Tag Archives: Mumbai

Mina mobila landvinningar

28 Apr

En miljard år efter alla andra (på ett ungefär) har jag äntligen lyckats få till det så jag kan ansiktsboka och twittra via mobilen, ja, jag kan till och med skicka foton direkt till ansiktsboken! Haha, nu har jag äntligen något ”vettigt” att ägna mig åt under mina många timmar i mumbaiska trafikstockningar….

Jag kan förmodligen blogga via mobilen också. But one shouldn’t overdo things. Tror jag. Hrmmmm.

Jag måste erkänna att jag älskar sånt här. Applikationer och gadgets och sånt menar jag. Igår, när min make kom hem, hoppade jag nästan jämfota av barnslig lycka över dessa mina mobila landvinningar. Han tyckte ungefär ” det var ju roligt att du har roligt”. Min make är fullständigt ointresserad av sånt här. Han vill ha en mobiltelefon man kan ringa samtal med, i övrigt vill han att Internetuppkopplingen ska fungera så att han kan skicka e-post. På den nivån är det med honom.

Jaja. Nu ska jag snart sätta mig i bilen igen. Har såklart laddat batteriet till mobilen och fyllt på kontantkortet, utifall jag åker förbi några bra motiv (det gör jag alltid) och kan dela med mig av dem i realtid, via sajberspejs.

…möjligtvis lite shopping…

25 Apr

Skuld till det här inlägget är utan tvekan min bloggväninna Bim. Johodå, det är bara att ta åt sig äran 😉 Det var nämligen Bim som andades något om att shopping eventuellt kunde vara en motmedicin mot min allmänna orkeslöshet.

Och välmenta råd är ju till för att prövas.

Så. I eftermiddags hasade jag ut en sväng på Linking Road, den stora shoppinggatan ett stenkast från vår bostad. Tänkte att jag kanske kunde ersätta lite utslitna gympakläder mot nya, till exempel.

Tjoho vad bra det gick. Först hamnade jag på Converse. Jag älskar Converse. Vill helst ha dem i alla färger och mönster som finns. Att de i standardutförande kostar typ 220 kronor här i Indien gör inte saken sämre.

Så det bidde de här snyggingarna:

Raskt över till Puma. Men herreguuuuuuuuuuuud vad mycket snyggt det fanns där då! Vår- sommarkollektionen gick i illrosa, gräsgrönt, orange, ljusblått och gult – färger som verkligen piggar upp! Mycket kuligare än standardvalen vitt och svart (och är man lite halvfeg kan man ju komplettera sitt mesiga vita eller svarta med en neonfärgklick!). Den här piffiga toppen bidde det:

Och sen visade mig den listiga lilla försäljerskan Pumas Ferrari-kollektion. Usch vilken människa, för mein Gott, vad mycket snygga prylar. Jag föll som en fura för den här…notera paljetterna, gott folk!! Och eftersom försäljerskan påpekade att den här modellen går PRECIS LIKA BRA att använda på träningen som på partyt var jag ju tvungen att ta en i svart med. Hrmmm…

I detta sammanhang vill jag nämna att märkesträningskläder är långt billigare här än hemma i Svedala. Ferrari-underverket gick lös på 210 kronor, den gräsgröna kostade 18o spänn.

Jaha, och sen snubblade jag in på Reebok som ståtade med någon slags specialkollektion med namnet Fish Fry. Vet inte om det är någon enbart indisk satsning? Hursomhelst blev jag jättekär i den här blusen – notera fiskdetaljerna på närbilden!

Sen var jag inne på Pepe Jeans också (finns den butiken i Sverige?). Där blev det ett par caprijeans, ty de gamla har typ gått hädan. Kanske inte så där jättespännande, men de hade någon slags vårfestival där, så jag fick denna riktigt najsa klocka som bonus – kul!

Vet inte om jag känner mig mindre orkeslös efter den här oerhörda shoppingpärsen (speciellt som jag hasade omkring i 38-gradig värme…), hehe, men en småtrevlig söndagseftermiddag bidde det i alla fall och jävlar i havet vad rasande grann jag ska te mig i alla dessa fina persedlar 🙂

Jag gitter inte

23 Apr

Med hjärtliga hälsningar från de sköna illusionernas förlovade land.

Ja, ja, ja.  Jag VET. Att jag varit dålig på att höra av mig här på sistone.

Det är inte så att det inte händer något här i Mumbai. Tvärtom, det händer jättemycket. Nästintill varje dag får jag aha-upplevelser, jag träffar nya människor som berör mig på ett eller annat sätt, jag råkar ut för både väldigt trevliga, hysteriskt roliga och alldeles förbannat irriterande, frustrerande saker.

Kanske är det just detta som är problemet. Det är för mycket. Jag vet inte var jag ska börja nysta, vad jag ska plocka upp ur min fantastiska upplevelsehög, för då skulle jag väl inte göra annat än att producera inlägg dagarna i ända.

Och blotta tanken på det gör mig alldeles matt.

Det är inte bara blogga jag inte gitter. Jag gitter bara det allra nödvändigaste i tillvaron för tillfället. Nej, jag är inte deprimerad. Bara trött i huvudet.

I mitten på juni är det dags att åka hem till Skåne på semester. Det ska bli SKÖNT med några månaders förutsägbar, småtråkig medelsvenssontillvaro.

Men jag ska allt försöka producera några spirituella inlägg från Indien innan dess.

Bara jag gitter.

P.S. Det går bra med T, min nya farbror bakom ratten. Jag vet inte vem som är lyckligast över att han numera hittar så bra till alla mina ”smultronställen” – han eller jag. Det är nog oavgjort.

P.P.S. I torsdags klarade jag 53 jävla kilo i stiff leg dead lift (stelbent marklyft med skivstång) på gymet. Fasen vad stark jag är. Och kom nu inte och fråga vad detta är. Jag gitter inte förklara. Ni får googla.

Snyggare med sytråd

9 Apr

På allmän begäran (av Haydee) kör vi nu en liten chaufförsuppdatering.

Någon pudding blev det inte (tack och lov, jag vill inte sitta i baksätet och rodna ihjäl mig varje gång jag ska iväg någonstans…), det blev en farbror på 50-nånting som knappt hittar någonstans. Jag misstänker att han aldrig har kört i ”min” del av staden tidigare. Och jag själv är ju inte till någon hjälp, eftersom jag har noll orienteringsförmåga och knappt kan skilja på vänster och höger. (Vissa dagar vet jag knappt vad som är fram och bak på mig själv, om jag ska vara ärlig…)

Men. Farbrorn i fråga är så hjärtinnerligt snäll och rar och tjänstvillig och FULLKOMLIGT LIVRÄDD för att jag ska bli arg på honom. Vilket naturligtvis gör att jag inte kan bli arg på honom. Möjligtvis lite uppgivet irriterad…men nu har jag bestämt mig för att sätta mig över sådana simpla känslor. Jag har ju redan märkt att när han väl hittat till destination X en gång så har han inga problem med att hitta dit nästa gång. Så det är bara att bita ihop och beta av de adresser jag plägar frekventera, one by one, i lagom tempo, så att vare sig jag eller min nya farbror får migrän på kuppen.

Raskt över till något annat. Nu ska Annieverse bjuda er alla på mitt all-time-favorite indiska skönhetstips, nämligen threading. Nu snackar vi seriös hårborttagning i ansiktsregionen. Threading används sedan urminnes (?) tider i Indien men också i Mellanöstern. Man kan säga att det är en slags epilatorteknik medelst vanlig sytråd. Själv tycker jag att metoden är långt mer effektiv än både vax och pincett – även de minsta, svagaste fjun ryker obarmhärtigt all världens väg. Kolla in den här youtube-snutten, så får ni se vad det går ut på. I detta inslag sägs det att metoden är helt smärtfri, men det är ren bullshit. Till en början gör det ont som faaaaeeeeen, men efter ett tag blir huden liksom bedövad, och då känns det nästan inte alls.

Jag har googlat lite på threading och upptäckt att vissa skönhetssalonger i Sverige faktiskt erbjuder denna tjänst. Så ni som bor i närheten av en sådan salong (finns företrädelsevis i områden där det bor många från Mellanöstern) är bara att gratulera. Man kan till och med ”tråda” sig själv med lite övning och tålamod – gör en sökning på youtube så ser ni hur det går till.

Nu igen?

6 Apr

Hej på er, hoppas att ni alla har haft en riktigt härlig påsk!

Jag är tillbaka i stan efter en semestervecka österut som har varit både vilsam och intensiv. Mer om detta i ett senare inlägg.

Klockan är tio på förmiddagen när jag skriver detta, och för en timme sedan fick jag ett SMS från biluthyrningsföretaget som meddelade att jag får en ny bil med ny chaufför under ett par dagar. Inte nu igen?!?! Vad sysslar de med på den där firman? Jag vill ha tillbaka Mr. Hudson!! Jaja, fast egentligen är detta ju dagens u-landsproblem. Huvudsaken är att det kommer någon bil varje dag, till avtalad tid.

Ska precis iväg och storhandla nu, får väl se vad det är för jeppe de skickat mig idag. Lite spännande är det ju i alla fall…

Alla dessa karlar

22 Mar

Så var det dags för ännu ett u-landsproblem: jag tycker det är för mycket karlar i mitt liv för närvarande. Har lite svårt att hålla ordning på dem.

Det började i januari. Då blev jag nämligen med egen chaufför plus bil. Ja, jag VET att det ur ett svenskt i-landsperspektiv inte låter klokt med att en familj på tre personer har två bilar och två chaufförer. Men saken var den att min man har lång resväg till jobbet – ibland sitter han i bilen två timmar enkel resa – och det gav inte mig så mycket tid till övers för att komma ut med farbror R (ni som läser här regelbundet vet att farbror R är min mans chaufför). Och ibland har maken dessutom diverse möten på olika ställen i stan, och då behöver han bilen hela dagen. Att gå några längre sträckor här i bygden är inte att tänka på (för hett, för stor avsaknad av trottoarer etc.). Rickor får bara köra i norra delen av staden, så ska man till södra änden måste man ta taxi, och oftast vill taxichaffisarna gagga om prissättningen istället för att bara slå på taxametern. Så till slut bestämde vi att det blev enklare och bekvämare för mig att få en egen bil.

Nåväl. Det började bra. Jag fick en lagom bil med chauffören N. Ett tystlåtet under av punktlighet och korrekthet. Han påminde mig till personlighet och uppträdande väldigt mycket om butlern Mr. Hudson i den brittiska TV-serien Herrskap och tjänstefolk, om nu någon minns den. Köra bil kunde han också, förresten. Enda nackdelen var att han alltid såg till att ac:n var på till max. Kanske trodde han att det skulle vara så, med tanke på att jag är skandinav – ev. kan han ha varit rädd för att jag skulle avlida av värmeslag i bakstätet annars? Och JAG hade inte hjärta att säga att det var litelite KALLT, för det KUNDE ju ha varit så att HAN satt där och njöt av kylan, och DET skulle jag i så fall inte vilja missunna honom.

Efter flera behagliga veckor med N ringer plötsligt en annan karl, P, och påstår sig vara N:s vikarie. N har nämligen begett sig till sin hemby någonstans i södra Indien, begravning i familjen tydligtvis. Okejokej. Jag kommer ner till bilen och möts av en rejält stilig karl i 30-årsåldern. Jodå, det gick bra det också. Fördelen med denne herre var att han (till skillnad från N) höll biltemperaturen över kylskåpsnivå. Och han var lika pålitlig och körde lika bra. Men till skillnad från N brukade han alltid fråga ut mig mer i detalj om dagens planer. Vilket ibland gjorde mig lite stressad, eftersom jag på morgonen faktiskt inte hade bestämt mig för om skulle till Y eller kanske Z efter att ha varit i X. Ni fattar? Och sen tyckte jag nästan att det var lite genant att han var så…stilig.

Men. Efter två veckor kommer jag ner till bilen en morgon, och vem står där om inte N?!?! Jag blev riktigt lycklig. Det kändes tryggt på något sätt (inte för att N inte ser bra ut, men han ser liksom lite mer uthärdligt normaltrevlig ut, typ. Äh. Ni vet vad jag menar…). Och som vanligt ställde han inte några stressande frågor om hela dagens körschema. Jag kunde fortsätta med min ad hoc-tillvaro. Nice.

Men, men!!! I morse ringer N och säger att han inte kan komma, för att hyrbilsfirman….ja, sen kom det en lång harang (det kändes lite udda att höra N säga flera meningar på en gång) som jag inte riktigt förstod. Han bad mig ringa till hans chef. Innan jag hinner göra det ringer chefen själv och säger att det kommer en annan bil. Två minuter senare ringer det en tredje karl  och säger att det är han som kommer att köra mig, och att han redan står nere vid porten och väntar. Ehhhh…jaha.

Ett tag blev jag nästan nervös för att det skulle vara Den Stilige som var på banan igen. Men det var det inte. Det var S, en ny, skojfrisk jeppe i cowboyskjorta som kom i en jävla jätte-van. (Måste ha blivit någon vajsing där, vi betalar bara för en betydligt mindre bil). Jahaja. Det var bara att gilla läget.  Han körde också bra, så jag ska väl inte klaga.

Men jag undrar hur det blir i morgon. N back in business? Cowboyskjortan S igen? Eller kanske Stilige P? Eller någon HELT annan?

Det trista med att byta chaufför är att det tar ett tag att lära upp dem, så att säga. Jag har ju vissa platser jag åker till rätt ofta, och alla är inte sådär jättelätta att hitta. Lägg därtill att jag inte har någon vidare orienteringsförmåga, knappt vet var jag är (förutom att det är någonstans i Mumbai) och säger höger när jag menar vänster och tvärtom – ja, ni fattar. Det blir lite knöligt till en början. Och det är väl det stora u-landsproblemet.

Sen finns det ju en karl som jag i riktigt mörka stunder faktiskt funderat på att byta ut på HELT på eget bevåg.  Det är Torteraren, han den Personlige. Speciellt när han kommer sättandes med de riktigt tunga hantlarna och ett retsamt leende över hela ansiktet – och när jag inser att han faktiskt anser att Petite Moi ska använda dem! ”Men du kan ju åtminstone slå till mig med dem”, säger han skojfriskt, varpå jag replikerar ”Och hur f-n ska DET gå till då – jag orkar ju knappt lyfta dem?!?!?” . Men sen har jag kollat lite på hans kolleger där på gymet, och insett att de är precis lika jävliga mot sina klienter som han är mot mig. Så jag får väl fortsätta dras med honom. Håhåjaja.

Sen är det klart att jag skulle kunna fundera på att byta ut min make, men efter 20 års äktenskap känns det mesta preskriberat, hihi, och dessutom läste jag följande citat av någon klok kvinna: ”De flesta gifta män är sig väldigt lika, så man kan faktiskt lika gärna behålla den man gifte sig med första gången.” Så det får nog vara, det också.

Åt helvete med Indienromantiken!

3 Mar

Håll i er nu gott folk, för nu blir det ett svavelosande inlägg som jag har gått och klämt på väldigt länge.

Jo. Alltså. Ju längre jag vistas här i Mumbai, desto tröttare blir jag på den romantiserade västerländska bilden av Indien. Allt det där rosenröda snacket om att Indien är så spirituellt och fascinerande färglatt och spännande mångkulturellt och mångfacetterat, och hur glada och vänliga indierna är och yada-yada-yada. Plattityder som alltsomoftast yttras av turister som har druckit billig öl och yogat på Goas stränder, fotograferat varandra på den där vita bänken utanför Taj Mahal, ridit på kamel i Rajastan och jagvetintevad. (En brasklapp: det här gäller inte ALLA Indienturister…)

Märk mina ord: jag är inte trött på Indien. Men väl på många västerlänningars naivitet. De som ser vad de väljer att se, det som passar in i deras sagoboksbild.

För vad vet de egentligen om hur indier har det? Hur de lever sina liv? Bryr de sig överhuvudtaget, eller är de mest intresserade av att ta med sig hem intrikata filosofier från någon strandguru, en kropp som är behagfullt trött av diverse vederkvickande ayurvediska behandlingar, billiga kryddor, rökelse och vackra kuddöverdrag att komplettera Ikea-inredningen med därhemma, och kanske några piffiga sjalar? Har de någon som helst uppfattning om hur det är att leva på trottoaren och tjäna ihop lite pengar genom att för hand sortera folks sopor, som sopbilarna nattetid vräker ut några centimeter från familjens kokkärl? Eller hur det är att vara en sexåring unge från slummen som blir bortrövad av någon maffialiga och tvingas gå och tigga i gatukorsningarna? Hur det är att vara medelklassindier och dag efter dag behöva betala vägtullar när man ska till och från jobbet, pengar som borde gå till att reparera de pinsamt dåliga vägarna, men som aldrig någonsin gör det? Hur det är att ha en dröm om att starta ett eget litet företag men inse att man aldrig kommer att kunna göra det, för då behöver man betala så in i helvete mycket mutor till höger och vänster att man aldrig kommer att kunna livnära sig på verksamheten? Hur det är att inte kunna gifta sig med den man helst vill, för att vederbörande tillhör fel kast och ens familj och hela sociala krets kommer att frysa ut en om man trots allt gör det? Hur det överhuvudtaget är att vara indier, ha en dröm om att få åka på semester till Europa men att inte få visumansökan beviljad, eftersom det är en allmänt vedertagen europeisk sanning att indier bara är ute efter att ta sig utomlands för att tjäna pengar och sno jobb från européer?

Och de andra grejerna då…det mångkulturella…visst, visst. Här i Mumbai ser man allt från damer i niqab/burka till hinduiska präster och allt där emellan. Spännande, spännande. Och på ytan ser det fredligt ut. Men 1992-93 slaktade hinduer och muslimer varandra i slummen. Jag vet hinduer som än idag vägrar köra genom vissa muslimska områden. De är för rädda. En inte alldeles för långsökt tanke är väl att det finns muslimer som skyr vissa hinduiskt dominerade områden som pesten.

Det spirituella…skulle inte falla mig in att påstå att det inte finns verkligt spirituella indier. Men det är inte det som jag ser mest i vardagen. Vad jag ser är spiritualitet som en sales pitch. En reklamslogan. Ett sätt att tjäna pengar, vinna sympati, ta sig framåt, uppåt. I politiken eller affärslivet. Till exempel.

Det glada och vänliga…jovisst. Det gillar jag med. Men jag gillar inte att aldrig veta om det är ärligt menat, utan baktanke, eller om du förväntas betala 100 rupies extra för det. Det tar tid att komma underfund med vem man kan lita på här. Och en annan sak: det skär i hjärtat på mig när någon berättar om sina vedermödor och livssorger, men när vederbörande i nästa andetag skrattar, samtidigt som jag kan se hur tårarna hotar välla fram i hennes/hans ögon.

Om Mumbai specifikt läste jag, innan jag kom hit, en artikel, skriven av en västerlänning. Minns tyvärr inte längre vem. Hursomhelst hyllade skribenten Mumbaiborna för deras energi, drive, gnista och entusiasm. För deras förmåga att få sina liv att fungera drägligt mitt i detta genomkorrumperade, oorganiserade, överbefolkade kaos. Först, när jag kommit hit, höll jag med. Det är ju helt otroligt vad folk får till det med sina vardagsliv, trots allt. Men ju mer jag tänker på det undrar jag om denna fantastiska förmåga att inrätta sig och få ”det lilla livet” att fungera drägligt verkligen är så positiv. Fan, att folk finner sig i dessa förhållanden! De borde gå samman och sittstrejka istället allihopa, vägra att försöka trolla med knäna vareviga dag! Tills den korrupta eliten inser att de inte har något att hämta och ger upp.

Ja, jag vet. Nu är jag lika mycket uppe i det blå som diverse yogafrälsta dreadlock-backpackers i Goa och penningstinna medelålders amerikanska turister som sitter tryggt härbärgerade på lyxiga resorts någonstans i det vackra Kerala. Så på sätt och vis är jag väl inte bättre än vad de är.

För att det här inlägget inte ska bli alldeles för deprimerande publicerar jag här en bild på en tuff skooterdam som uppenbarade sig på macken när vi skulle tanka häromsistens. Tycket hon såg så piffig ut.

Ja, och förresten…jaghar en liten fråga till min värderade bloggläsarförsamling: är ni intresserade av fler bedrövligt skakiga videosnuttar från everyday life in Mumbai? Har filmat några till på sistone,  men om ni bara blir sjösjuka av dem så tänker jag inte plåga er med att lägga ut några länkar.

%d bloggare gillar detta: