Tag Archives: roman

Den röda tråden

30 Dec

Det bästa med jullovet, hörni, det är inte julmaten, pepparkakorna, julklapparna eller något annat som hör julen till. I alla fall inte för mig. Nejj. Det bästa är långa sovmorgnar och några oplanerade dagar. Då man kan ligga i soffan och läsa böcker. Och hasa sig upp emellanåt för samvaro med familj, eller goda vänner.

Och att ha tid för att tänka.

Till exempel om den röda tråden.

Jag tror att det finns en röd tråd i alla människors liv. Men att det inte är alla som kan se den. Det kan vara av olika skäl. Till exempel att man inte tror att det finns någon röd tråd. Att allt bara är slumpens spel, och att man får inrätta sig därefter, och försöka leva ett så bra liv som möjligt, medan man väjer för olika hinder och gläds åt trevliga saker.
Det kan också vara så att man inte VILL se. För att det blir för jobbigt att så att säga fejsa sig själv. Det är lättare att bara leva på. Eller kanske känner man sig ofri av den där tråden. Och tror att man liksom är styrd ner till minsta steg. Så man förtränger den aning man har inom sig.

Och jag då? Jo, jag har ju börjat förlika mig med min tråd, haha! Kanske för att jag tycker att den är rolig och spännande. Och att jag känner att jag växer av den. För det är vad jag tror är trådens funktion. Att få oss att växa i en viss riktning. Att utveckla och stärka vissa egenskaper.

Och i mitt fall är det så, att jag de senaste åren har fått en del vinkar om i vilken riktning jag bör röra mig. Och idag kan jag exempelvis säga som så att:
– det är inte tillfällighet att jag sitter som lyxhustru i Shanghai. Meningen med detta är inte att jag ska börja studera mandarin på heltid, ej heller att springa på manikyr och pedikyr eller fotmassage dagarna i ända (men någon gång då och då är nog okej, hihi), shoppa till jag droppar, jobba som volontär på barnhem, börja fuska som engelskalärare, etcetera (fyll i valfri populär aktivitet för medföljande till utlandsstationerad partner).
Nej. Meningen är att jag ska skärpa till mig och skriva så mycket jag bara kan. Och fotografera en hel del, dessutom. Detta är vad jag ska använda mina oceaner av egentid till.
Hur jag vet det? Svårt att säga. Jag bara vet. Kanske för att dessa två saker kan göra mig så upprymd och lycklig som få andra saker. Ibland till den grad att jag nästan tappar andan Som när jag skrivit en dialog som bara är helt … rätt. Eller har lyckats ta den där vansinnigt lyckade bilden. Fjärilar i magen all the way. Det är som att vara tokförälskad, fast i en aktivitet. Liksom.

Med skrivandet är det som så här, dessutom, att det inte är någon nyss påkommen tokförälskelse, utan snarare en gammal trogen kärlek som jag alltid har gått omkring och småflörtat med. Fast inte riktigt vetat hur jag skulle få till det, och tvivlat på att kärleken har varit besvarad. Det har handlat om att jag under många år varit vansinnigt frustrerad, eftersom jag helt enkelt inte visste VAD jag skulle skriva om.

Men nu, vid en liten smula mogen ålder (hrmmm) är det nog som så, att jag samlat på mig tillräckligt med erfarenheter för att faktiskt ha något vettigt att fabulera kring. Något som andra människor kan känna igen sig i. Ha utbyte av. Kanske bli lite tröstade av. Eller bara skratta. Eller känna igen sig i. Och det är ju detta som är meningen med skrivandet, för mig i alla fall. Det är mitt sätt att skapa band till andra människor, mitt sätt att göra något för någon annan. Och jag tror det kan bli samma sak med fotograferandet.

Och…under de senaste månaderna har en och annan ängel kommit i min väg. Petat till mig lite och med ett diskret ögonkast visat åt vilket håll jag ska gå för att komma vidare. I en bisats nämnt något som plötsligt fastnat i min hjärna. Eller rakt ut sagt ”men hörrö, du har inte tänkt på att testa…”
Och så har jag testat. Och därefter kunnat konstatera ”se på fan, det där var verkligen ingen dum idé”.

Jodå. Så är det.

Men nu, hörni. Så måste jag avsluta och ge mig ut i den skånska snålblåsten. Ska hämta bilen på verkstaden och bli åtskilliga tusenlappar fattigare.

Jag har svårt att tro att det finns en djupare mening med detta – för, nänä, jag är ju inte så obsessed av det här med den röda tråden att jag ser ”tecken” överallt.

Men å andra sidan. Vem vet vad som händer på väg till bilverkstaden. Eller vem jag möter där.

Hehe.

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.

Annonser

Ny blogg

23 Okt

Kära bloggläsare!

Påhejad av min mångårige bloggkollega Per Sundberg har jag nu startat en ny blogg: En roman blir till.

Detta innebär inte att Annieverse går i graven. Men på grund av att mitt romanskrivande blivit allt viktigare för mig, och därmed upptar allt mer av min tid och mina tankar, finner jag det ändamålsenligt att samla alla inlägg som har med detta att göra i en separat blogg.

I En roman blir till kommer jag att skriva om författandets glädjeämnen och vedermödor – och dessutom torde det bli ett och annat utdrag ur min berättelse. Kommentarer, ris och ros, positiv och negativ kritik kommer att emottagas tacksamt!

Må gott, alla.

Kajsa Ingemarsson och jag

30 Aug

Jaaaaaaa, hörni. Egentligen tänkte jag nu lyckliggöra er med ett bildreportage från det vidunderligt vackra Llhasa i Tibet.

Men. Igår läste ut Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson. Och kom på andra tankar.

Av Kajsa Ingemarsson har jag tidigare läst Små citroner gula och Bara vanligt vatten. Och. Jag har tyckt att hon är en rasande duktig skribent. Hon kan verkligen underhållningslitteraturens hantverk. Språket flyter fint och det finns cliffhangers lite här och där. Hon kryddar skickligt med samtidsdetaljer och humor. I alldeles lagoma proportioner.

Men. Lyckans hjul. Den faller platt till marken. De tre huvudpersonerna känns fabricerade enligt standardformulär 1A.  En försmådd hemmafru som närmar sig pensionsåldern. En frånskild frisör i fyrtioårsåldern (tippar jag) som är lite lagom trött på karlar. Och en ung förstagångsmamma i karriären vars man inte tycker sig kunna ta föräldraledigt. När dessa tre ”standardformulär” råkar på varandra, på den gemensamma villagatan, och jobbar på att etablera någon slags vänskap – för att kort därefter bege sig på en tjejresa till Stockholm,utan att känna varandra något vidare, hej och hå – nej, det är helt enkelt inte trovärdigt. Det är bara krystat.

Kardinalfelet med denna roman är att författaren stannat vid ytan. Om hon hade givit sina huvudpersoner fler dimensioner, arbetat mer med deras karaktärer – ja, då kan jag mycket väl tänka mig att romanintrigen skulle kunna ha blivit trovärdig och fängslande. Om vi som läsare fått veta att det verkligen ”klickat” de tre damerna emellan. För visst kunde det ha gjort det, även om de ytligt sett inte verkar ha något som helst gemensamt. Av egen erfarenhet vet jag mycket väl att människor som till synes är fullständigt olika ifråga om de flesta ytliga attribut kan vara själsfränder och lyckas odla de mest innerliga relationer.

Men. Man måste hitta den springande punkten. Och det har Kajsa Ingemarsson inte gjort i denna roman. Hon har åtminstone inte lyckats beskriva den. Var sa det ”klick” någonstans? När uppstod personkemin? Efter att ha lästut  romanen har jag ingen som helst aning.

När jag läste Lyckans hjul blev jag faktiskt … rätt så förbannad. För mina tankar gick till den roman jag själv skrivit. Den som nu ligger och ligger till sig hos diverse förlag. Samt den nya berättelse jag skriver på.

Och jag tänkte: ”Annie. Det du har skrivit, och det du skriver på, det är så mycket bättre än det här. Det är samma genre – underhållningslitteratur – men det har mer djup, fler oanade vändningar, mer överraskningsmoment och mer fullödiga, betydligt mer flerdimensionella personbeskrivningar.”

Ja, jag vet. Jag hädar i Jante-land. Men det står jag för.

Det som gör mig arg och frustrerad, vet ni, det är att Kajsa fått ge ut en ofärdig bok. Ja, jag tycker att Lyckans hjul är ett hastverk. En okänd debutant hade aldrig i livet lyckats prängla igenom den här berättelsen ända fram till tryckpressarna.

Men. Kajsa är känd och populär. Hennes förlag räknar kallt med bra försäljningssiffror eftersom hennes tidigare böcker genererat bra försäljningssiffor.

En debutant däremot är rena ryska rouletten. Oavsett om manuset är riktigt bra. Vem vet om folk orkar ta till sig någon ny förmåga? Det finns ju så många favoriter redan. Som photoshop-tillrättalagts på sina romaners baksidespresentationer, och i damtidningsintervjuer. På exakt det sätt som torde tilltala den nogrannt analyserade läsekretsen. Och som intervjuats med perfekt harmonierande framtoning i någon av tevekanalernas mysiga morgonsoffor.

Vad vill jag säga med det här då? Jo naturligtvis att jag tycker livet är orättvist. Men inte tusan tänker jag låta mig nedslås av det. Nejdå. Jag skriver på, frenetiskt. Och skickar in till förlag. En dag kommer någon att bli så glad över min berättelses kvaliteter att de väljer att publicera. Trots att jag är inte är känd på det minsta lilla sätt. En dag kommer någon att utbrista ”fan vad bra, här är det bara att köra på.”

Tillbaka till Kajsa, då. Hon har nyligen utkommit med en ny roman. Någonstans inom oss heter den. Jag ser fram emot att läsa den. Och jag hoppas verkligen den är bra. För hon kan, Kajsa. Hon är så driven och duktig! Jag beundrar henne, och jag tycker att jag lär mig mycket av henne ifråga om att skriva underhållningslitteratur.

Men hörni, nu har jag inte tid med det här längre. Jag får återgå till sidan sjuttioåtta i mitt egen manus. Och fila på effekterna av thaikyckling-koma. Hur bokstavligt ska jag beskriva det, utan att det blir för äckligt? Dessutom måste jag fundera på vem det egentligen var som anbringade den där otäcka strypsnaran runt fågelskrämmans hals. Och så får vi väl se om det finns något hopp för relationen mellan den försmådda, karl-trötta 26-åriga Linda och jämnårige Muskel-Markus Den Förskräcklige.  Och hur kommer det att gå med den timide, pensionerade bibliotekarien Justus Henriksson och den betydligt mer spontana, jämnåriga Margit?

Den som lever får se.

Jag jobbar på.

En vecka kvar

15 Aug

Attans vad sommaren har gått fort. När jag kom hit i början av juni kändes det som att vi skulle vara här hur läääääänge som helst.

Och nu. Är det bara en vecka kvar innan dottern och jag lämnar Sverige för Shanghai. Vi åker den 23:e augusti.

Som vanligt känns det lite sorgligt att lämna mitt kära lilla hus igen. Men. Det brukar ju stå kvar tills nästa gång jag kommer.

Och jag ser fram emot Shanghai. Det ska bli spännande att lära känna denna stad. Besöket där i våras gav verkligen mersmak.

En viktig sak återstår att göra innan jag lämnar Sverige. Och det är naturligtvis att skicka in mitt romanmanus till några förlag. Just nu ligger ett antal bastanta högar med manusexemplar på skrivbordet. 260 sidor (dvs ett manus) blir rätt mycket i utskrivet skick, duger nästan att styrketräna med faktiskt 😉

Sitter just nu och finslipar följebreven som ska med buntarna. Och sen måste jag ut och leta vadderade kuvert som är stora nog. 

”Men varför mejlar du inte in manuset istället?”, kanske någon undrar. Svaret är att förlagen inte tar emot manus per e-post. Jag vet inte varför. Men kan gissa att de vill spara på sina utskriftskostnader, och det kan jag i och för sig förstå. De får ju in drivor med obeställda manus (likt mitt…hrmmm….) och vem gitter sitta och läsa alla dem på skärm? För jag tror faktiskt att de manus som kommer in faktiskt läses, även om jag inte tror att alla läses från början till slut.

Nåväl. På den vägen är det.

Det fina vädret struntar jag i

5 Jul

Idag åker maken och dottern bort tillsammans för några dagar. Det har de gjort tidigare de senaste somrarna, och jag tror det gör dem gott att rå om varandra lite på tu man hand.

Nu kommer mitt förmodligen inte alls särskilt politiskt korrekta avslöjande: jag tycker det ska bli jäääääättesköööööönt att bli av dem ett tag. Att få hasa omkring härhemma alldeles ensam. Att ohämmat och ostört kunna hänge mig åt mina egna tankar. Att ha hela makten över fjärrisen och datorn. Och inte minst att kunna låta middagen bestå av chips med dip, utan att oroa mig över att jag framstår som den totala katastrofen i fråga om nutritionsmässiga föredömen för min dotter. Hehe. Jaja, sån är jag.

Det fina vädret kommer jag att strunta i. Jag ska häcka inomhus mest. För nu tänker jag på allvar ta itu med korrekturläsningen av min roman. Det har dykt upp lite tankar och idéer kring vad som kanske bör tillfogas, och vad som eventuellt kan tas bort, men jag har inte riktigt haft ro i vare sig kropp eller sinne för att ta tag i det på allvar.

Men nu så.

Må lagom mycket sol och värme glädja er alla, kära bloggläsare!

Helt outstanding jävla jätteotroligt!

21 Maj

Jag tror knappt att det är sant.

Sitter här vid skrivbordet och stirrar på datorskärmen. Scrollar fram och tillbaka. Läser igen och igen.

Det ÄR sant.

I pulled it off, after all.

Min historia har nått sitt slut. På sidan 258.

Jag är så  hysteriskt lycklig att jag inte ens förmår gråta av glädje. Vilket jag trodde att jag skulle göra när jag nått fram till de sista orden. Jag är alldeles för matt, hjärnan känns som vore den urblåst.

Tänk. När jag satt där förra sommaren och funderade, i ett trevande försök att få till det allra första stycket. ”Orkar jag mer än tio sidor blir jag förvånad. Kanske, kanske blir det en liten novell”, tänkte jag.

Jag är stolt över mig själv, även för att jag bevisat för mig själv att jag har en sjuhelvetes självdisciplin. Förra sommaren, vet ni, då satte jag upp målsättningen att skriva en historia, som skulle vara klar till nästa sommar. Och jag rodde det i land. Det hade varit så lätt att INTE göra det. Att istället flumma runt här i Mumbai och ägna mig åt att upptäcka diverse indiska märkligheter. Shoppa runt och luncha/fika med väninnor. Eller ligga vid poolen på klubben och bara ta det lugnt. Men jag har faktiskt hunnit med lite av allt detta också. Hur det nu har gått till.

Jag är inte säker på varför jag egentligen satte upp den här målsättningen. Kanske ville jag testa mig själv? Det kan vara en del av sanningen. Men jag minns också ett Oprah Winfrey-avsnitt jag såg en gång. Då Oprah sa, att enligt henne var meningen med livet att utvecklas. Att hitta det man verkligen vill göra, och att göra det.

Det avsnittet har jag aldrig glömt. Det är som om jag har en bandspelare i huvudet, och den har spelat upp Oprahs ord varje dag för mig. (Ibland, måste jag tillstå, har jag varit alldeles förbannat trött på denna tjatiga människa, hehe.)

Att historien nått sitt slut innebär inte att mitt arbete är färdigt. Nej, nu ska jag gå igenom alltihopa från början. Korrekturläsa. Redigera. Kolla stavning, fundera över om styckes- och kapitelindelningen är bra eller behöver ändras. Kolla faktauppgifter. Komplettera person- och miljöbeskrivningar här och där. Kanske lägga till och dra ifrån lite. Kontrollera att det inte finns några lösa trådar eller motsägelsefullheter. Detta är vad jag tänkte ägna en del av sommaren åt, därhemma i Sverige. Och innan jag sätter mig på flygplanet på väg tillbaka till Asien i höst så ska jag ha skickat iväg manuset till ett förlag.

Sen får vi se vad som händer.

P.S. I förra veckan dök det faktiskt upp en idé till en ny historia i huvudet på mig. Kanske kan det bli något…

Inga dagliga damluncher här inte

21 Jan

För er som undrar vad jag egentligen gööööööör här i Mumbai hela dagarna, med tanke på de många lediga timmar denna hemmafrutillvaro (med hemhjälp dessutom!) välsignar mig med. Förutom att handla mat emellanåt, hjälpa dottern med läxläsning och sånt. Som verkligen inte tar all min tid i anspråk.

Tja. Inte shoppar jag hejdlöst varje dag. Hur mycket billiga och vackra tyger och prydnadskuddar och fina ljuslyktor och prydnadselefanter det än finns här så blir det lite too much till slut.

Och inte springer jag på damluncher varje dag i veckan heller.

Och inte ligger jag vid poolen och dåsar under palmernas skugga, sippandes på lime soda. Inte mer än en helgeftermiddag i veckan.

Och inte spenderar jag all vaken tid i gymet. Det skulle väl bara sluta med att jag blir så trött på min käcke Personlige Torterare att jag skulle slänga hantlar efter honom och i något läge befinna mig åtalad för mordförsök. Och det vete tusan om jag vill sitta och häcka i något indiskt fängelse. Nä, det får räcka med typ tre gymtimmar per vecka.

Och inte ligger jag framför tv:n/dvd:n och käkar praliner. (Det är ju för tusan HELT inkompatibelt med en Personlig Torterare!) Faktum är att jag nog inte sett på teve på över en vecka.

Och inte fejsbookar jag mer än högst en timme varje dag. Twittrar gör jag inte överhuvudtaget. Och inte blir det några jättespännande blogginlägg dagligdags.

Och översättningsverksamheten lade jag på is när vi kom hit i augusti.

Så. Med tanke på att det blir en del til över. Mellan ovan nämna aktiviteter.  VAD I HELA FRIDEN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR jag resten av tiden?

Jo förstår ni. Jag skriver på en berättelse. Kanske blir det en roman. Den börjar i alla fall närma sig romanomfång, ty i dagsläget har jag fått ihop cirka 40 000 ord, fördelade på 125 sidor.

Väldigt, väldigt länge har jag gått omkring och velat skriva något eget. Utan att det har blivit något av det. Jag har istället ojjat mig över att jag inte vet vad jag ska skriva om.

Så har det varit i många år. Tills jag kom hit till Mumbai med massor av tid över. Då sa jag till mig själv att nu får jag väl ändå för f*n skärpa till mig och sätta igång.

Och det lustiga är att det är när jag väl hade satt igång med en mycket trevande inledning – det var DÅ som jag kom på vad berättelsen skulle handla om. Och för varje sida som jag skriver dyker det upp en ny sida i huvudet.

Ibland är det hejdlöst roligt att skriva. Då finns det faktiskt inget som är roligare i hela världen. Ibland är det skittråkigt. När man ska ta sig igenom någon ”transportsträcka” eller sitter och kämpar med en beskrivning av någon miljö som huvudpersonerna hamnat i. Eller när man måste göra research för att få vissa detaljer rätt. Gäääsp. Men. Nu har jag ju kommit så långt att det bara är att fortsätta, något annat alternativ finns inte. Och dessutom vet jag att efter en eller flera sidor blir det så mycket roligare igen.

Vad berättelsen handlar om? Tänker jag då rakt inte avslöja. Här ska ingen komma och knycka min intrikata handling, inte!

Fast jag kan säga så mycket att den inte utspelar sig i Indien. Och så kan jag väl också säga att huvudtemat, det är ”Livet är inte slut vid 65.”

Så nu vet ni.

%d bloggare gillar detta: