Tag Archives: indier

Åt helvete med Indienromantiken!

3 Mar

Håll i er nu gott folk, för nu blir det ett svavelosande inlägg som jag har gått och klämt på väldigt länge.

Jo. Alltså. Ju längre jag vistas här i Mumbai, desto tröttare blir jag på den romantiserade västerländska bilden av Indien. Allt det där rosenröda snacket om att Indien är så spirituellt och fascinerande färglatt och spännande mångkulturellt och mångfacetterat, och hur glada och vänliga indierna är och yada-yada-yada. Plattityder som alltsomoftast yttras av turister som har druckit billig öl och yogat på Goas stränder, fotograferat varandra på den där vita bänken utanför Taj Mahal, ridit på kamel i Rajastan och jagvetintevad. (En brasklapp: det här gäller inte ALLA Indienturister…)

Märk mina ord: jag är inte trött på Indien. Men väl på många västerlänningars naivitet. De som ser vad de väljer att se, det som passar in i deras sagoboksbild.

För vad vet de egentligen om hur indier har det? Hur de lever sina liv? Bryr de sig överhuvudtaget, eller är de mest intresserade av att ta med sig hem intrikata filosofier från någon strandguru, en kropp som är behagfullt trött av diverse vederkvickande ayurvediska behandlingar, billiga kryddor, rökelse och vackra kuddöverdrag att komplettera Ikea-inredningen med därhemma, och kanske några piffiga sjalar? Har de någon som helst uppfattning om hur det är att leva på trottoaren och tjäna ihop lite pengar genom att för hand sortera folks sopor, som sopbilarna nattetid vräker ut några centimeter från familjens kokkärl? Eller hur det är att vara en sexåring unge från slummen som blir bortrövad av någon maffialiga och tvingas gå och tigga i gatukorsningarna? Hur det är att vara medelklassindier och dag efter dag behöva betala vägtullar när man ska till och från jobbet, pengar som borde gå till att reparera de pinsamt dåliga vägarna, men som aldrig någonsin gör det? Hur det är att ha en dröm om att starta ett eget litet företag men inse att man aldrig kommer att kunna göra det, för då behöver man betala så in i helvete mycket mutor till höger och vänster att man aldrig kommer att kunna livnära sig på verksamheten? Hur det är att inte kunna gifta sig med den man helst vill, för att vederbörande tillhör fel kast och ens familj och hela sociala krets kommer att frysa ut en om man trots allt gör det? Hur det överhuvudtaget är att vara indier, ha en dröm om att få åka på semester till Europa men att inte få visumansökan beviljad, eftersom det är en allmänt vedertagen europeisk sanning att indier bara är ute efter att ta sig utomlands för att tjäna pengar och sno jobb från européer?

Och de andra grejerna då…det mångkulturella…visst, visst. Här i Mumbai ser man allt från damer i niqab/burka till hinduiska präster och allt där emellan. Spännande, spännande. Och på ytan ser det fredligt ut. Men 1992-93 slaktade hinduer och muslimer varandra i slummen. Jag vet hinduer som än idag vägrar köra genom vissa muslimska områden. De är för rädda. En inte alldeles för långsökt tanke är väl att det finns muslimer som skyr vissa hinduiskt dominerade områden som pesten.

Det spirituella…skulle inte falla mig in att påstå att det inte finns verkligt spirituella indier. Men det är inte det som jag ser mest i vardagen. Vad jag ser är spiritualitet som en sales pitch. En reklamslogan. Ett sätt att tjäna pengar, vinna sympati, ta sig framåt, uppåt. I politiken eller affärslivet. Till exempel.

Det glada och vänliga…jovisst. Det gillar jag med. Men jag gillar inte att aldrig veta om det är ärligt menat, utan baktanke, eller om du förväntas betala 100 rupies extra för det. Det tar tid att komma underfund med vem man kan lita på här. Och en annan sak: det skär i hjärtat på mig när någon berättar om sina vedermödor och livssorger, men när vederbörande i nästa andetag skrattar, samtidigt som jag kan se hur tårarna hotar välla fram i hennes/hans ögon.

Om Mumbai specifikt läste jag, innan jag kom hit, en artikel, skriven av en västerlänning. Minns tyvärr inte längre vem. Hursomhelst hyllade skribenten Mumbaiborna för deras energi, drive, gnista och entusiasm. För deras förmåga att få sina liv att fungera drägligt mitt i detta genomkorrumperade, oorganiserade, överbefolkade kaos. Först, när jag kommit hit, höll jag med. Det är ju helt otroligt vad folk får till det med sina vardagsliv, trots allt. Men ju mer jag tänker på det undrar jag om denna fantastiska förmåga att inrätta sig och få ”det lilla livet” att fungera drägligt verkligen är så positiv. Fan, att folk finner sig i dessa förhållanden! De borde gå samman och sittstrejka istället allihopa, vägra att försöka trolla med knäna vareviga dag! Tills den korrupta eliten inser att de inte har något att hämta och ger upp.

Ja, jag vet. Nu är jag lika mycket uppe i det blå som diverse yogafrälsta dreadlock-backpackers i Goa och penningstinna medelålders amerikanska turister som sitter tryggt härbärgerade på lyxiga resorts någonstans i det vackra Kerala. Så på sätt och vis är jag väl inte bättre än vad de är.

För att det här inlägget inte ska bli alldeles för deprimerande publicerar jag här en bild på en tuff skooterdam som uppenbarade sig på macken när vi skulle tanka häromsistens. Tycket hon såg så piffig ut.

Ja, och förresten…jaghar en liten fråga till min värderade bloggläsarförsamling: är ni intresserade av fler bedrövligt skakiga videosnuttar från everyday life in Mumbai? Har filmat några till på sistone,  men om ni bara blir sjösjuka av dem så tänker jag inte plåga er med att lägga ut några länkar.

Självklart har jag kundkort på de rätta ställena….

13 Sep

Igår flamsade jag runt på stan med K, som lustigt nog är från samma akademiska bondby in Sweden som jag. K, som bara ska bara vara här i ett år, har en märklig förmåga att alltid komma ihåg sin kamera, vilket bl.a. resulterat i bilderna nedan från våra senaste eskapader….

Grill_sandwich

Här hade vi varit i södra delen av staden, på något möte med ett gäng brittiska expat-kvinnor (vi ska med liv och lust gå med i deras pysselgrupp, tänkte vi. Why not?!?!).  Sedan shoppade vi runt i närområdet tills det var dags att åka hemåt. Men först fick det bli en snabblunch från gatuköket. Jag min lilla idiot tyckte att det kunde vara lagom med att beställa ”en liten macka” (se bilden). Hahaha!!! Jag åt inget mer den dagen… Observera också hur jag har positionerat mig (skylten!). Inte en fnurra rätt den dagen, liksom….

Grill_sandwich2

Denna bild är tagen några dagar senare. Vis av erfarenheten väljer jag denna gång att dela en ”grilled sandwich” med K när vi ska fika på stan. Det är väl därför jag ser så glad ut på den här bilden – lättad över att jag slipper äta ännu en bauta-macka själv, burrrp…. Drycken på bilden är för övrigt färskpressad limejuice. Går att köpa överallt i Mumbai och rent förbannat god.

Shopping1

Med en rejäl grilled sandwich-halva i lilla maggen är det inga problem att gå ut hårt på shoppingfronten! Till och med håret står på ända av lycka och förväntan!!!

Shopping2

Och så här otroligt nöjd ser jag ut vid shoppingdagens slut, återbördad till hemmet (vilket befinner sig bakom den exkvisita porten). Vad det fanns i påsarna? Tja…bland annat…

Kuddar

…en stor mängd jättefina prydnadskuddar, och…

Tunika

…denna piffiga tunika som kostade omräknat typ 55 svenska riksdaler på rea…

I övrigt börjar jag nästan känna mig som en riktig öfvre-medelklass-indier. Iklädd skitsnygga tunikor, capribyxor och flashiga flipflops blir jag minst en gång i veckan av min chaufför körd till något härligt luftkonditionerat shoppingcenter där jag NATURLIGTVIS har skaffat kundkort hos den stora varuhuskedjan Shoppers stop, samt hos landets största bokhandelskedja Crosswords (för min intellektuella utstrålnings skull). Nu ska jag bara få in rätta knycken med de karakterististiska indiska huvudskakningarna också, sen är väl saken i stort sett biff. (Jaja, det går lika bra med något vegetariskt alternativ. Aber bitte mit Garam Masala, så klart).

%d bloggare gillar detta: