På väg hem

Då är det dags att packa de sista pinalerna inför jul- och nyårsledigheten – i natt lyfter flyget hemåt. Om Gud vill och skorna håller är jag, maken och dottern på svensk mark i morgon vid lunch, lokal tid.

Jag vet inte varför, men av någon anledning blir dottern alltmer flygrädd för varje flygresa vi gör. Som utlandsstationerad unge sedan femårsåldern (hon är nu 13) har det ju blivit en hel del flygresor för hennes del – både interkontinentala flighter och kortare sträckor. Och varenda en har hon överlevt. Förutom en del luftturbulens, och cirklande i luften i väntan på landningstillstånd, har det inte hänt något dramatiskt.

Och ändå. Trots att hennes far och jag envist upprepar att hon är mycket tryggare däruppe i luften än hon är i bilen här i Shanghai, så ägnar flickebarnet beaktligt med tid åt att sitta och googla olyckstillbudsstatistik för de flygbolag vi transporteras med. Hmmmm. Och då vill jag påpeka att vi färdas med bolag vars säkerhetsnivå man inte kan ha särskilt mycket att invända mot.

Jaja. Det ska bli trevligt att komma hem över jul och nyår. Frossa i sill, Jansson och svenskt hämtpizza. Träffa goda vänner. Uppleva det oerhört exotiska i att i princip alla man stöter på pratar svenska. Kunna logga in på Facebook och Twitter utan att meckla med en vpn-server. Titta på svensk teve i realtid. Och så vidare.

Må gott, alla!

God Jul

Någon julgran har vi inte. Men väl ett fint julris med lite halmslöjd och indiska pappersstjärnor.

 

Nu är det julafton. Och det känns faktiskt helt OK. På sätt och vis lite spännande. För den här julen gestaltar vi för första gången helt själva.

Mycket färdigtlagat blir det. Att sno ihop ett hemlagat julbord på några dagar, med jetlag i kroppen, det finns liksom inte på kartan. Men de brända mandlarna, enligt mammas recept, dem har jag gjort. Och maken ska pyssla ihop sin extremt fettbildande och hypergoda Jansson.

Sen har jag varit wild and crazy och gått iväg och köpt en ask Paradis. Istället för Aladdin, alltså.

Och. Skumtomtar. Något som ALDRIG har förekommit vare sig hos min makes eller min familj. Neverever. Men nu så!

I förrgår gav jag förresten mig själv en väldigt speciell julklapp. Ingen pryl, snarare en upplevelse. Som jag tror har gett mig lite ökad insikt om mitt eget liv. Som har bekräftat saker jag väl egentligen varit på det klara med – men ni vet hur det är, ibland känns det skönt med bekräftelse utifrån. Som har gett mig ny information – förvånande men ändå inte. Väldigt omtumlande på sätt och vis. Som har gett mig en hel del att fundera vidare på. Och som dessutom gav mig ett riktigt gott, nöjt skratt.

Och, till sist. Jag vet att någon i min närhet kommer att bli väldigt glad för sin julklapp.

Den lyckan, den vetskapen! Den gör nästan hela julen.

En riktigt God, Glad och Fridfull Jul önskar jag er alla.

Hemma

 

Efter en lång flygresa som blev betydligt längre än vad vi räknat med – ombokning när vi kom till flygplatsen i Shanghai, ett extra byte i Hong Kong samt förseningar i Frankfurt – är vi nu äntligen hemma. Såhär i efterhand tror jag vi ska skatta oss lyckliga. Det är fortfarande kaos på flera europeiska flygplatser, och massor av resenärer som inte kommer dit de ska. Det gjorde vi i alla fall.

Den vackra vyn ovan kunde vi beskåda när vi kom upp i morse. Utanför köksfönstret hänger magnifika istappar.

Idag kör vi till Århus för att äta dansk julefrokost med en god vän. Jetlag är inget hinder. Tjohej.

Nu sitter maken och jag i tevesoffan, dricker Zoégas och njuter en stund av morgonteve. Endast svensk teve svensk morgonteve har. Och eftersom vi fortfarande inte har fungerande tevemottagning i Shanghai (vi har inte tittat på teve på nästan ett halvår!) känns det faktiskt riktigt fräck och high tech att kunna titta på teveutsängningar överhuvudtaget!

Vet i övrigt inte riktigt vad jag ska tycka om den här Sverigevistelsen. Visst, det är alltid skönt att komma hem. Men den här julen….nej, jag vet inte.

Jag vet inte.

Julpynt från när och fjärran

Jag måste ju få visa er lite av min fina, internationella julpyntning här i Shangburbia! Här nedan finner vi…

…tysk glaslykta med julemotiv, svenska tomtar, indisk grejsimojs för essentiella oljor (man häller lite olja överst, sen tänder man värmeljuset i botten och så sprider sig väldoften), indisk duk – och så en koreansk hållare för rökelsepinnar som helt omotiverat fick vara med på bild…

och vidare har vi…

…tomte som är made in China och ett doftljus från Ikea som står på en tallrik från Indien.

Idag är det 16 plusgrader här i Shanghai. Med andra ord liiiiite svårt att uppbåda etthundraprocentig julstämning, speciellt när det ser ut så här på vår uteplats (i förgrunden syns snöflingeslingor från Ikea):

För övrigt brukar det härstädes alls icke vara så här varmt i början december, säger de som vet.

Vem står på tur?

”Det är som om någon har lagt en förbannelse över mina jular”, sa 12-åringen dystert för några dagar sedan. Och jag håller med henne.

Som vanligt ska vi åka hem till Sverige i jul. Och vi har sett fram emot det, mycket.

Men i onsdags kom telefonsamtalet som förändrade saker och ting. Det var min man som ringde mig. Han hade nyss talat med sin pappas bästa kompis hemma i Sverige. Som hade berättat att hans pappa var död.

De hade varit ute och promenerat tillsammans. Svärfar fick en hjärtinfarkt, föll ihop och dog. Inte mycket mer än 70 år fyllda.

Jag är så otroligt trött på det här döendet, ska ni veta. 2006, på våren, dog min mamma. Ett par dagar innan vi skulle hem till Sverige (vid bodde i Seoul då) för att fira jul samma år dog min pappa. Som ni nog kan gissa blev den julen väldigt….annorlunda.
Och så förra året. Då dog min svärmor. Ännu tommare blev den julen.

Och nu.

Min dotter har nu inga far- och morföräldrar kvar. Och det kommer att bli väldigt märkbart vid juletid, eftersom vi alltid brukade fira julen tillsammans, allihopa.

Jag vet inte, det här döendet. Det kryper in en kyla in i mig. Färgerna i tillvaron försvinner. Grått blir det.

Samtidigt kommer känslor som inte är så trevliga. Jag är arg på de döda. Framför allt på mina svärföräldrar. Herregud, de var ju inte mycket mer än 70. Vad är det för djävla sätt att gå och dö då? Vuxna människor! Ni kunde väl för f-n skärpt till er lite. Motionerat lite mer. Ätit mer grönsaker. Eller nåt. Det kanske hade hjälpt.

Sen finns det en fundering inom mig som är ännu otrevligare. Det är när jag iskallt tänker ”Jaha, då har vi betat av den äldre generationen då. Okej. Men det finns inget som säger att det är slut på döendet på ett tag nu. Det kan lika gärna fortsätta – idag, imorgon, om en vecka, om en månad. Kanske om ett år. Vem blir det då? Min man? Jag själv? Vår dotter? Hur länge har vi kvar tillsammans?”

Iskallt tänker jag denna tanke. Om och om igen.

Stenålderstankar i juletid

Ja hörni, jag vet inte. Här har jag pyntat med tomtar och adventsljusstake och änglar och allt möjligt julepiffigt, men den rätta julestämningen vägrar liksom att infinna sig. KAN det bero på väderleken?

Svårt att föreställa sig att det nu bara är en dryg vecka kvar innan vi sitter på planet, homeward bound. Det blir tre veckors lov i Sverige, oj vad jag ser fram emot lite ruggigt kallt väder med snålblåst över den skånska slätten!

Pratade med en brittisk tjej häromdagen, hon sa att var det något hon saknade här i Mumbai så var det faktiskt vinterkläderna. Möjligheten att sätta på sig ett par snygga stövlar, en snygg kofta, någon fräck långarmad t-shirt, en lång och färggrann halsduk.

Jag kan bara hålla med. Ser fram emot att botanisera bland vinterkläderna som hänger därhemma i garderoben.

Och på tal om något helt annat. Igår, när jag var på gymet och flåsade fram på crosstrainern slogs jag av en udda tanke (jag tänker en massa förvirrade grejer när jag står på crosstrainern eller löpbandet – kan det bero på att jag är helt slut då?).

Jo. Jag kom att tänka på stenåldersmänniskorna. Och så undrade jag om de hade humor. Skämtade de med varandra? Om vadå? Kunde de vara ironiska? Fanns det en ironisk generation på stenåldern?

Vad tror ni?

Julfeeling

Har haft en väldigt julig helg med besök från Sverige, som vi drog med på tysk julmarknad…mycket stämningsfullt blev det, och mycket Glühwein också, för den delen! Min favorit var förresten Glühwein med Amaretto i. Sjuuuuuuukt mumsigt!

Känner The Christmas Spirit flöda, så här bjuds ni på ett litet bildspel.

[rockyou id=128335813&w=500&h=375]

För helvete! Vi glömde Niklas!!!

Jävlarjävlarjävlar!

I morgon är det den 6 december, och då firas Sankt Nikolaus-dagen här i Tyskland. På kvällen den 5 december ska tyska kids sätta ut en stövel vid ytterdörren – när de vaknat på morgonen har ”Nicke” varit där och fyllt den med godis och presenter.

Hur svenska vi än må vara i vår familj har dottern fått nys om det här med Sankt Nikolaus. Så när hon kom hem från skolan idag sa hon: ”mamma, det är lika bra att jag sätter ut en av mina stövlar redan nu, för det kan ju hända att den där Sankt Niklas kommer och lägger nåt i den i natt”.

Shit. Dubbelshit. Barnets mamma har inte haft St. Niklas i åtanke det minsta.

Följaktligen blir det paniksamtal med maken, på väg hem från jobbet: ”Är du snäll och köper godis på vägen hem från jobbet, det är Niklas-dagen i morgon och din dotter yrar om att sätta ut sin stövel”.

(Maken:) ”Va?!?! Men herregud, hon är tio år! Hon fattar väl att det inte finns nån Niklas, lika lite som det finns nån jultomte! ”

(Annieverse:) ”Nej, det gör hon INTE. Inte det minsta. Nu är du så snäll och köper godis!!! ”

Sen erkänner maken att han, strax före midnatt igår, från vårt köksfönster såg vår tyska grannfru, i sitt anletes svett stå och packa in XXXX småpresenter till sina fyra telningar. Och därpå följer en animerad diskussion oss emellan, på temat  vad i hela friden det kan bero på att vår dotter verkligen tror på St. Niklas. Min man sätter en peng på att det är hennes tyska polare på skolan som har fördärvat henne, jag själv sätter en slant på att det är hennes tysklärare. Hursomhelst. Vi enas om stövelkräket måste fyllas. Min man åtar sig att köpa godis på vägen hem, jag åtar mig att ”dammsuga” hemmet, på jakt efter adekvata småpresenter.

Till slut är ”mission accomplished”. Barnets far kommer hem med godis och jag har hittat småpresenter. Badskum i portionsförpackningar och berlocker att göra smycken med (dottern i fråga har nämligen smittats av min smyckestillverkningsentusiasm).

Puh. Årets Niklas-dag är räddad. Förhoppningsvis har vi lärt oss en läxa, utifall vi nästa år är kvar i Tyskland, och utifall dottern då fortfarande sätter sitt hopp till St. Nikolaus. Helt omöjligt är det inte.

Nytt julklappstips

Åkejåkejdå. För alla er som inte tyckte att dasspappershållarna var det allra bästa julklappstipset.

Vad sägs om det här då? Skyffel med fryntlig jultomte på? Funkar väl också för den som redan har allt?

Upphittad på en tysk julmarknad nära mig.