Tag Archives: klassklyftor

En bostad är inte bara en bostad, det tillkommer folk också

8 Mar

Jahaja. Ni vet den där läckra lägenheten som jag skrev om för något inlägg sedan? Den som Mumbais enda svenska barnfamilj ska flytta ut från i sommar, den som är så fin och har en sån magnifik terrass och som ligger så bra till? Jo, den ska ju min man ju försöka förhandla ner priset på i veckan.

Men. Vi har redan nu lärt oss att en indisk lägenhet för bättre bemedlade inte bara är en indisk lägenhet för bättre bemedlade. Det ingår folk i den också.

När vi gick på husesyn sa de trevliga svenskarna ”och så hoppas vi att ni kan ta över vår maid också, och vår chaufför är en riktig klippa, världens bästa….ja, sen har vi ju killen som sköter växterna på terrassen…”

Ur ett strikt svenskt välfärdssamhälleligt antiklassklyfteperspektiv, där alla ska städa undan sin egen skit, låter det här naturligtvis helt horribelt. Tjänstefolk?!?! Nej men hjälp, vi svenskar har ju kommit så oändligt längre än så. Inte kan man väl bidra till att upprätthålla pigsamhället, vare sig hemma eller utomlands?

Men. Man får lyfta näsan över mellanmjölkshorisonten lite när man ska bosätta sig i ett land som Indien. Och inse att hur bedrövligt det än är, så finns det mängder, mängder med folk som söker arbete i Indien. Till exempel som maider, barnflickor och terrassväxtskötare. Och som kanske riskerar att svälta om de inte får något jobb. Kanske får de lämna sin egen lägenhet för ett plåtskjul i slummen, alternativt lämna sitt plåtskjul för att bosätta sig på trottoaren.

”Man känner ju ett ansvar. Vi är oroliga för hur det ska gå för dem när vi flyttar”, sa pappan i familjen.

Problemet är ju att vi redan har tagit över både chaufför och maid från min mans företrädare. De ingick så att säga i paketet när han flyttade in i företrädarens lägenhet. Det bara var så. Och farbror R är ju en klippa, honom vill vi inte skilja oss från.  Maiden, fru F, har jag knappt träffat, inte min man heller (dottern och jag var ju knappt ”hemma” under veckan i Mumbai, och min man är knappt hemma något han heller), men det har ju varit städat och tvättat när vi kommit hem på kvällarna, och en dag hade hon lagat en otroligt god kycklinggryta till oss, så henne blir vi säkert också förtjusta i.

Frågan är om vi kan sysselsätta så många fler personer. Det hänger inte på kostnaden, utan på mängden arbetsuppgifter som en någotsånär skötsam enbarnsfamilj kan ge upphov till. Plus att jag är rätt så förtjust i att vara ensam hemma emellanåt, att rå mig själv. Inte minst när jag sitter och jobbar.

Men det är klart, man kanske kan dela upp arbetsuppgifterna lite och uppfinna några nya. Matlagningen har jag inga som helst problem med att någon annan sköter. Och någon kan ju polera terrassen dagligen. Så skitigt som det är i Mumbai behövs det nog. Och jag kanske kan lära dem att baka svenskt bröd (”riktigt” bröd är lika sällsynt i Indien som i Sydkorea…), så vi alltid har färskt bröd hemma. Und so weiter. Men två chaufförer på tre personer?!?! Hrmmm…

Det här påminner mig om de många gånger i Seoul som filippinska damer smög upp vid sidan om mig på gatan och tilltalade mig. Första gången fattade jag inte vad det var frågan om, misstänkte nästan att damen i fråga sålde knark eller så, men sedan gick det upp för mig att hon undrade om jag behövde en maid.

Så kan det vara, någonstans långt från mellanmjölkens land.

%d bloggare gillar detta: