Kapitel 1

Sent igår eftermiddag, när huset var tomt, förutom på mig själv, och allt var mycket stilla, då började jag skriva på min nya berättelse. Utifrån drömmen jag hade för några veckor sedan.

Ett helt kapitel blev det. Skrev sig nästan själv. Så roligt det var! Och spännande. Lite rysligt, faktiskt. Den här historien är inte som den förra. I alla fall inte inledningsvis. I och för sig tar den också avstamp i ordinär, svensk vardag….men något spöklikt, till synes oförklarligt, träder in tämligen snabbt.

Därmed inte sagt att det blir en spökhistoria. Det tror jag inte. Men ett och annat element som är utöver det konkreta, ”naturliga”, kommer nog att dyka upp under berättelsens gång. Lite surrealistiskt blir det nog.

Och vet ni. I morse, när jag vaknade, hade jag drömt något som….nej, någon fortsättning på berättelsen är det inte. Snarare en omgivande beskrivning. Av platser och människor som befinner sig i kulisserna. Som kanske kommer att träda fram i strålkastarljuset – eller nöja sig med att finnas i bakgrunden. Vi får se.

Häftigt är det i alla fall.

Nu försvinner jag ett tag

Jaha, hörni. Denna söndag blir den sista hela dagen för mig i Sverige den här gången. I morgon förmiddag åker vi till flygplatsen.

Som vanligt är det en massa jag inte har hunnit med denna sommar, och folk jag inte har hunnit träffa. Trist, men jag kan inte slå knut på mig själv. Och ibland behöver jag faktiskt bara gå omkring och vara också.  Annars börjar Sverigevistelsen kännas som ett av många andra ”måsten” här i livet, och så vill jag inte ha det.

Denna gång flyger vi med Finnair, det ska bli intressant att uppleva ännu ett flygbolag. Efter sju års utlandsboende har jag nästan börjat samla på flygbolag, känns det som. Har hunnit beta av ett antal stora välkända och små udda varianter. Intresseklubben kan anteckna att jag tycker minst om SAS (usel service och ofta ofräscha plan) samt bäst om Asiana, Korean Air och Singapore Airlines (jättebra service och fräscha plan). Absolut godaste maten får man förresten på Turkish Airlines.

Det kan hända att det dröjer ett tag innan jag hör av mig igen. Min destination befinner sig ju, som ni vet, bakom The Great Firewall. Kan ta ett tag för mig att pyssla ihop en lösning på den problematiken.

På tal om något helt annat. En liten uppdatering av det jag skrev igår. När jag gick in i grovköket igår kväll för att köra ännu en maskin tvätt, då var det någon som hade flyttat på tvättmedelspaketen, sköljmedlet och fläckborttagningsflaskan. De står på ett litet bord mittemot tvättmaskinen, vanligtvis huller om buller. Nu stod de däremot prydligt uppradade. Jag frågade dottern om det var hon som hade varit där och pysslat. Det var det inte. Och själv har jag aldrig någonsin gjort minsta ansats till att skapa ordning på detta bord.

Jag börjar verkligen undra.

Hursomhelst. Må gott tills vi hörs igen, alla!

Jag måste få berätta

Ja, det måste jag. Få berätta.

Att nu har det hänt igen, här i mitt hus. Något som jag inte kan förklara. Och vet ni vad? Det känns riktigt bra, på något sätt. I alla fall nu när jag har kommit över den första skräcken.

Jag vet inte om jag bloggat om den första oförklarliga händelsen. Så jag drar den i korthet nu.

Lite bakgrundsinfo för nytillkomna läsare först. Det hus som vi bor i när vi är i Sverige var mina föräldrars. Jag tog över det när de gick bort 2006.

Nåväl. Tillbaka till den första oförklarliga händelsen. Den tilldrog sig en vinter, jag var här med make och dotter för att fira jul.

En natt vaknar jag av att täcket har glidit av mig. Jag fryser, men är yrvaket groggy och ännu inte förmögen att göra något åt det. Konstaterar bara att jag fryser.

Något ögonblick senare lägger någon mitt täcke över mig igen.

Med ens är jag klarvaken. Vem var det? Sätter mig upp i sängen och tittar. En strimma ljus från en gatlykta letar sig in i rummet, och jag kan se att maken ligger i sängen bredvid, blickstilla. Han andas tungt, sover djupt. Så det var inte han.

Jag går upp, tassar in i dotterns sovrum. Hon ligger lika blickstilla i sin säng, sover lika djupt. Snarkar till och med lite.

Vid detta tillfälle fanns det ingen annan i huset. Och det var ingen dröm. Jag var inte hundraprocentigt klarvaken, men så pass vaken att jag VET att täcket låg på golvet. Att jag frös. Och att någon lade täcket över mig igen.

Min första tanke var ”mamma”.

För jag är en ganska öppen människa. Som många andra tror jag att det förmodligen finns Något bortom den verklighet som är synlig för oss. Det är dock inget jag tänker på dagligdags.

Men efter denna händelse kändes det trevligt att tänka på att min snälla, ompysslande mamma kanske fortfarande var lite med i bilden.

Nåväl. Det har gått några år sedan denna händelse, och jag har inte tänkt sådär jättemycket på den.

Förrän igår.

Saken är den att jag inte har kunnat hitta mitt gymkort. Har letat förbrilt överallt i några dagar. I handväskan, gymväskan, i diverse pappershögar, på diverse bord….överallt. Har förbannat min slarvighet. Jag är så bra på att lägga ifrån mig saker hipp som happ nämligen, och ägna små evigheter åt att försöka hitta dem igen.

Speciellt har jag sökt igenom en skål som står på hallbänken. En skål där jag lägger saker som nycklar, busskort och annat man bär med sig in och ut. Har sökt igenom skålen igen och igen och igen.

Och sen, igår morse. Jag hade varit ute och tagit en morgonpromenad. Kommer in igen, böjer mig ner för att snöra upp skorna.

Just i den rörelsen faller min blick på hallbänken.

Och jag ser. Att bredvid skålen, fullt synlig, ligger gymkortet.

Jag ropar till dottern: ”Är det du som har lagt mitt gymkort på hallbänken?” Hon svarar ”Ditt gymkort? Mamma, jag har inte rört ditt gymkort!”

Någon annan än dottern och jag har inte vistats i huset sedan jag blev av med kortet.

Jo, jag vet. Möjligheten finns naturligtvis att kortet har legat där hela tiden. Att jag på något sätt inte har sett det ändå. Men det är helt enkelt inte troligt. Hur i hela friden skulle jag ha missat något så ENORMT SYNLIGT? Det finns inte mycket mer än skålen där på bänken. Som skulle kunna villa bort blicken, menar jag.

Och då, så kommer jag igen att tänka på täcket. Och sedan så tänker jag ännu en gång: ”mamma”.

Igår åt jag middag med en kär vän som också är öppen för fenomen utöver de vanliga. Jag berättade om händelsen, och sa lite skämtsamt att tänk om det är mamma som spökar i huset, jag börjar nästan tro det.

Då frågade vännen om det möjligtvis under sommaren har hänt att jag har sett saker i ögonvrån. T.ex. skuggor som rör sig.

Och det har jag. Flera gånger. I huset och i trädgården. Men så fort jag tittat dit har skuggan smitit. Försvunnit bakom ett hörn eller en buske. Jag har intalat mig själv att det måste ha varit något naturligt fenomen. Ljuset har fallit in på ett speciellt sätt, eller så. Men helt har jag inte kunnat övertyga mig själv om detta.

”Det sägs att skyddsänglar ofta uppenbarar sig så”, säger min vän.

Efter vår middag var det faktiskt lite läskigt att återvända hem till huset i den sena kvällen. Jag skulle tillbringa natten ensam, dottern sov över hos en kompis.

Nu är det morgon. Natten har varit god. Jag är ensam i mitt hus – men ändå inte, känns det som. Och det känns inte hemskt. Det känns bara bra.

Jag får en bild i huvudet. Av min mamma som går omkring och plockar i huset. Som hon brukade göra. Plötsligt hittar hon mitt gymkort på något udda ställe. Hon skakar på huvudet och säger: ”Men Annie. Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till med dig! Hur många gånger har jag sagt till dig, egentligen? Lägg alltid saker på samma ställe, så blir du inte av med dem!” Sen lägger hon gymkortet på hallbänken. Så att jag säkert ska hitta det.

Och kanske vill hon inte bara att jag ska hitta kortet och begrunda vikten av att lägga saker på ett och samma ställe, så att man inte blir av med dem jämt och ständigt. Kanske vill hon att denna händelse ska få mig att reflektera över saker och ting. Om ni förstår.

Kanske.

Knackningar

I morse, 05.20, vaknade jag av ett svagt knackande ljud inifrån garderoben i sovrummet. Jag satte mig käpprätt upp i sängen, gnuggade mig i ögonen, stirrade mot garderoben i halvmörkret. Inga tecken på rörelse.

Då knackade det igen. Försiktigt, försiktigt.

Konstigt nog kände jag mig inte särskilt rädd. Men öppna dörren och titta efter vågade jag inte. Istället gick jag på toaletten. När jag kom tillbaka såg jag att garderobsdörren inte var riktigt stängd. Så jag tryckte igen den.

SEN började jag tycka att det hela var lite läskigt. Jag resonerade med mig själv om jag skulle våga somna om. Gick en liten runda i huset, såg inget konstigt. Hörde inget konstigt. Gick och la mig igen. Somnade till slut.

Jag sov till 09.15, nu försöker jag vakna till med starkt kaffe. Har fortfarande inte öppnat garderobsdörren. Det kanske är en liten mus därinne?

Eller….så spökar det. Och det har hänt förr här.