Tag Archives: Luther

Det här med sorg

28 Nov

Först och främst: stort tack för alla omtänksamma och tänkvärda kommentarer till mitt förra inlägg.

Det här med sorg, hör ni. Jag tänkte på det nyss när jag stod och diskade. Tittade ut genom köksfönstret, på de gulbruna löven som singlade ner i raskt takt.
Sorg, tänkte jag. Har jag egentligen sörjt? Sörjde jag verkligen när mina föräldrar gick bort för fyra år sedan? När svärmor dog förra året? När svärfar dog för några veckor sedan?

Det är tveksamt. För jag har inte fällt många tårar, faktiskt. Jag har inte grävt ner mig. Har inte klätt mig i svart. Åtminstone inte av den anledningen. Har jag haft svarta kläder beror det på att jag tycker det är snyggt.
Däremot har jag, som jag beskrev i förra inlägget, varit arg. Riktigt förbannad på de här människorna som har dött ifrån mig. Och jag är det fortfarande. Riktigt djävla ilsken är jag, faktiskt. Ja jag VET, det är oresonligt. Men det är så jag känner, ändå.

I övrigt har jag de senaste veckorna fokuserat på trevliga saker. Har umgåtts med trevliga människor. Gått på luncher, fikat, börjat utforska Shanghais enorma utbud av aktiviteter, sevärdheter och shopping. Jag har varit glad, jag har haft roligt – och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. För jag minns vad min bloggkollega Peter skrev till mig i samband med min mammas bortgång. Någon dag innan hon gick bort smet jag iväg från hennes sjukhussäng för att äta lunch. Gick sedan och köpte mig ett par nya jeans. Solen sken så vackert denna kalla marsdag och jag gick tillbaka till sjukhuset, glad över mina fina nya jeans. Men sedan fick jag gruvligt dåligt samvete. Shoppa jeans när ens egen mamma ligger som en tärd och avmagrad liten fågelunge, bara skinn och ben, i en sjukhussäng? Vad var jag för avskyvärt avskum?!?
Då skrev Peter något i stil med det här: kom ihåg att din mamma vill se dig glad, inte ledsen. Och det tog jag fasta på, för så var det ju. Mamma älskade mig, när jag var glad var hon det med. Precis som jag själv blir lycklig när jag ser min dotter lycklig.

Ibland undrar jag om det är så att sorgen inte har hunnit ikapp mig. En kär vän berättade en gång för mig att det tog åtta år innan sorgen över makens död hann ikapp med henne och slog till med full kraft. Så kan det ju också vara. Inte minst för att jag, som de flesta andra, har fullt upp med vardagslivet. Det är hämta och lämna och komma ihåg dotterns aktiviteter, hämta och lämna, hjälpa till med läxor, tömma diskmaskinen, storhandla…ja, ni vet. Dessutom landade jag för inte sedan i ett helt nytt land. Det tar sin tid att komma i ordning. Dessutom är jag en av dessa duktiga flickor som har Luther på axeln och ”plikten framför allt” som mantra. Som inte gärna sätter sig själv främst.

Eller så är det på det viset att sorg kan ta sig olika uttryck hos olika människor. Man kan sörja på olika sätt.

Vad vet jag.

Nä hörni, nu borde jag stryka tvätt. Plikten framför allt 😉

I övrigt grunnar jag lite på vad jag ska göra mitt liv, här i Shanghai. Det finns så många alternativ. Lite klyschigt men ändock: livet är fullt av möjligheter.

Men det är ett ämne som tarvar ett eget blogginlägg. Kanske blir det ett sådant framöver.

One of those days

28 Nov

Nämenjagvetinte.

Vissa dagar, alltså. De bara försvinner, och inget vettigt blir uträttat. Jag går som katten runt het gröt. Till exempel borde jag mejla min kund och fråga om de där termerna jag inte fattar. Borde damma. Borde fakturera. Borde rengöra spisfläkten. Borde sortera papper. Borde rensa i mejlboxen. Borde……etcetera, ad infinitum.

Jag stirrar på datorn. På spisfläkten. På pappershögarna. Sen skiter jag i alltihopa, sätter mig framför teven och flipprar bland kanalerna. Det är som nån osynlig hand puttar bort mig från alla ”borden”. Som om det sitter en magnet i mig, och en annan i alla ”måsten”. Så att vi dras från varandra väldigt kraftfullt.

Det GÅR bara inte. Under dagen i alla fall. Sen kommer kvällen, och efter nåt gott att äta och allraahelst också ett glas gott rödtjut, DÅ kan jag plötsligt studsa runt och vara väldigt vettig. Men det är nog bara för att jag vet att jag inte har så lång tid på mig att vara vettig, bara några timmar tills läggdags. Då känns det mer överkomligt, liksom.

Jaja. I morgon är en annan dag. Som i och för sig kan bli likadan som den här…

%d bloggare gillar detta: