöt av kylan, och DET skulle jag i så fall inte vilja missunna honom.

Efter flera behagliga veckor med N ringer plötsligt en annan karl, P, och påstår sig vara N:s vikarie. N har nämligen begett sig till sin hemby någonstans i södra Indien, begravning i familjen tydligtvis. Okejokej. Jag kommer ner till bilen och möts av en rejält stilig karl i 30-årsåldern. Jodå, det gick bra det också. Fördelen med denne herre var att han (till skillnad från N) höll biltemperaturen över kylskåpsnivå. Och han var lika pålitlig och körde lika bra. Men till skillnad från N brukade han alltid fråga ut mig mer i detalj om dagens planer. Vilket ibland gjorde mig lite stressad, eftersom jag på morgonen faktiskt inte hade bestämt mig för om skulle till Y eller kanske Z efter att ha varit i X. Ni fattar? Och sen tyckte jag nästan att det var lite genant att han var så…stilig.

Men. Efter två veckor kommer jag ner till bilen en morgon, och vem står där om inte N?!?! Jag blev riktigt lycklig. Det kändes tryggt på något sätt (inte för att N inte ser bra ut, men han ser liksom lite mer uthärdligt normaltrevlig ut, typ. Äh. Ni vet vad jag menar…). Och som vanligt ställde han inte några stressande frågor om hela dagens körschema. Jag kunde fortsätta med min ad hoc-tillvaro. Nice.

Men, men!!! I morse ringer N och säger att han inte kan komma, för att hyrbilsfirman….ja, sen kom det en lång harang (det kändes lite udda att höra N säga flera meningar på en gång) som jag inte riktigt förstod. Han bad mig ringa till hans chef. Innan jag hinner göra det ringer chefen själv och säger att det kommer en annan bil. Två minuter senare ringer det en tredje karl  och säger att det är han som kommer att köra mig, och att han redan står nere vid porten och väntar. Ehhhh…jaha.

Ett tag blev jag nästan nervös för att det skulle vara Den Stilige som var på banan igen. Men det var det inte. Det var S, en ny, skojfrisk jeppe i cowboyskjorta som kom i en jävla jätte-van. (Måste ha blivit någon vajsing där, vi betalar bara för en betydligt mindre bil). Jahaja. Det var bara att gilla läget.  Han körde också bra, så jag ska väl inte klaga.

Men jag undrar hur det blir i morgon. N back in business? Cowboyskjortan S igen? Eller kanske Stilige P? Eller någon HELT annan?

Det trista med att byta chaufför är att det tar ett tag att lära upp dem, så att säga. Jag har ju vissa platser jag åker till rätt ofta, och alla är inte sådär jättelätta att hitta. Lägg därtill att jag inte har någon vidare orienteringsförmåga, knappt vet var jag är (förutom att det är någonstans i Mumbai) och säger höger när jag menar vänster och tvärtom – ja, ni fattar. Det blir lite knöligt till en början. Och det är väl det stora u-landsproblemet.

Sen finns det ju en karl som jag i riktigt mörka stunder faktiskt funderat på att byta ut på HELT på eget bevåg.  Det är Torteraren, han den Personlige. Speciellt när han kommer sättandes med de riktigt tunga hantlarna och ett retsamt leende över hela ansiktet – och när jag inser att han faktiskt anser att Petite Moi ska använda dem! ”Men du kan ju åtminstone slå till mig med dem”, säger han skojfriskt, varpå jag replikerar ”Och hur f-n ska DET gå till då – jag orkar ju knappt lyfta dem?!?!?” . Men sen har jag kollat lite på hans kolleger där på gymet, och insett att de är precis lika jävliga mot sina klienter som han är mot mig. Så jag får väl fortsätta dras med honom. Håhåjaja.

Sen är det klart att jag skulle kunna fundera på att byta ut min make, men efter 20 års äktenskap känns det mesta preskriberat, hihi, och dessutom läste jag följande citat av någon klok kvinna: ”De flesta gifta män är sig väldigt lika, så man kan faktiskt lika gärna behålla den man gifte sig med första gången.” Så det får nog vara, det också.

Inga dagliga damluncher här inte

21 Jan

För er som undrar vad jag egentligen gööööööör här i Mumbai hela dagarna, med tanke på de många lediga timmar denna hemmafrutillvaro (med hemhjälp dessutom!) välsignar mig med. Förutom att handla mat emellanåt, hjälpa dottern med läxläsning och sånt. Som verkligen inte tar all min tid i anspråk.

Tja. Inte shoppar jag hejdlöst varje dag. Hur mycket billiga och vackra tyger och prydnadskuddar och fina ljuslyktor och prydnadselefanter det än finns här så blir det lite too much till slut.

Och inte springer jag på damluncher varje dag i veckan heller.

Och inte ligger jag vid poolen och dåsar under palmernas skugga, sippandes på lime soda. Inte mer än en helgeftermiddag i veckan.

Och inte spenderar jag all vaken tid i gymet. Det skulle väl bara sluta med att jag blir så trött på min käcke Personlige Torterare att jag skulle slänga hantlar efter honom och i något läge befinna mig åtalad för mordförsök. Och det vete tusan om jag vill sitta och häcka i något indiskt fängelse. Nä, det får räcka med typ tre gymtimmar per vecka.

Och inte ligger jag framför tv:n/dvd:n och käkar praliner. (Det är ju för tusan HELT inkompatibelt med en Personlig Torterare!) Faktum är att jag nog inte sett på teve på över en vecka.

Och inte fejsbookar jag mer än högst en timme varje dag. Twittrar gör jag inte överhuvudtaget. Och inte blir det några jättespännande blogginlägg dagligdags.

Och översättningsverksamheten lade jag på is när vi kom hit i augusti.

Så. Med tanke på att det blir en del til över. Mellan ovan nämna aktiviteter.  VAD I HELA FRIDEN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR jag resten av tiden?

Jo förstår ni. Jag skriver på en berättelse. Kanske blir det en roman. Den börjar i alla fall närma sig romanomfång, ty i dagsläget har jag fått ihop cirka 40 000 ord, fördelade på 125 sidor.

Väldigt, väldigt länge har jag gått omkring och velat skriva något eget. Utan att det har blivit något av det. Jag har istället ojjat mig över att jag inte vet vad jag ska skriva om.

Så har det varit i många år. Tills jag kom hit till Mumbai med massor av tid över. Då sa jag till mig själv att nu får jag väl ändå för f*n skärpa till mig och sätta igång.

Och det lustiga är att det är när jag väl hade satt igång med en mycket trevande inledning – det var DÅ som jag kom på vad berättelsen skulle handla om. Och för varje sida som jag skriver dyker det upp en ny sida i huvudet.

Ibland är det hejdlöst roligt att skriva. Då finns det faktiskt inget som är roligare i hela världen. Ibland är det skittråkigt. När man ska ta sig igenom någon ”transportsträcka” eller sitter och kämpar med en beskrivning av någon miljö som huvudpersonerna hamnat i. Eller när man måste göra research för att få vissa detaljer rätt. Gäääsp. Men. Nu har jag ju kommit så långt att det bara är att fortsätta, något annat alternativ finns inte. Och dessutom vet jag att efter en eller flera sidor blir det så mycket roligare igen.

Vad berättelsen handlar om? Tänker jag då rakt inte avslöja. Här ska ingen komma och knycka min intrikata handling, inte!

Fast jag kan säga så mycket att den inte utspelar sig i Indien. Och så kan jag väl också säga att huvudtemat, det är ”Livet är inte slut vid 65.”

Så nu vet ni.

%d bloggare gillar detta: