Helsjuk historia piggar upp

Jag har varit HELT utslagen sedan i fredags. Elakartad förkylning som fått mig att mutera till urvriden disktrasa. Har inte haft feber men har trots det inte orkat göra mycket mer än att släpa mig från sängen till toan till kylskåpet och tillbaks till sängen. Näsan har runnit i ett, huden under näsborrarna har spruckit av idogt snytande, och så har magen lagt av också. Jo tjena.

Mår lite bättre idag men är skitnervös för att jag måhända har smittat ner familjen. Det är HELT FEL tidpunkt. På söndag fyller dottern 10 år och ska ha party (på en ridskola, av alla ställen…), och hon är SÅ förväntansfull och har duttat SÅ mycket med sina inbjudningskort till kompisarna. Och hennes fader får definitivt inte heller bli sjuk, för jag vill verkligen inte ro i land hela evenemanget själv. Håll tummarna!!!

När man inte mår bra och det är en enda flummig, smått hallucinatorisk röra i huvudet tycker jag det kan pigga upp att se på besynnerliga filmer. Man känner ett visst släktskap! Så i helgen såg jag den koreanska filmen I’m A Cyborg. But That’s OK från 2006.
Denna film utspelar sig på ett koreanskt mentalsjukhus, där den ena huvudkaraktären är en tjej som tror att hon är en cyborg (hälften människa, hälften robot). Hon är övertygad om att hon kan kommunicera med kaffeautomater och lysrör, och så slickar hon på batterier för att ladda sina krafter istället för att äta sin mat. Andra huvudkaraktären är en kille som går omkring i olika masker (varav kaninmasken är min favorit) och är övertygad om att han kan stjäla andra personers själar; deras egenskaper och talanger. Han spelas av snuttesöta popsångaren Rain, förresten.
Ljuv musik uppstår efter ett tag mellan de unga tu, och ”kaninmannen” försöker göra allt vad han kan för att den matvägrande hjärtevännen ska skippa batterislickandet och börja äta mänsklig föda igen, innan hon tynar bort helt. Men det är ingen enkel uppgift…

Storyn är jättekonstig, jag tror inte jag begrep hälften. Men jag hajade lite att huvudpersonerna letar efter meningen med livet. Cyborgtösen tror att hon kan hitta den om hon först hittar sin mormor, som också blivit intagen på mentalsjukhus (runs in the family, eh?). En av cyborgtösens käraste persedlar är förresten mormors löständer, som mormor blev av med när hon blev bortforslad till mentalsjukhuset. Och utan dem kan mormor inte fortsätta frossa i rättikor, något som hon gör i maniska mängder…det verkar ha varit skälet till att hon blev forslad till hispan. Hänger ni med?!?

Berättelsen försiggår i någon slags helt fantastisk, Alice-i-Underlandet-miljö i extremt grälla pastellfärger. Så brukar ju knappast mentalsjukhus skildras! Jag har aldrig sett något liknande. Jo förresten, det hela påminner om de bjärta och stiliserade bilderna i koreanska ABC-böcker jag bläddrat i när jag lallat runt i bokhandlar i Seoul. Undrar om regissören Park Chan-Wook har traumatiska minnen som är relaterade till barndomens skolböcker? I övrigt är detta hans första försök till romantisk komedi, annars har han glänst med betydligt mer våldsamma verk som Oldboy och Lady Vengeance. Fast lite brutalt våld är med i denna film också. Cyborg-tösen förvandlar sig själv till kulspruta emellanåt.

Jag tror jag måste se den här filmen några gånger för att kunna ta den till mig till fullo, men jag rekommenderar den verkligen till er som gillar märkliga fantasier i pastellfärger och som vill se något väldigt….annorlunda.