Tag Archives: manus

”Bokförlaget Sammanbrott”? Kan det verkligen vara något?

26 Mar

Tack vare den jättebraiga refuseringen (se inlägget nedan) har jag blivit peppad att skicka mitt romanmanus till flera förlag. I förra veckan ägnade jag en hel del tid till att gå igenom Svensk bokhandels hemsida i jakt på förlag som tar emot manus per e-post. Att skicka en tung bibba papper från Shanghai till Sverige känns sådär. Dels blir det hiskligt dyrt, och dels är jag lite rädd för att bibban inte kommer fram.

Det är inte många förlag som accepterar e-postade manus, men jag hittade tre stycken som jag tror kan vara intresserade av en berättelse av den typen jag har skrivit. Så nu har jag pdf:at manuskriptet och skickat iväg. Får se vad som händer.

Svensk bokhandels branschregister är LÅNGT, kan jag säga. Hade ingen aning om att det finns så många förlag i Sverige! Det var lite roligt att gå igenom den. Hittade en hel del små verksamheter med ganska udda inriktning, typ historiska romaner från östra Västerbotten, lyrik från Ukraina, fackböcker på temat ekologisk spannmålsodling eller sydindisk genusproblematik. Jaja, nu överdriver jag lite. Men det är kul att se att det finns människor som verkligen brinner för vissa oerhört tydligt definierade ämnesområden.

Det är också roligt att se vad människor väljer för namn på sina förlag. Somliga är helt neutrala, typ ”Bokförlaget Svensson och Andersson”. Av namnet kan man inte gissa sig till vilken inriktning förlaget har. Skulle kunna vara ett förlag som publicerar allt möjligt, men kan lika gärna vara en verksamhet som enbart tar emot manus som på ett eller annat sätt berör tofsvipor ur ett darwinistiskt perspektiv. Who knows! Andra är väldigt tydliga, i stil med ”Förlaget Facklitteratur”. Tja, man behöver bara se namnet för att begripa att dit är det onödigt att skicka en roman. De lär bara bli irriterade om en roman dimper ner – och varför irritera sina medmänniskor i onödan? Sedan har vi förlagsnamn som med vissa konnotationer, typ ”Gunghästen”. Stor chans att de inriktar sig på barnböcker – men för att vara på den säkra sidan är det bäst att gå in på deras hemsida. Det KAN ju hända att de publicerar något helt annat än vad man tror, kanske till och med manus av den karaktär man själv har plitat ihop. Och sedan hittade jag faktiskt en del förlag vars namn fick mig att rynka på näsan, eller som till och med gjorde mig lite illa till mods. Typ ”Bokförlaget Granit”. Usch, låter inte DET kallt, hårt och dystert? Som att de bara publicerar diskbänksrealism, ungefär. (En mildare stämd gissning är i och för sig att de är specialiserade på mineralogisk facklitteratur.) Eller ”Sammanbrott Förlag”. Nääääää….

Det slutade ändock med att jag klickade upp hemsidorna till cirka 90 procent av alla förlagen på listan…..bara för att vara så säker som möjligt på att inte missa något förlag som bara skulle ÄLSKA ett manus som mitt.

Jaha….så nu blir det en ny period av väntan på svar. Och blir det inget positivt den här gången låter jag mig inte nedslås av det. Har en lista med ytterligare förlag som kan tänkas vara intresserade, men som vill ha pappersmanus. Dem kan jag attackera när jag är hemma i Sverige i sommar.

Och om inte de heller….tja, man kan ju alltid ge ut boken själv. Finns en del förlag som bistår med tjänster för detta också.

I övrigt är det nästan sommarljuvligt här i Shanghai. 15 grader på terrassen, som jag pyntat med nyinköpta penséer i krukor. Hej då vinterjackan, nu är det jeansjacka som gäller 🙂

Fotnot för säkerhets skull: bokförlagsnamnen jag svänger mig med i detta inlägg finns inte i verkligheten. Inte vad jag vet, i alla fall.

My life – the insane dokusåpa

15 Mar

Oh Gaaaahhhhhwd.

Vissa dagar känns mitt liv som en over-the-top dokusåpa. Too much of extra allt. Det har varit en hel del sådana dagar på sistone, och jag undrar….varför? Är det något Gud, eller universum, eller någon annan, försöker säga mig? Varför blir det så här…crazy? Är det jag, eller är det slumpen?

Som idag.

Det började med att porttelefonen ringde ilsket fem minuter över sju på morgonen. Det var portvakten. Portvakten ringer alltid för att förvarna om att någon har ärende till vårt hus. Jag säger alltid ”OK” till portvakten. Herregud, jag har ingen aning om vem som är i antågande. Portvakten pratar inte engelska. Jag förstår inte tillräckligt med kinesiska. Tjillevipp.

Jag ställde mig vid köksfönstret och spejade nyfiket. Efter några minuter stannade en vanlig personbil utanför huset. Jag såg att det fanns två personer i bilen. Men ingen ringde på dörren. Den ena personen, som var helt svartklädd, klev efter några minuter ut, lutade sig avslappnat mot bilen, såg sig omkring där i det fridfulla morgondiset, tände en cigarett – och stod där och rökte.

Jag fick onda aningar. Jag tyckte han såg skum ut. Inte för att det var något skumt med hans utseende i sig, men det faktum att han stod där och rökte, var svartklädd, kollade lite nonchalant hit och dit, och att allt detta skedde i ett morgondis – alltså, det var som taget ur en halvdålig deckare.

Sedan var jag tvungen att gå på toa. När jag kom tillbaka till köksfönstret var bilen försvunnen.

Jag har ingen aaaaaning om vad det var för jeppar som ”hälsat på”. Det enda jag kan tänka mig är att det varit några människor från gasbolaget. Vår gasmätare har konstrat på sistone, och det har vi informerat gasbolaget om. Gasmätar-mojjängen sitter på utsidan av huset, så de behöver inte komma in för att kolla något. Tja, så därför kan det ha varit några gasmänniskor.

När dottern givit sig iväg till skolan hasade jag mig in i arbetsrummet för att kolla e-posten. Och. Där låg ett mejl jag väntat väldigt länge på.

Minnesgoda läsare vet med sig att jag har skrivit en roman, som jag i augusti förra året skickade in till fyra bokförlag. Hittills har jag fått tre refuseringsbrev med standardformuleringen ”tack så mycket för ditt manus, tyvärr får vi många manus just nu och har inte möjlighet att….” etcetera.

Det här svaret var dock annorlunda.

Det var inte ”hej, vi vill gärna publicera ditt manus”. Det var också en refusering. Men av annorlunda karaktär. För det första ursäktade förlaget sig för att de tagit så lång tid på sig att svara. Men de ville meddela att mitt manus hamnat i den hög av manus de velat titta närmare på. Tyvärr, skrev de, har de trots allt tagit beslutet att inte att publicera det. De har inte möjlighet att publicera särskilt många debutanter. Dock skriver de ”vi vill verkligen uppmuntra dig att fortsätta skriva”. Och vidare: jag är välkommen att skicka nya manus till dem i framtiden. De kommer att bli lästa.

Jag blev så glad att jag grät. För jag vet att det inte är allom förunnat att få ett sådant ”positivt” refuseringsbrev. Speciellt inte om det är det första manus man någonsin skickat till något förlag. För mig är det en viktig bekräftelse på att jag KAN. Jag har talang. För det som jag faktiskt tycker är något av det roligaste här i livet. Något som skänker mig otroliga kickar. Jag KAN skriva. Jag BÖR skriva. Det är inte bara något jag gått och inbillat mig. Det ÄR så.

Tja. Och i eftermiddags. Då var jag på återbesök hos huddoktorn. Jag har nämligen en rälig böld/finne/whatever på ett lite halvpinsamt ställe. Doktorn har gett mig antibiotikakräm som eventuellt skulle kunna ta kål på eländet. Det har inte fungerat.

Så. Idag förklarade doktorn för mig att jag har något som heter pilonidalcysta. Vad jag har förstått är detta inte något farligt. Men den är inte så behaglig att gå omkring med – vilket jag redan märkt, thankyousomuch. Och om man vill bli kvitt den permanent finns det bara ett säkert sätt – operation.

”Jag tror kirurgen har tid om en timme, blir det bra?”, kvittar hudläkaren.

”Ehhhhh….” säger jag.

Hudläkaren ringer kirurgen. Kirurgen kommer, ler så rart och ber att få ta en titt på mitt elände. Sedan säger han att han förvisso har tid att operera bort skiten om en timme, men för säkerhets skull vill han utreda lite närmare först. Om skiten sitter illa till bör nämligen en neurokirurg ta sig an det lilla ärendet.

Sagt och gjort. Ny tid för närmare undersökning i nästa vecka.

Ohhhhhh gaaaaahhhwd. Jag VET att jag ska vara tacksam för att mitt liv inte är urtrist och komplett händelselöst.

Men ändå.

Lite lugn och ro vore välkommet.

Nu ska jag ta mig ett glas vin, kura i soffan och titta på XX antal av Friends.

Det tycker jag är mig väl förunnat.

En vecka kvar

15 Aug

Attans vad sommaren har gått fort. När jag kom hit i början av juni kändes det som att vi skulle vara här hur läääääänge som helst.

Och nu. Är det bara en vecka kvar innan dottern och jag lämnar Sverige för Shanghai. Vi åker den 23:e augusti.

Som vanligt känns det lite sorgligt att lämna mitt kära lilla hus igen. Men. Det brukar ju stå kvar tills nästa gång jag kommer.

Och jag ser fram emot Shanghai. Det ska bli spännande att lära känna denna stad. Besöket där i våras gav verkligen mersmak.

En viktig sak återstår att göra innan jag lämnar Sverige. Och det är naturligtvis att skicka in mitt romanmanus till några förlag. Just nu ligger ett antal bastanta högar med manusexemplar på skrivbordet. 260 sidor (dvs ett manus) blir rätt mycket i utskrivet skick, duger nästan att styrketräna med faktiskt 😉

Sitter just nu och finslipar följebreven som ska med buntarna. Och sen måste jag ut och leta vadderade kuvert som är stora nog. 

”Men varför mejlar du inte in manuset istället?”, kanske någon undrar. Svaret är att förlagen inte tar emot manus per e-post. Jag vet inte varför. Men kan gissa att de vill spara på sina utskriftskostnader, och det kan jag i och för sig förstå. De får ju in drivor med obeställda manus (likt mitt…hrmmm….) och vem gitter sitta och läsa alla dem på skärm? För jag tror faktiskt att de manus som kommer in faktiskt läses, även om jag inte tror att alla läses från början till slut.

Nåväl. På den vägen är det.

%d bloggare gillar detta: