Känsliga tittare varnas, dag 2

”Men mamma, det ser ju ut som du bränt dig i solen!” sa dottern när hon granskade min arm i morse.

Jodå. Det kan hon nog ha rätt i.

Armstackaren känns lite öm men är fullt funktionsduglig. Jag vill dock helst inte tappa något hårt på den. Näpp.

I övrigt är det stretching som gäller, enligt naprapaten. Och om några dagar ska jag börja styrketräna underarmen enligt ett program jag har fått.

Beskåda bilden nedan och tyck synd om mig! Nu när jag grimaserar så fint och allt…

När man känner sig lite…skadad…kan man alltid pigga upp sig med lite bus framför kameran. Dottern var med på noterna – vad gör hon inte för att glädja sin gamla mor? Jag säger bara ”sådan dotter, sådan mor ” 😉

Man har inte roligare än man gör sig en regnig dag som denna, gott folk!

Äntligen kränkt

Telefonen ringer. Jag svarar. (Jag gör det ibland. Om jag är på humör).

Hör en inspelad röst:

”Du är nu placerad i kö. Medan du väntar på att bli kopplad fram kan du vara med i vår tävling, där vi lottar ut….”

Jamen vad faaaaeeeeeen är detta? Att jag blir placerad i kö när jag ringer är väl en sak. Men att någon ringer upp mig och placerar mig i kö?

Jag slänger på luren. Har inte det minsta lust att sitta i kö och ta reda på vem i hela friden det är som ringer. Vad är det här för trams? Vem är det som ödslar min dyrbara tid med detta? Grrrrrr…

Jaja. Nu kan ju jag också sälla mig till den skara svenskspråkiga individer som känner sig kränkta! Wow, det känns lite häftigt, faktiskt! Som att ha blivit medlem i innegänget. Vi som är moderna och hotta.

Undrar om det finns någon kränkthetsombudsman här i Tyskland? Hrrrrmmm. Skulle inte tro det.

 

Stream of consciousness och Dunderklumpskvinnan

Idag ballar jag ur lite. Nu har jag ju vigt flera inlägg åt att moralisera över alla som moraliserar, och åt att fördöma alla fördomsfulla, så det kanske är läge att lighten up a wee bit.

Jag har börjat läsa om Agatha Christies Vem var den skyldige? Den inleds så här:

”Jag tror att det finns en välbekant anekdot, som berättar att en ung författare, som föresatt sig att han skulle börja sin roman på ett så pass originellt sätt at tden tilldrog sig och fängslade även den mest blaserade läsares uppmärksamhet, på manuskriptets första rad nedskrev följande mening:

– Jäklar i det! sade hertiginnan.” 

Det fick mig att tänka på den där epokgörande romanen jag ännu inte har skrivit. Kanske jag skulle kunna komma igång lite lätt genom en liknande catchy fras…hmmm….vad sägs om…:

– Nu har dom vandrande pinnarna snott grytlappen IGEN, skrek ambassadören vanmäktigt.

– Hans bakdel ser verkligen ut som en lampskärm, sett ovanifrån, fnissade den nyblivna 95-åringen.

– Det ska du ta och skita i, sa den amöbeliknande cirkusdirektören – eller var det en cirkusdirektörsliknande amöba? – och stirrade stint på mig med sina violblå ögon.

– Om du köper en enda flundra till vet jag inte vad jag gör, sa avdelningschefen och vek noggrant ihop fallskärmen.

Jaaaa hörni…alla dessa möjligheter…

På tal om något helt annat, jag lyssnade som vanligt på Ring P1 i morse, och där var det en tokglad kvinna som ringde in och påstod att hon bodde i Dunderklumparnas land. Och att hon var så tacksam för det. Jo, det ÄR sant. Lyssna själva via SR:s programarkiv om ni inte tror mig.

Mänskligheten: alltid lika spännande.