Tag Archives: Korea

Seoul goes Dalahäst

29 Okt

Tjillevipp, gott folk!

Jag lever än, och har kommit tillbaka från Seoul i tämligen oanfrätt skick. Inte är jag jetlaggad heller. Ytterst besynnerligt – det här är nog min första Asien ToR-resa utan jetlag. Att tidsomställningen gick mig spårlöst förbi när jag kom till Seoul berodde nog på ren vilja. Jag hade helt enkelt ingen tid för sånt trams! Har man blott en vecka på sig att leva livet i Morgonstillhetens Land gäller det ju att ta vara på varenda minut. Och på tillbakaresan fick jag typ typ två timmars sömn, så inte undra på att jag knoppade gott hela natten vid hemkomsten.

Nåväl. Vardagslivet har fått en rivstart – egentligen hade jag tänkt sitta och gotta mig med att redigera bildskörden från Seoul i lugn och ro, men på måndag eftermiddag kom det in ett stort jobbuppdrag, så det har inte blivit mycket av mina planer. Men här kommer ett första smakprov i alla fall. Sverige- och dalahäst-frenzy råder i Korea! En poppis klädbutikkedja med ett tämligen outtalbart namn satsar av outgrundliga skäl på en ”Swedish compilation”. Och när jag rotade runt efter smyckestillverkningsprylar i ”pärlhuset” på Dongdaemun-marknaden – vad upptäcker jag, om inte diverse små berlocker i form av….dalahästar? Vissa hade den karaktäristiska dalahäst-formen, men var målade som zebror (?!?!) medan andra inte alls hade den karaktäristiska dalahäst-formen, men däremot var målade med karaktäristiska dalahäst-mönster.

 

Vadan detta, kan man fråga sig….är det månne någon som har besökt min kära Seoul-väninna Anonyma A och blivit inspirerad av hennes gedigna dalahästsamling (faktiskt den finaste jag någonsin sett)? Eller kommer inspirationen från något helt annat håll? Vem vet…

Hemåt

26 Okt

Nu ska jag åka hemåt igen om några timmar, och det är nog bra för min fothälsa, denna veckar har jag traskat och traskat och traskat så jag har skavsår överallt!

Samtidigt känns det lite sorgligt att åka härifrån. Jag vet inte varför, men jag känner mig betydligt mer avspänd här än i Tyskland. Kanske har det att göra med att jag undermedvetet vill smälta in lite i Tyskland. Det är ju ganska mycket som hemma i Sverige. Men ibland råkar jag på kulturella skillnader som jag inte visste om, och som gör mig osäker på hur jag egentligen ska bete mig. Men här i Korea är det ingen som förväntar sig att jag ska smälta in. Jag tror egentligen inte koreaner kan tänka sig att en västerlänning kan assimileras till fullo här. Och det är skönt. Jag har inga krav på mig, utom att hålla mig till vanligt, internationellt folkvett. I övrigt kan jag lulla omkring som jag vill.

Sen tycker jag att stämningen i Tyskland på något sätt är kyligare än i Korea. Visst kan koreaner vara rakt på och burdusa, men i så fall är de flesta det med en viss….vad ska jag säga….charm, kanske. Det är mer hjärtligt här.

Förutom att ha traskat och traskat har jag åkt tunnelbana och åkt tunnelbana och shoppat och shoppat och fotograferat och fotograferat. Det blir nog många bilder här på bloggen framöver…

The korean ränder never goes ur

29 Sep

Utomhusbad den 28 september! I Düsseldorf! Undrens tid är ännu icke förbi. Det var inte jag som badade, det var dottern, en födelsedagsfirande klasskompis bjöd på ”poolparty” igår. Hålligånget försiggick i en kommunal badanläggning i närheten, där finns det både utomhus- och inomhusbassänger, och eftersom det var 20 grader varmt och sol ville tösabitarna natuuuuuuurligtvis vara i utebassängen. Jojo!

 Tisdag är sista skoldagen före höstlovet här, dottern och jag åker till Sverige i morgon kväll, stannar 1½ vecka. Nyss ringde jag på hos grannen för att höra om de möjligtvis kan ta in posten medan vi är borta (maken min är inte heller hemma, han är i Korea av alla ställen). Jodå, det gick så bra så, sa snälla grannen. När jag säger ”Vielen dank, das ist wirklich nett von Ihnen” (tack så mycket, det är jättesnällt) märker jag….

märker jag att jag….

….utan att kunna hejda mig….

…..bugar.

Varpå grannen (som är tysk, liksom så många andra människor här i Tyskland…) betraktar mig lite förbryllat och lätt roat.

Shit. You can take a girl from Skåne out from Seoul, but you can’t take Seoul out from the Skåne-girl. Så att säga.

Men det är inte lika illa ställt för mig som för maken, för han bugar fortfarande när han pratar i telefon (även med icke-koreaner). Det gör INTE jag.

Tror jag. Tralala.

Lost in Paris

10 Jun

Lost in Paris

Vissa ser Sex & The City-filmen som årets händelse på bioduken. Så icke jag. Däremot skulle jag kasta mig iväg till min lokala bio PRONTO om de visade Night and Day.

”Night and Day” är regissören Hong Sang-soos senaste film och den enda koreanska film som tävlade under den 58:e internationella filmfestivalen i Berlin i februari.

”Night and Day” handlar om en 40-nånting koreansk konstnär som med nöd och näppe har undvikit att bli arresterad för att ha rökt marijuana. Han flyr till Paris, talar inte ett ord franska och hamnar i en krets av koreanska expatriates. Sen blir det naturligtvis en del kärleksförvecklingar, men det intressantaste tycker jag verkar vara skildringen av vad som händer med de sociala normerna när utlandsboende koreaner umgås med varandra. Vad händer med hierarkierna som är så viktiga på hemmaplan? Med de konfucianska värdena? Och det ack så viktiga språkbruket (i Korea finns det strikta regler för hur man tilltalar varann, beroende av var man befinner sig i den sociala hierarkin jämfört med samtalspartnern, om man är släkt med varandra, om den ene är yngre än den andre, etcetera).

Kim Yeong-hoI recensioner jag har läst betecknas filmen både som komisk och ”bittersweet” (som så många koreanska filmer är), och den verkar vara lite av en variant på Lost in Translation – with a korean/konfucian twist, liksom.

Och så finns det ju en anledning till att jag vill se filmen: huvudrollen spelas av Kim Yeong-ho, och han är ju bara så ALLDELES FÖRBANNAT rasande attraktiv…

Foton från cine21.com

Doftminnen

12 Maj

När vi hade kommit till friluftsbadet igår, och jag packade upp strandväskan, var det något som fick mig att reagera. Något luktade så välbekant, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

Sniffade lite omkring mig. Kanske det var någon annan badgäst som bar en parfym som jag kände igen?

Dottern tog upp våra badlakan och bredde ut dem i gräset.

Och då kom jag på vad det var.

Badlakanen. De har legat längst inne i en garderob sen vi kom hit till Tyskland. Vi har inte använt dem förrän nu.

Och de luktade fortfarande av det tvättmedel vi använde i Korea.

Jag går igång på dofter. De triggar verkligen mitt minne. En hel massa bilder passerade nu revy i huvudet på mig.

Vår tvättstuga i huset i Seoul. De vita garderoberna, där handdukarna brukade ligga. Våra utfärder till det gigantiska äventyrsbadet Caribbean Bay. Där dottern kom bort en gång! Hettan på våren och tidig höst. Den där glassen dottern älskade, i form av pyttesmå kulor i en bägare. Medelålders kvinnor i missprydande svarta solskärmar. Eller med blommiga parasoller.

Och så vidare.

Min man är förresten i Korea nu, på tjänsteresa. Han ringer hem och orerar om den goda mandarinjuicen från ön Jeju (vi var storkonsumenter), om koreansk barbecue, kimchi, den välbekanta trängseln i tunnelbanan och jagvetintevad.

Det blir jag inte precis på bättre humör av.

 

Stora, stygga sprutan

17 Maj

Jamen tjena gott folk. What a day. Eller inte. För min del har den bestått av att 1) hasa mig iväg till fysioterapin, 2) hasa mig hem igen, och på hemvägen inhandla bröd och mjölk samt 3) ligga i soffan och läsa deckare samt sova. Inte vidare värst imponerande. Men jag skyller på att gårdagen var tämligen…hmmm…hur ska jag uttrycka saken…låt oss säga ”omvälvande”.

Jag var inbokad på återbesök hos farbror doktorn. Och påtalade för honom att det axelonda visserligen blivit mindre påtagligt efter hans medicinkur, men att det fortfarande inte är riktigt bra.

Farbror doktorn rättar till sina glasögon, hummar, rynkar pannan, kliar sig på kinden och vrider min arm upp och ner och hit och dit samtidigt som han klämmer mig på axeln. Jag förutsätts säga ”aj” när det är påkallat. Vilket jag också gör. Utom vid ett tillfälle, då jag får för mig att skrika ”PAIN!!”

Efter några minuters vridande och klämmande och hummande kliar sig doktorn ånyo på kinden och säger slutligen:

Well…I will give you an injection again. But this time without medicine in the needle. I will use the needle it like acupuncture. In the two very tense muscles.

”Ehhhh…jahaja”, tänker jag och fattar absolut ingenting. Akupunktur med injektionsspruta? Men eftersom farbror doktorn är så rar och förtroendeingivande kvittar jag glatt ”okay”.

Och sen dyker sjuksköterskan upp, som gumman ur lådan. Med STORA STYGGA SPRUTAN.

Och sen…sticker doktorn STORA STYGGA SPRUTAN i min axel. Och joxar runt med den där. Lääääänge och grundligt. Varpå jag känner att mina ”very tense muscles” onekligen är spända som fiolsträngar. De hoppar hysteriskt hit och dit så fort sprutan träffar dem.

Det här är något av det läbbigaste jag varit med om. Ont som f-n gör det också.

När det har gått en hel evighet drar doktorn äntligen ut sprutan. Och säger ”now, maybe you will feel dizzy. Fragile women often do”.

”Fragile women”?!?! Vad har han fått det ifrån? Excuse me, jag har ju sagt att jag är från Sverige! Tough Viking Woman! Dessutom är jag lika lång som honom, ha! Hela 159 centimeter! (Jajadå, han är möjligtvis 5 centimeter längre…)

Sen går det cirka en halv minut, och plötsligt börjar det susa i öronen på mig, och jag känner att det börja svartna för ögonen. Jag hör mig själv pipa ”excuse me very much, but now I think I am going to faint”.

Varpå den späde doktorn och hans likaledes späda sköterska kränger upp mig på närmast belägna brits, med benen rakt upp mot väggen.

Där ligger jag, tämligen yr i mössan, och tänker ”fanfanfan, jag ska hämta dottern vid skolbussen om 20 minuter, det här har jag då rakt inte tid med!!!”.

Doktorn står över mig, klappar mig på armen och säger ”it will be OK, just breathe deeply…one, two, three…”, varpå det – till råga på allt – blir lite förlossningsfeeling över hela situationen.

Efter några minuter susar det inte i öronen längre och jag tycker mig se omgivningen ganska klart för mig. Så jag reser mig försiktigt upp från britsen och förklarar käckt att ”and now I have to go to pick up my daughter from the school bus, so thank you very much for today!”

Farbror doktorn förvissar sig om att jag överhuvudtaget kan stå på benen, och släpper sedan tack och lov iväg mig.

Efter denna lilla eskapad kunde jag knappt röra armen på två timmar, så ont gjorde det.

Men sen!

Sen, förstår ni, så blev det faktiskt otroligt mycket bättre. Idag är jag väldigt öm i armen, men axelontet är nästan ett minne blott. Dock känner jag mig som sagt som en urvriden disktrasa. Helt orkeslös.

Men det är väl smällar man får ta, när man nödgas gå i närkamp med stora stygga injektionssprutan.

%d bloggare gillar detta: