Kajsa Ingemarsson och jag

Jaaaaaaa, hörni. Egentligen tänkte jag nu lyckliggöra er med ett bildreportage från det vidunderligt vackra Llhasa i Tibet.

Men. Igår läste ut Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson. Och kom på andra tankar.

Av Kajsa Ingemarsson har jag tidigare läst Små citroner gula och Bara vanligt vatten. Och. Jag har tyckt att hon är en rasande duktig skribent. Hon kan verkligen underhållningslitteraturens hantverk. Språket flyter fint och det finns cliffhangers lite här och där. Hon kryddar skickligt med samtidsdetaljer och humor. I alldeles lagoma proportioner.

Men. Lyckans hjul. Den faller platt till marken. De tre huvudpersonerna känns fabricerade enligt standardformulär 1A.  En försmådd hemmafru som närmar sig pensionsåldern. En frånskild frisör i fyrtioårsåldern (tippar jag) som är lite lagom trött på karlar. Och en ung förstagångsmamma i karriären vars man inte tycker sig kunna ta föräldraledigt. När dessa tre ”standardformulär” råkar på varandra, på den gemensamma villagatan, och jobbar på att etablera någon slags vänskap – för att kort därefter bege sig på en tjejresa till Stockholm,utan att känna varandra något vidare, hej och hå – nej, det är helt enkelt inte trovärdigt. Det är bara krystat.

Kardinalfelet med denna roman är att författaren stannat vid ytan. Om hon hade givit sina huvudpersoner fler dimensioner, arbetat mer med deras karaktärer – ja, då kan jag mycket väl tänka mig att romanintrigen skulle kunna ha blivit trovärdig och fängslande. Om vi som läsare fått veta att det verkligen ”klickat” de tre damerna emellan. För visst kunde det ha gjort det, även om de ytligt sett inte verkar ha något som helst gemensamt. Av egen erfarenhet vet jag mycket väl att människor som till synes är fullständigt olika ifråga om de flesta ytliga attribut kan vara själsfränder och lyckas odla de mest innerliga relationer.

Men. Man måste hitta den springande punkten. Och det har Kajsa Ingemarsson inte gjort i denna roman. Hon har åtminstone inte lyckats beskriva den. Var sa det ”klick” någonstans? När uppstod personkemin? Efter att ha lästut  romanen har jag ingen som helst aning.

När jag läste Lyckans hjul blev jag faktiskt … rätt så förbannad. För mina tankar gick till den roman jag själv skrivit. Den som nu ligger och ligger till sig hos diverse förlag. Samt den nya berättelse jag skriver på.

Och jag tänkte: ”Annie. Det du har skrivit, och det du skriver på, det är så mycket bättre än det här. Det är samma genre – underhållningslitteratur – men det har mer djup, fler oanade vändningar, mer överraskningsmoment och mer fullödiga, betydligt mer flerdimensionella personbeskrivningar.”

Ja, jag vet. Jag hädar i Jante-land. Men det står jag för.

Det som gör mig arg och frustrerad, vet ni, det är att Kajsa fått ge ut en ofärdig bok. Ja, jag tycker att Lyckans hjul är ett hastverk. En okänd debutant hade aldrig i livet lyckats prängla igenom den här berättelsen ända fram till tryckpressarna.

Men. Kajsa är känd och populär. Hennes förlag räknar kallt med bra försäljningssiffror eftersom hennes tidigare böcker genererat bra försäljningssiffor.

En debutant däremot är rena ryska rouletten. Oavsett om manuset är riktigt bra. Vem vet om folk orkar ta till sig någon ny förmåga? Det finns ju så många favoriter redan. Som photoshop-tillrättalagts på sina romaners baksidespresentationer, och i damtidningsintervjuer. På exakt det sätt som torde tilltala den nogrannt analyserade läsekretsen. Och som intervjuats med perfekt harmonierande framtoning i någon av tevekanalernas mysiga morgonsoffor.

Vad vill jag säga med det här då? Jo naturligtvis att jag tycker livet är orättvist. Men inte tusan tänker jag låta mig nedslås av det. Nejdå. Jag skriver på, frenetiskt. Och skickar in till förlag. En dag kommer någon att bli så glad över min berättelses kvaliteter att de väljer att publicera. Trots att jag är inte är känd på det minsta lilla sätt. En dag kommer någon att utbrista ”fan vad bra, här är det bara att köra på.”

Tillbaka till Kajsa, då. Hon har nyligen utkommit med en ny roman. Någonstans inom oss heter den. Jag ser fram emot att läsa den. Och jag hoppas verkligen den är bra. För hon kan, Kajsa. Hon är så driven och duktig! Jag beundrar henne, och jag tycker att jag lär mig mycket av henne ifråga om att skriva underhållningslitteratur.

Men hörni, nu har jag inte tid med det här längre. Jag får återgå till sidan sjuttioåtta i mitt egen manus. Och fila på effekterna av thaikyckling-koma. Hur bokstavligt ska jag beskriva det, utan att det blir för äckligt? Dessutom måste jag fundera på vem det egentligen var som anbringade den där otäcka strypsnaran runt fågelskrämmans hals. Och så får vi väl se om det finns något hopp för relationen mellan den försmådda, karl-trötta 26-åriga Linda och jämnårige Muskel-Markus Den Förskräcklige.  Och hur kommer det att gå med den timide, pensionerade bibliotekarien Justus Henriksson och den betydligt mer spontana, jämnåriga Margit?

Den som lever får se.

Jag jobbar på.

”Bokförlaget Sammanbrott”? Kan det verkligen vara något?

Tack vare den jättebraiga refuseringen (se inlägget nedan) har jag blivit peppad att skicka mitt romanmanus till flera förlag. I förra veckan ägnade jag en hel del tid till att gå igenom Svensk bokhandels hemsida i jakt på förlag som tar emot manus per e-post. Att skicka en tung bibba papper från Shanghai till Sverige känns sådär. Dels blir det hiskligt dyrt, och dels är jag lite rädd för att bibban inte kommer fram.

Det är inte många förlag som accepterar e-postade manus, men jag hittade tre stycken som jag tror kan vara intresserade av en berättelse av den typen jag har skrivit. Så nu har jag pdf:at manuskriptet och skickat iväg. Får se vad som händer.

Svensk bokhandels branschregister är LÅNGT, kan jag säga. Hade ingen aning om att det finns så många förlag i Sverige! Det var lite roligt att gå igenom den. Hittade en hel del små verksamheter med ganska udda inriktning, typ historiska romaner från östra Västerbotten, lyrik från Ukraina, fackböcker på temat ekologisk spannmålsodling eller sydindisk genusproblematik. Jaja, nu överdriver jag lite. Men det är kul att se att det finns människor som verkligen brinner för vissa oerhört tydligt definierade ämnesområden.

Det är också roligt att se vad människor väljer för namn på sina förlag. Somliga är helt neutrala, typ ”Bokförlaget Svensson och Andersson”. Av namnet kan man inte gissa sig till vilken inriktning förlaget har. Skulle kunna vara ett förlag som publicerar allt möjligt, men kan lika gärna vara en verksamhet som enbart tar emot manus som på ett eller annat sätt berör tofsvipor ur ett darwinistiskt perspektiv. Who knows! Andra är väldigt tydliga, i stil med ”Förlaget Facklitteratur”. Tja, man behöver bara se namnet för att begripa att dit är det onödigt att skicka en roman. De lär bara bli irriterade om en roman dimper ner – och varför irritera sina medmänniskor i onödan? Sedan har vi förlagsnamn som med vissa konnotationer, typ ”Gunghästen”. Stor chans att de inriktar sig på barnböcker – men för att vara på den säkra sidan är det bäst att gå in på deras hemsida. Det KAN ju hända att de publicerar något helt annat än vad man tror, kanske till och med manus av den karaktär man själv har plitat ihop. Och sedan hittade jag faktiskt en del förlag vars namn fick mig att rynka på näsan, eller som till och med gjorde mig lite illa till mods. Typ ”Bokförlaget Granit”. Usch, låter inte DET kallt, hårt och dystert? Som att de bara publicerar diskbänksrealism, ungefär. (En mildare stämd gissning är i och för sig att de är specialiserade på mineralogisk facklitteratur.) Eller ”Sammanbrott Förlag”. Nääääää….

Det slutade ändock med att jag klickade upp hemsidorna till cirka 90 procent av alla förlagen på listan…..bara för att vara så säker som möjligt på att inte missa något förlag som bara skulle ÄLSKA ett manus som mitt.

Jaha….så nu blir det en ny period av väntan på svar. Och blir det inget positivt den här gången låter jag mig inte nedslås av det. Har en lista med ytterligare förlag som kan tänkas vara intresserade, men som vill ha pappersmanus. Dem kan jag attackera när jag är hemma i Sverige i sommar.

Och om inte de heller….tja, man kan ju alltid ge ut boken själv. Finns en del förlag som bistår med tjänster för detta också.

I övrigt är det nästan sommarljuvligt här i Shanghai. 15 grader på terrassen, som jag pyntat med nyinköpta penséer i krukor. Hej då vinterjackan, nu är det jeansjacka som gäller 🙂

Fotnot för säkerhets skull: bokförlagsnamnen jag svänger mig med i detta inlägg finns inte i verkligheten. Inte vad jag vet, i alla fall.

My life – the insane dokusåpa

Oh Gaaaahhhhhwd.

Vissa dagar känns mitt liv som en over-the-top dokusåpa. Too much of extra allt. Det har varit en hel del sådana dagar på sistone, och jag undrar….varför? Är det något Gud, eller universum, eller någon annan, försöker säga mig? Varför blir det så här…crazy? Är det jag, eller är det slumpen?

Som idag.

Det började med att porttelefonen ringde ilsket fem minuter över sju på morgonen. Det var portvakten. Portvakten ringer alltid för att förvarna om att någon har ärende till vårt hus. Jag säger alltid ”OK” till portvakten. Herregud, jag har ingen aning om vem som är i antågande. Portvakten pratar inte engelska. Jag förstår inte tillräckligt med kinesiska. Tjillevipp.

Jag ställde mig vid köksfönstret och spejade nyfiket. Efter några minuter stannade en vanlig personbil utanför huset. Jag såg att det fanns två personer i bilen. Men ingen ringde på dörren. Den ena personen, som var helt svartklädd, klev efter några minuter ut, lutade sig avslappnat mot bilen, såg sig omkring där i det fridfulla morgondiset, tände en cigarett – och stod där och rökte.

Jag fick onda aningar. Jag tyckte han såg skum ut. Inte för att det var något skumt med hans utseende i sig, men det faktum att han stod där och rökte, var svartklädd, kollade lite nonchalant hit och dit, och att allt detta skedde i ett morgondis – alltså, det var som taget ur en halvdålig deckare.

Sedan var jag tvungen att gå på toa. När jag kom tillbaka till köksfönstret var bilen försvunnen.

Jag har ingen aaaaaning om vad det var för jeppar som ”hälsat på”. Det enda jag kan tänka mig är att det varit några människor från gasbolaget. Vår gasmätare har konstrat på sistone, och det har vi informerat gasbolaget om. Gasmätar-mojjängen sitter på utsidan av huset, så de behöver inte komma in för att kolla något. Tja, så därför kan det ha varit några gasmänniskor.

När dottern givit sig iväg till skolan hasade jag mig in i arbetsrummet för att kolla e-posten. Och. Där låg ett mejl jag väntat väldigt länge på.

Minnesgoda läsare vet med sig att jag har skrivit en roman, som jag i augusti förra året skickade in till fyra bokförlag. Hittills har jag fått tre refuseringsbrev med standardformuleringen ”tack så mycket för ditt manus, tyvärr får vi många manus just nu och har inte möjlighet att….” etcetera.

Det här svaret var dock annorlunda.

Det var inte ”hej, vi vill gärna publicera ditt manus”. Det var också en refusering. Men av annorlunda karaktär. För det första ursäktade förlaget sig för att de tagit så lång tid på sig att svara. Men de ville meddela att mitt manus hamnat i den hög av manus de velat titta närmare på. Tyvärr, skrev de, har de trots allt tagit beslutet att inte att publicera det. De har inte möjlighet att publicera särskilt många debutanter. Dock skriver de ”vi vill verkligen uppmuntra dig att fortsätta skriva”. Och vidare: jag är välkommen att skicka nya manus till dem i framtiden. De kommer att bli lästa.

Jag blev så glad att jag grät. För jag vet att det inte är allom förunnat att få ett sådant ”positivt” refuseringsbrev. Speciellt inte om det är det första manus man någonsin skickat till något förlag. För mig är det en viktig bekräftelse på att jag KAN. Jag har talang. För det som jag faktiskt tycker är något av det roligaste här i livet. Något som skänker mig otroliga kickar. Jag KAN skriva. Jag BÖR skriva. Det är inte bara något jag gått och inbillat mig. Det ÄR så.

Tja. Och i eftermiddags. Då var jag på återbesök hos huddoktorn. Jag har nämligen en rälig böld/finne/whatever på ett lite halvpinsamt ställe. Doktorn har gett mig antibiotikakräm som eventuellt skulle kunna ta kål på eländet. Det har inte fungerat.

Så. Idag förklarade doktorn för mig att jag har något som heter pilonidalcysta. Vad jag har förstått är detta inte något farligt. Men den är inte så behaglig att gå omkring med – vilket jag redan märkt, thankyousomuch. Och om man vill bli kvitt den permanent finns det bara ett säkert sätt – operation.

”Jag tror kirurgen har tid om en timme, blir det bra?”, kvittar hudläkaren.

”Ehhhhh….” säger jag.

Hudläkaren ringer kirurgen. Kirurgen kommer, ler så rart och ber att få ta en titt på mitt elände. Sedan säger han att han förvisso har tid att operera bort skiten om en timme, men för säkerhets skull vill han utreda lite närmare först. Om skiten sitter illa till bör nämligen en neurokirurg ta sig an det lilla ärendet.

Sagt och gjort. Ny tid för närmare undersökning i nästa vecka.

Ohhhhhh gaaaaahhhwd. Jag VET att jag ska vara tacksam för att mitt liv inte är urtrist och komplett händelselöst.

Men ändå.

Lite lugn och ro vore välkommet.

Nu ska jag ta mig ett glas vin, kura i soffan och titta på XX antal av Friends.

Det tycker jag är mig väl förunnat.

En vecka kvar

Attans vad sommaren har gått fort. När jag kom hit i början av juni kändes det som att vi skulle vara här hur läääääänge som helst.

Och nu. Är det bara en vecka kvar innan dottern och jag lämnar Sverige för Shanghai. Vi åker den 23:e augusti.

Som vanligt känns det lite sorgligt att lämna mitt kära lilla hus igen. Men. Det brukar ju stå kvar tills nästa gång jag kommer.

Och jag ser fram emot Shanghai. Det ska bli spännande att lära känna denna stad. Besöket där i våras gav verkligen mersmak.

En viktig sak återstår att göra innan jag lämnar Sverige. Och det är naturligtvis att skicka in mitt romanmanus till några förlag. Just nu ligger ett antal bastanta högar med manusexemplar på skrivbordet. 260 sidor (dvs ett manus) blir rätt mycket i utskrivet skick, duger nästan att styrketräna med faktiskt 😉

Sitter just nu och finslipar följebreven som ska med buntarna. Och sen måste jag ut och leta vadderade kuvert som är stora nog. 

”Men varför mejlar du inte in manuset istället?”, kanske någon undrar. Svaret är att förlagen inte tar emot manus per e-post. Jag vet inte varför. Men kan gissa att de vill spara på sina utskriftskostnader, och det kan jag i och för sig förstå. De får ju in drivor med obeställda manus (likt mitt…hrmmm….) och vem gitter sitta och läsa alla dem på skärm? För jag tror faktiskt att de manus som kommer in faktiskt läses, även om jag inte tror att alla läses från början till slut.

Nåväl. På den vägen är det.

Helt outstanding jävla jätteotroligt!

Jag tror knappt att det är sant.

Sitter här vid skrivbordet och stirrar på datorskärmen. Scrollar fram och tillbaka. Läser igen och igen.

Det ÄR sant.

I pulled it off, after all.

Min historia har nått sitt slut. På sidan 258.

Jag är så  hysteriskt lycklig att jag inte ens förmår gråta av glädje. Vilket jag trodde att jag skulle göra när jag nått fram till de sista orden. Jag är alldeles för matt, hjärnan känns som vore den urblåst.

Tänk. När jag satt där förra sommaren och funderade, i ett trevande försök att få till det allra första stycket. ”Orkar jag mer än tio sidor blir jag förvånad. Kanske, kanske blir det en liten novell”, tänkte jag.

Jag är stolt över mig själv, även för att jag bevisat för mig själv att jag har en sjuhelvetes självdisciplin. Förra sommaren, vet ni, då satte jag upp målsättningen att skriva en historia, som skulle vara klar till nästa sommar. Och jag rodde det i land. Det hade varit så lätt att INTE göra det. Att istället flumma runt här i Mumbai och ägna mig åt att upptäcka diverse indiska märkligheter. Shoppa runt och luncha/fika med väninnor. Eller ligga vid poolen på klubben och bara ta det lugnt. Men jag har faktiskt hunnit med lite av allt detta också. Hur det nu har gått till.

Jag är inte säker på varför jag egentligen satte upp den här målsättningen. Kanske ville jag testa mig själv? Det kan vara en del av sanningen. Men jag minns också ett Oprah Winfrey-avsnitt jag såg en gång. Då Oprah sa, att enligt henne var meningen med livet att utvecklas. Att hitta det man verkligen vill göra, och att göra det.

Det avsnittet har jag aldrig glömt. Det är som om jag har en bandspelare i huvudet, och den har spelat upp Oprahs ord varje dag för mig. (Ibland, måste jag tillstå, har jag varit alldeles förbannat trött på denna tjatiga människa, hehe.)

Att historien nått sitt slut innebär inte att mitt arbete är färdigt. Nej, nu ska jag gå igenom alltihopa från början. Korrekturläsa. Redigera. Kolla stavning, fundera över om styckes- och kapitelindelningen är bra eller behöver ändras. Kolla faktauppgifter. Komplettera person- och miljöbeskrivningar här och där. Kanske lägga till och dra ifrån lite. Kontrollera att det inte finns några lösa trådar eller motsägelsefullheter. Detta är vad jag tänkte ägna en del av sommaren åt, därhemma i Sverige. Och innan jag sätter mig på flygplanet på väg tillbaka till Asien i höst så ska jag ha skickat iväg manuset till ett förlag.

Sen får vi se vad som händer.

P.S. I förra veckan dök det faktiskt upp en idé till en ny historia i huvudet på mig. Kanske kan det bli något…