Mer om mig – i bloggutmaning

Av Elisabeth har jag fått en utmärkelse med tillhörande bloggutmaning. Det tackar jag för! Tycker alltid det är trevligt att få gagga om mig själv (är jag exhibitionist, eller vad?)!

1. Varför började du blogga?

Jag började blogga efter att jag och familjen flyttade till Sydkoreas huvudstad Seoul för ett antal år sedan. Jag arbetade då som frilansöversättare, men ville återuppta mitt kreativa skrivande som legat i träda…väldigt länge. Sedan tonåren, typ. Och i Seoul fanns det ju alltid något att skriva om … det räckte med att sticka näsan utanför dörren, så fick man genast ett uppslag!

2. Vad har du för mål med bloggen?
Inte vet jag. Att underhålla min kreativa ådra, kanske. Samt – i bästa fall – kunna roa mina medmänniskor. Inte minst genom att skildra hur man kan känna sig som ett gigantiskt UFO i en annorlunda kultur. Fast det blir en del allmängiltigt trams också 😉

Jag har precis gått i gång med ytterligare en blogg, En roman blir till. Där skriver jag om att skriva … närmare bestämt om att skriva en roman, vilket jag håller på med just nu. Jag kommer förmodligen att lägga ut lite utdrag ur berättelsen, och hoppas på feedback. Samt att kanske att få kontakt med andra som sitter och skriver på berättelser.

3. Vilka bloggar följer du?
Tio-femton stycken, av varierande karaktär. Främst sådana som innehåller vardagsskildringar – vare sig vardagen försiggår i Sverige eller någon helt annanstans.

4. Vad har du för favoritfärg?
Svart och grått. Usch vad deprimerande DET lät nu då! Jag får väl kasta in lite blått också. Både ljust och mörkare. Samt någon cerise färgklick.

5. Vad har du för favoritfilmer?
Gillar allt möjligt, både djupare och mer lättviktiga filmer. Låt se nu … bland annat Lost in Translation (kanske inte så förvånande?!?), Speer und Er (om Hitlers favoritarkitekt Albrecht Speer), Mona Lisa Smile, det mesta av Hitchcock, LA Confidential, Goodbye Lenin, The King’s Speech…the list goes on and on …

6. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Som medföljande till en utlandsstationerad make har jag ju haft förmånen att besöka en mängd intressanta länder redan. Men Japan ligger högt på listan. Har i och för sig varit några dagar i Tokyo, men vill besöka Kyoto också. Sedan kan jag tänka mig Filippinerna, Kambodia och Burma. Och Nordkorea. Är huvudsakligen intresserad av Asien.

Slutligen ska utmärkelsen/utmaningen skickas vidare. Jag skickar den till följande personer:
Selma

Anne

*P*

Marina 

Lotta

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny blogg

Kära bloggläsare!

Påhejad av min mångårige bloggkollega Per Sundberg har jag nu startat en ny blogg: En roman blir till.

Detta innebär inte att Annieverse går i graven. Men på grund av att mitt romanskrivande blivit allt viktigare för mig, och därmed upptar allt mer av min tid och mina tankar, finner jag det ändamålsenligt att samla alla inlägg som har med detta att göra i en separat blogg.

I En roman blir till kommer jag att skriva om författandets glädjeämnen och vedermödor – och dessutom torde det bli ett och annat utdrag ur min berättelse. Kommentarer, ris och ros, positiv och negativ kritik kommer att emottagas tacksamt!

Må gott, alla.

Helt outstanding jävla jätteotroligt!

Jag tror knappt att det är sant.

Sitter här vid skrivbordet och stirrar på datorskärmen. Scrollar fram och tillbaka. Läser igen och igen.

Det ÄR sant.

I pulled it off, after all.

Min historia har nått sitt slut. På sidan 258.

Jag är så  hysteriskt lycklig att jag inte ens förmår gråta av glädje. Vilket jag trodde att jag skulle göra när jag nått fram till de sista orden. Jag är alldeles för matt, hjärnan känns som vore den urblåst.

Tänk. När jag satt där förra sommaren och funderade, i ett trevande försök att få till det allra första stycket. ”Orkar jag mer än tio sidor blir jag förvånad. Kanske, kanske blir det en liten novell”, tänkte jag.

Jag är stolt över mig själv, även för att jag bevisat för mig själv att jag har en sjuhelvetes självdisciplin. Förra sommaren, vet ni, då satte jag upp målsättningen att skriva en historia, som skulle vara klar till nästa sommar. Och jag rodde det i land. Det hade varit så lätt att INTE göra det. Att istället flumma runt här i Mumbai och ägna mig åt att upptäcka diverse indiska märkligheter. Shoppa runt och luncha/fika med väninnor. Eller ligga vid poolen på klubben och bara ta det lugnt. Men jag har faktiskt hunnit med lite av allt detta också. Hur det nu har gått till.

Jag är inte säker på varför jag egentligen satte upp den här målsättningen. Kanske ville jag testa mig själv? Det kan vara en del av sanningen. Men jag minns också ett Oprah Winfrey-avsnitt jag såg en gång. Då Oprah sa, att enligt henne var meningen med livet att utvecklas. Att hitta det man verkligen vill göra, och att göra det.

Det avsnittet har jag aldrig glömt. Det är som om jag har en bandspelare i huvudet, och den har spelat upp Oprahs ord varje dag för mig. (Ibland, måste jag tillstå, har jag varit alldeles förbannat trött på denna tjatiga människa, hehe.)

Att historien nått sitt slut innebär inte att mitt arbete är färdigt. Nej, nu ska jag gå igenom alltihopa från början. Korrekturläsa. Redigera. Kolla stavning, fundera över om styckes- och kapitelindelningen är bra eller behöver ändras. Kolla faktauppgifter. Komplettera person- och miljöbeskrivningar här och där. Kanske lägga till och dra ifrån lite. Kontrollera att det inte finns några lösa trådar eller motsägelsefullheter. Detta är vad jag tänkte ägna en del av sommaren åt, därhemma i Sverige. Och innan jag sätter mig på flygplanet på väg tillbaka till Asien i höst så ska jag ha skickat iväg manuset till ett förlag.

Sen får vi se vad som händer.

P.S. I förra veckan dök det faktiskt upp en idé till en ny historia i huvudet på mig. Kanske kan det bli något…

Stream of consciousness och Dunderklumpskvinnan

Idag ballar jag ur lite. Nu har jag ju vigt flera inlägg åt att moralisera över alla som moraliserar, och åt att fördöma alla fördomsfulla, så det kanske är läge att lighten up a wee bit.

Jag har börjat läsa om Agatha Christies Vem var den skyldige? Den inleds så här:

”Jag tror att det finns en välbekant anekdot, som berättar att en ung författare, som föresatt sig att han skulle börja sin roman på ett så pass originellt sätt at tden tilldrog sig och fängslade även den mest blaserade läsares uppmärksamhet, på manuskriptets första rad nedskrev följande mening:

– Jäklar i det! sade hertiginnan.” 

Det fick mig att tänka på den där epokgörande romanen jag ännu inte har skrivit. Kanske jag skulle kunna komma igång lite lätt genom en liknande catchy fras…hmmm….vad sägs om…:

– Nu har dom vandrande pinnarna snott grytlappen IGEN, skrek ambassadören vanmäktigt.

– Hans bakdel ser verkligen ut som en lampskärm, sett ovanifrån, fnissade den nyblivna 95-åringen.

– Det ska du ta och skita i, sa den amöbeliknande cirkusdirektören – eller var det en cirkusdirektörsliknande amöba? – och stirrade stint på mig med sina violblå ögon.

– Om du köper en enda flundra till vet jag inte vad jag gör, sa avdelningschefen och vek noggrant ihop fallskärmen.

Jaaaa hörni…alla dessa möjligheter…

På tal om något helt annat, jag lyssnade som vanligt på Ring P1 i morse, och där var det en tokglad kvinna som ringde in och påstod att hon bodde i Dunderklumparnas land. Och att hon var så tacksam för det. Jo, det ÄR sant. Lyssna själva via SR:s programarkiv om ni inte tror mig.

Mänskligheten: alltid lika spännande.