Känsliga tittare varnas, dag 2

”Men mamma, det ser ju ut som du bränt dig i solen!” sa dottern när hon granskade min arm i morse.

Jodå. Det kan hon nog ha rätt i.

Armstackaren känns lite öm men är fullt funktionsduglig. Jag vill dock helst inte tappa något hårt på den. Näpp.

I övrigt är det stretching som gäller, enligt naprapaten. Och om några dagar ska jag börja styrketräna underarmen enligt ett program jag har fått.

Beskåda bilden nedan och tyck synd om mig! Nu när jag grimaserar så fint och allt…

När man känner sig lite…skadad…kan man alltid pigga upp sig med lite bus framför kameran. Dottern var med på noterna – vad gör hon inte för att glädja sin gamla mor? Jag säger bara ”sådan dotter, sådan mor ” 😉

Man har inte roligare än man gör sig en regnig dag som denna, gott folk!

Känsliga tittare varnas

Jag måste erkänna att det inte känns helt rätt att publicera det här inlägget.

Men jag kan inte låta bli. Kanske är jag en förfärlig människa. Men det här är så OUTSTANDING osmakligt att…att….ja, vad ska jag säga?

Titta inte på bilden nedan om ni är jättejättekänsliga. Det här är resultatet av att den pigga naprapaten jag går till i dag har gett min tendinos-drabbade underarm en rejäl omgång medelst tvärmassage.

Alltså, jag har aldrig någonsin sett en sån här jävlajätte-blåtira på en arm. Jag är SÅ fascinerad.

Kalla mig skitäcklig, gör det bara, men jag funderar allvarligt på att ta ett foto på eländet varje dag, för att jämföra händelseutvecklingen och kolorationen. Och naturligtvis publicera här på bloggen, hehe! Egocentrerad, petit moi?!? Nähä!

Okej. Here goes. Är det imponerande eller är det imponerande?

P.S. Men visst är tavlorna i bakgrunden söta? 😉

P.P.S. Eftersom jag tyckte så synd om mig idag var jag tvungen att gå och tröstshoppa en Macbook. Som det kan gå…

Long time no see

Jomen. Det var ett tag sedan jag gav ett livstecken ifrån mig här.

Tja. Först var vi i Norrland och besökte goda vänner, besteg berg, njöt av Storforsens skönhet och en massa annat trevligt.

Sen kom jag hem och fick ryggskott. Och då gick luften liksom ur mig.

För…det var länge sedan jag hade ryggskott nu. Under tiden i Indien kom jag i riktigt bra form, med hjälp av den glade personlige torteraren. Naturligtvis gjorde jag mitt bästa för att upprätthålla formen någotsånär när vi återvände till Sverige.

Och därför känns det så surt att det smällt till i ryggen igen (på grund av en fullkomligt idiotiskt onödig rörelse som jag borde haft vett att INTE göra).  Jag har ju försökt att vara duktig – och så går det ändå åt pipan!

Till detta kommer att jag har haft problem med underarmen sedan i mars/april. Har varit hos naprapat nu i Sverige och fått konstaterat att det är tendinos – en skada i senfästet som blivit kronisk. Prognosen är god, men det kan ta lång tid innan det läker ordentligt. Nu får jag köra på med en massa excentrisk träning av underarmen, det verkar vara den behandlingsmetod som ger bäst resultat, men man får hålla på länge och mycket.

Kombinationen ryggskott och tendinos har väl blivit lite too much för mig. Jag känner mig som en handikappad 95-åring, typ. Och inte blir det bättre av att se våra grannar, 80 plusplus, glatt gräva omkring i sin trädgård. Milde tid, de är i mycket bättre form än jag!

Blä.

Men det är bara att hålla ut. Det blir ju faktiskt bättre, jag känner det själv från dag till dag. Speciellt i ryggen.

Fast jag önskar verkligen att det gick LITE snabbare.