Tag Archives: Kerala

Helt underbart!

5 Maj

”Mamma, varför ser inte Mumbai ut som Munnar?” sa dottern och suckade när vi tog en promenad längs slingrande bergsvägar, omgärdade av hisnande vacker, frodigt grön natur den första kvällen efter ankomsten till Kerala.

Ja, det kan man verkligen fråga sig.

Omgivningarna runt den lilla staden Munnar i östra Kerala är nog något av det vackraste jag sett. Blånande berg, intensivt blå himmel, tropisk grönska, illgröna teodlingar som klättrar upp längs bergen – man tror nästan man ser i syne. Det är som om Gud mixtrat med färginställningarna på något sätt.

Delstaten Kerala är speciell på många sätt. Som turist kan man välja mellan bergssemester med besök på te- och kryddplantager, avslappnat beachliv och lazy days på någon husbåt i vattensystemet Backwaters. Här finns något för alla (milde tid, jag låter som värsta turistbroschyren!!). Men sedan är Kerala också intressant politiskt sett. Delstaten styrs av ett kommunistparti (har varit vid makten i omgångar sedan 50-talet) som skapat någon typ av välfärdssamhälle, åtminstone med indiska mått mätt. Sjukvården håller hög klass, läskunnigheten är den högsta i Indien (90 %), barnadödligheten är betydligt lägre än i andra delstater och den gränslösa fattigdom man konfronteras med dagligdags i t.ex. Mumbai syns inte här.

Det trevliga med Kerala tycker jag också att det är lagom laid-back. Allt går i ett långsammare tempo, även i halvmiljonstaden Kochi. Folk verkar mer avslappnade och nöjdare med tillvaron. Och Kerala är ännu så länge betydligt mindre exploaterat och turistifierat än t.ex. Goa.

Jag måste säga att det både trevligt och nyttigt att få se att Indien inte bara är grått, skitigt, dammigt och genomkorrumperat – att det faktiskt finns indiska politiker som inte bara tänker på att berika sig på folkets bekostnad. Till Kerala åker jag väldigt gärna igen.

På dagsutflykt i bergen kring Munnar…

Kan det bli vackrare?!?

Änglatrumpeter i form av enorma buskar…

Elefant on duty…

Spanande apor…

Klassisk indisk glassbil…

Från en vacker blomsterpark…

Efter åskvädret….

Välkänd nuna i Kerala.

Ut i naturen

29 Apr

Nu tar vi långhelg, packar väskorna och sticker till Kerala i morgon bitti. Där ser vi fram emot att njuta av vackra bergsvyer och ta det lugnt, kanske besöker vi någon te- och kryddplantage.

Tillbaka måndag kväll.

Må gott alla.

Åt helvete med Indienromantiken!

3 Mar

Håll i er nu gott folk, för nu blir det ett svavelosande inlägg som jag har gått och klämt på väldigt länge.

Jo. Alltså. Ju längre jag vistas här i Mumbai, desto tröttare blir jag på den romantiserade västerländska bilden av Indien. Allt det där rosenröda snacket om att Indien är så spirituellt och fascinerande färglatt och spännande mångkulturellt och mångfacetterat, och hur glada och vänliga indierna är och yada-yada-yada. Plattityder som alltsomoftast yttras av turister som har druckit billig öl och yogat på Goas stränder, fotograferat varandra på den där vita bänken utanför Taj Mahal, ridit på kamel i Rajastan och jagvetintevad. (En brasklapp: det här gäller inte ALLA Indienturister…)

Märk mina ord: jag är inte trött på Indien. Men väl på många västerlänningars naivitet. De som ser vad de väljer att se, det som passar in i deras sagoboksbild.

För vad vet de egentligen om hur indier har det? Hur de lever sina liv? Bryr de sig överhuvudtaget, eller är de mest intresserade av att ta med sig hem intrikata filosofier från någon strandguru, en kropp som är behagfullt trött av diverse vederkvickande ayurvediska behandlingar, billiga kryddor, rökelse och vackra kuddöverdrag att komplettera Ikea-inredningen med därhemma, och kanske några piffiga sjalar? Har de någon som helst uppfattning om hur det är att leva på trottoaren och tjäna ihop lite pengar genom att för hand sortera folks sopor, som sopbilarna nattetid vräker ut några centimeter från familjens kokkärl? Eller hur det är att vara en sexåring unge från slummen som blir bortrövad av någon maffialiga och tvingas gå och tigga i gatukorsningarna? Hur det är att vara medelklassindier och dag efter dag behöva betala vägtullar när man ska till och från jobbet, pengar som borde gå till att reparera de pinsamt dåliga vägarna, men som aldrig någonsin gör det? Hur det är att ha en dröm om att starta ett eget litet företag men inse att man aldrig kommer att kunna göra det, för då behöver man betala så in i helvete mycket mutor till höger och vänster att man aldrig kommer att kunna livnära sig på verksamheten? Hur det är att inte kunna gifta sig med den man helst vill, för att vederbörande tillhör fel kast och ens familj och hela sociala krets kommer att frysa ut en om man trots allt gör det? Hur det överhuvudtaget är att vara indier, ha en dröm om att få åka på semester till Europa men att inte få visumansökan beviljad, eftersom det är en allmänt vedertagen europeisk sanning att indier bara är ute efter att ta sig utomlands för att tjäna pengar och sno jobb från européer?

Och de andra grejerna då…det mångkulturella…visst, visst. Här i Mumbai ser man allt från damer i niqab/burka till hinduiska präster och allt där emellan. Spännande, spännande. Och på ytan ser det fredligt ut. Men 1992-93 slaktade hinduer och muslimer varandra i slummen. Jag vet hinduer som än idag vägrar köra genom vissa muslimska områden. De är för rädda. En inte alldeles för långsökt tanke är väl att det finns muslimer som skyr vissa hinduiskt dominerade områden som pesten.

Det spirituella…skulle inte falla mig in att påstå att det inte finns verkligt spirituella indier. Men det är inte det som jag ser mest i vardagen. Vad jag ser är spiritualitet som en sales pitch. En reklamslogan. Ett sätt att tjäna pengar, vinna sympati, ta sig framåt, uppåt. I politiken eller affärslivet. Till exempel.

Det glada och vänliga…jovisst. Det gillar jag med. Men jag gillar inte att aldrig veta om det är ärligt menat, utan baktanke, eller om du förväntas betala 100 rupies extra för det. Det tar tid att komma underfund med vem man kan lita på här. Och en annan sak: det skär i hjärtat på mig när någon berättar om sina vedermödor och livssorger, men när vederbörande i nästa andetag skrattar, samtidigt som jag kan se hur tårarna hotar välla fram i hennes/hans ögon.

Om Mumbai specifikt läste jag, innan jag kom hit, en artikel, skriven av en västerlänning. Minns tyvärr inte längre vem. Hursomhelst hyllade skribenten Mumbaiborna för deras energi, drive, gnista och entusiasm. För deras förmåga att få sina liv att fungera drägligt mitt i detta genomkorrumperade, oorganiserade, överbefolkade kaos. Först, när jag kommit hit, höll jag med. Det är ju helt otroligt vad folk får till det med sina vardagsliv, trots allt. Men ju mer jag tänker på det undrar jag om denna fantastiska förmåga att inrätta sig och få ”det lilla livet” att fungera drägligt verkligen är så positiv. Fan, att folk finner sig i dessa förhållanden! De borde gå samman och sittstrejka istället allihopa, vägra att försöka trolla med knäna vareviga dag! Tills den korrupta eliten inser att de inte har något att hämta och ger upp.

Ja, jag vet. Nu är jag lika mycket uppe i det blå som diverse yogafrälsta dreadlock-backpackers i Goa och penningstinna medelålders amerikanska turister som sitter tryggt härbärgerade på lyxiga resorts någonstans i det vackra Kerala. Så på sätt och vis är jag väl inte bättre än vad de är.

För att det här inlägget inte ska bli alldeles för deprimerande publicerar jag här en bild på en tuff skooterdam som uppenbarade sig på macken när vi skulle tanka häromsistens. Tycket hon såg så piffig ut.

Ja, och förresten…jaghar en liten fråga till min värderade bloggläsarförsamling: är ni intresserade av fler bedrövligt skakiga videosnuttar från everyday life in Mumbai? Har filmat några till på sistone,  men om ni bara blir sjösjuka av dem så tänker jag inte plåga er med att lägga ut några länkar.

%d bloggare gillar detta: