Tag Archives: Herrskap och tjänstefolk

Alla dessa karlar

22 Mar

Så var det dags för ännu ett u-landsproblem: jag tycker det är för mycket karlar i mitt liv för närvarande. Har lite svårt att hålla ordning på dem.

Det började i januari. Då blev jag nämligen med egen chaufför plus bil. Ja, jag VET att det ur ett svenskt i-landsperspektiv inte låter klokt med att en familj på tre personer har två bilar och två chaufförer. Men saken var den att min man har lång resväg till jobbet – ibland sitter han i bilen två timmar enkel resa – och det gav inte mig så mycket tid till övers för att komma ut med farbror R (ni som läser här regelbundet vet att farbror R är min mans chaufför). Och ibland har maken dessutom diverse möten på olika ställen i stan, och då behöver han bilen hela dagen. Att gå några längre sträckor här i bygden är inte att tänka på (för hett, för stor avsaknad av trottoarer etc.). Rickor får bara köra i norra delen av staden, så ska man till södra änden måste man ta taxi, och oftast vill taxichaffisarna gagga om prissättningen istället för att bara slå på taxametern. Så till slut bestämde vi att det blev enklare och bekvämare för mig att få en egen bil.

Nåväl. Det började bra. Jag fick en lagom bil med chauffören N. Ett tystlåtet under av punktlighet och korrekthet. Han påminde mig till personlighet och uppträdande väldigt mycket om butlern Mr. Hudson i den brittiska TV-serien Herrskap och tjänstefolk, om nu någon minns den. Köra bil kunde han också, förresten. Enda nackdelen var att han alltid såg till att ac:n var på till max. Kanske trodde han att det skulle vara så, med tanke på att jag är skandinav – ev. kan han ha varit rädd för att jag skulle avlida av värmeslag i bakstätet annars? Och JAG hade inte hjärta att säga att det var litelite KALLT, för det KUNDE ju ha varit så att HAN satt där och njöt av kylan, och DET skulle jag i så fall inte vilja missunna honom.

Efter flera behagliga veckor med N ringer plötsligt en annan karl, P, och påstår sig vara N:s vikarie. N har nämligen begett sig till sin hemby någonstans i södra Indien, begravning i familjen tydligtvis. Okejokej. Jag kommer ner till bilen och möts av en rejält stilig karl i 30-årsåldern. Jodå, det gick bra det också. Fördelen med denne herre var att han (till skillnad från N) höll biltemperaturen över kylskåpsnivå. Och han var lika pålitlig och körde lika bra. Men till skillnad från N brukade han alltid fråga ut mig mer i detalj om dagens planer. Vilket ibland gjorde mig lite stressad, eftersom jag på morgonen faktiskt inte hade bestämt mig för om skulle till Y eller kanske Z efter att ha varit i X. Ni fattar? Och sen tyckte jag nästan att det var lite genant att han var så…stilig.

Men. Efter två veckor kommer jag ner till bilen en morgon, och vem står där om inte N?!?! Jag blev riktigt lycklig. Det kändes tryggt på något sätt (inte för att N inte ser bra ut, men han ser liksom lite mer uthärdligt normaltrevlig ut, typ. Äh. Ni vet vad jag menar…). Och som vanligt ställde han inte några stressande frågor om hela dagens körschema. Jag kunde fortsätta med min ad hoc-tillvaro. Nice.

Men, men!!! I morse ringer N och säger att han inte kan komma, för att hyrbilsfirman….ja, sen kom det en lång harang (det kändes lite udda att höra N säga flera meningar på en gång) som jag inte riktigt förstod. Han bad mig ringa till hans chef. Innan jag hinner göra det ringer chefen själv och säger att det kommer en annan bil. Två minuter senare ringer det en tredje karl  och säger att det är han som kommer att köra mig, och att han redan står nere vid porten och väntar. Ehhhh…jaha.

Ett tag blev jag nästan nervös för att det skulle vara Den Stilige som var på banan igen. Men det var det inte. Det var S, en ny, skojfrisk jeppe i cowboyskjorta som kom i en jävla jätte-van. (Måste ha blivit någon vajsing där, vi betalar bara för en betydligt mindre bil). Jahaja. Det var bara att gilla läget.  Han körde också bra, så jag ska väl inte klaga.

Men jag undrar hur det blir i morgon. N back in business? Cowboyskjortan S igen? Eller kanske Stilige P? Eller någon HELT annan?

Det trista med att byta chaufför är att det tar ett tag att lära upp dem, så att säga. Jag har ju vissa platser jag åker till rätt ofta, och alla är inte sådär jättelätta att hitta. Lägg därtill att jag inte har någon vidare orienteringsförmåga, knappt vet var jag är (förutom att det är någonstans i Mumbai) och säger höger när jag menar vänster och tvärtom – ja, ni fattar. Det blir lite knöligt till en början. Och det är väl det stora u-landsproblemet.

Sen finns det ju en karl som jag i riktigt mörka stunder faktiskt funderat på att byta ut på HELT på eget bevåg.  Det är Torteraren, han den Personlige. Speciellt när han kommer sättandes med de riktigt tunga hantlarna och ett retsamt leende över hela ansiktet – och när jag inser att han faktiskt anser att Petite Moi ska använda dem! ”Men du kan ju åtminstone slå till mig med dem”, säger han skojfriskt, varpå jag replikerar ”Och hur f-n ska DET gå till då – jag orkar ju knappt lyfta dem?!?!?” . Men sen har jag kollat lite på hans kolleger där på gymet, och insett att de är precis lika jävliga mot sina klienter som han är mot mig. Så jag får väl fortsätta dras med honom. Håhåjaja.

Sen är det klart att jag skulle kunna fundera på att byta ut min make, men efter 20 års äktenskap känns det mesta preskriberat, hihi, och dessutom läste jag följande citat av någon klok kvinna: ”De flesta gifta män är sig väldigt lika, så man kan faktiskt lika gärna behålla den man gifte sig med första gången.” Så det får nog vara, det också.

%d bloggare gillar detta: