Tag Archives: kirurg

Syrgas, klassisk musik, pitabröd och lammstek

11 Maj

Jaha, då sitter man hemma i soffan igen och tar igen sig. Eller sitter och sitter….halvligger är det väl snarare. På sidan. Att sitta i upprätt läge är inte så mysigt, har jag blivit varse. Inte mysigt alls.

Operationen gick både snabbt och bra. Jag slapp faktiskt att sövas, SKK  tyckte trots allt inte det var nödvändigt, och det blev jag jätteglad för. Låg där på mage i någon konstig ställning, uppallrad på kuddar, fäst till diverse slangar och försedd med syrgasgrimma. Fick lyssna på klassisk musik samt personalens glada samspråk med varandra under de typ 20 minuter som ingreppet tog.

Sedan blev det en timme i någon slags observationsrum, och så några timmar till i eget rum, för att säkerställa att smärtstillande medel fungerade tillfredsställande.

Och. Kan ni tänka er. Rätt vad det är när jag ligger där och läser Femina (senaste numret, tjohoooo!) så kommer det in en tös och undrar vad jag vill ha till middag! Och så får jag en bunta papper där jag får kryssa i olika alternativ. ALLT var som taget från menyn på en bättre restaurang. Till slut bestämde jag mig för minestronesoppa, pitabröd med hummus, lammstek med potatis och färsk frukt till efterrätt. Weeeeheeeeee!

Efter några timmar anlände middagen och alltihop var verkligen delikat. Jag kommer nog aldrig någonsin att få äta så god sjukhusmat mer 😉

I morgon ska jag tillbaka till sjukhuset för såromläggning. Sammalunda ska ske på lördag. Och sedan ska SKK ta bort stygnen om två veckor.

Och så har jag fått reda på att SKK inte alls är korean. Han är kines. Och jag är förvånad. För hans namn låter koreanskt. Han ser lite koreansk ut. Och pratar engelska med lite koreansk brytning.

Jaja. Förkortningen stämmer ju fortfarande 😉

Och inte kan det väl vara så att det är sminkförbud för något så simpelt som stygnborttagning?!?

Annonser

I morgon ska SKK göra sitt. Usch.

10 Maj

Isch, isch, isch. I morgon är det dags.

I morgon är det dagen O. O som i operation.

Isch, isch, isch.

Som jag kanske (gitter inte kolla) berättat tidigare har jag en cysta nära svanskotan som ska väck. Själva cystan är godartad, så på det viset är det inget alarmerande. Men ibland sväller den liksom upp, ömmar och vätskar. Inte helt fräscht eller behagligt. Pilonidalcysta heter det, förresten.

Nåväl, i morgon ska jag alltså bli av med den. Jag ska lokalbedövas och sövas. Och det är väl det sistnämnda som oroar mig mest.

Tänk om bedövningen inte verkar, och jag inte har en chans att signalera detta? Eller – än värre – tänk om jag inte vaknar igen?!? Ja, ursäkta mig, men jag tycker faktiskt inte att jag har tid med att dö just nu.

Sedan har vi komponenten SKK också. SKK står för Skitsnygg Koreansk Kirurg. Det är han som ska operera mig. Ja ursäkta mig igen då, men jag är INTE på något sätt helt bekväm med att det är just SKK som ska in och rota i…..ja, i den regionen, liksom.

Kan man rodna när man är sövd? Jag bara undrar.

Om jag ändå hade fått se lite presentabel ut när jag anlände till SKK. Lite mascara och lipgloss åtminstone. Men icke. Stränga förhållningsorder. No makeup, har operationssköterskan förmanat mig. Himla tradig människa.

Tja. Om allt går vägen blir jag hemskickad redan i kvällningen.

Håll tummarna för mig.

My life – the insane dokusåpa

15 Mar

Oh Gaaaahhhhhwd.

Vissa dagar känns mitt liv som en over-the-top dokusåpa. Too much of extra allt. Det har varit en hel del sådana dagar på sistone, och jag undrar….varför? Är det något Gud, eller universum, eller någon annan, försöker säga mig? Varför blir det så här…crazy? Är det jag, eller är det slumpen?

Som idag.

Det började med att porttelefonen ringde ilsket fem minuter över sju på morgonen. Det var portvakten. Portvakten ringer alltid för att förvarna om att någon har ärende till vårt hus. Jag säger alltid ”OK” till portvakten. Herregud, jag har ingen aning om vem som är i antågande. Portvakten pratar inte engelska. Jag förstår inte tillräckligt med kinesiska. Tjillevipp.

Jag ställde mig vid köksfönstret och spejade nyfiket. Efter några minuter stannade en vanlig personbil utanför huset. Jag såg att det fanns två personer i bilen. Men ingen ringde på dörren. Den ena personen, som var helt svartklädd, klev efter några minuter ut, lutade sig avslappnat mot bilen, såg sig omkring där i det fridfulla morgondiset, tände en cigarett – och stod där och rökte.

Jag fick onda aningar. Jag tyckte han såg skum ut. Inte för att det var något skumt med hans utseende i sig, men det faktum att han stod där och rökte, var svartklädd, kollade lite nonchalant hit och dit, och att allt detta skedde i ett morgondis – alltså, det var som taget ur en halvdålig deckare.

Sedan var jag tvungen att gå på toa. När jag kom tillbaka till köksfönstret var bilen försvunnen.

Jag har ingen aaaaaning om vad det var för jeppar som ”hälsat på”. Det enda jag kan tänka mig är att det varit några människor från gasbolaget. Vår gasmätare har konstrat på sistone, och det har vi informerat gasbolaget om. Gasmätar-mojjängen sitter på utsidan av huset, så de behöver inte komma in för att kolla något. Tja, så därför kan det ha varit några gasmänniskor.

När dottern givit sig iväg till skolan hasade jag mig in i arbetsrummet för att kolla e-posten. Och. Där låg ett mejl jag väntat väldigt länge på.

Minnesgoda läsare vet med sig att jag har skrivit en roman, som jag i augusti förra året skickade in till fyra bokförlag. Hittills har jag fått tre refuseringsbrev med standardformuleringen ”tack så mycket för ditt manus, tyvärr får vi många manus just nu och har inte möjlighet att….” etcetera.

Det här svaret var dock annorlunda.

Det var inte ”hej, vi vill gärna publicera ditt manus”. Det var också en refusering. Men av annorlunda karaktär. För det första ursäktade förlaget sig för att de tagit så lång tid på sig att svara. Men de ville meddela att mitt manus hamnat i den hög av manus de velat titta närmare på. Tyvärr, skrev de, har de trots allt tagit beslutet att inte att publicera det. De har inte möjlighet att publicera särskilt många debutanter. Dock skriver de ”vi vill verkligen uppmuntra dig att fortsätta skriva”. Och vidare: jag är välkommen att skicka nya manus till dem i framtiden. De kommer att bli lästa.

Jag blev så glad att jag grät. För jag vet att det inte är allom förunnat att få ett sådant ”positivt” refuseringsbrev. Speciellt inte om det är det första manus man någonsin skickat till något förlag. För mig är det en viktig bekräftelse på att jag KAN. Jag har talang. För det som jag faktiskt tycker är något av det roligaste här i livet. Något som skänker mig otroliga kickar. Jag KAN skriva. Jag BÖR skriva. Det är inte bara något jag gått och inbillat mig. Det ÄR så.

Tja. Och i eftermiddags. Då var jag på återbesök hos huddoktorn. Jag har nämligen en rälig böld/finne/whatever på ett lite halvpinsamt ställe. Doktorn har gett mig antibiotikakräm som eventuellt skulle kunna ta kål på eländet. Det har inte fungerat.

Så. Idag förklarade doktorn för mig att jag har något som heter pilonidalcysta. Vad jag har förstått är detta inte något farligt. Men den är inte så behaglig att gå omkring med – vilket jag redan märkt, thankyousomuch. Och om man vill bli kvitt den permanent finns det bara ett säkert sätt – operation.

”Jag tror kirurgen har tid om en timme, blir det bra?”, kvittar hudläkaren.

”Ehhhhh….” säger jag.

Hudläkaren ringer kirurgen. Kirurgen kommer, ler så rart och ber att få ta en titt på mitt elände. Sedan säger han att han förvisso har tid att operera bort skiten om en timme, men för säkerhets skull vill han utreda lite närmare först. Om skiten sitter illa till bör nämligen en neurokirurg ta sig an det lilla ärendet.

Sagt och gjort. Ny tid för närmare undersökning i nästa vecka.

Ohhhhhh gaaaaahhhwd. Jag VET att jag ska vara tacksam för att mitt liv inte är urtrist och komplett händelselöst.

Men ändå.

Lite lugn och ro vore välkommet.

Nu ska jag ta mig ett glas vin, kura i soffan och titta på XX antal av Friends.

Det tycker jag är mig väl förunnat.

%d bloggare gillar detta: