Och idag så…

…är det min födelsedag, och dessutom är det – mycket lägligt – vinfestival på byn, vi går väl dit en första runda om någon timme och pillar i oss några glas, så blir säkert det allmänna flyttkaoset här i huset mycket enklare att stå ut med resten av dagen, hihi…

Om ni undrar…

…så kan jag meddela att jag lever och har hälsan, och weekendtrippen till Luxemburg var uuuunderbar. Men det blir nog tunnsått här på Annieverse ett tag framöver, för My Real Life är rätt så hektiskt. Om en och en halv vecka drar vi till Sverige och innan dess ska jag hinna med att:  sortera ytterligare prylar som ska gå med flyttlasset till Indien och sånt som ska skickas till Sverige, tandläkarbesök för mig och för dottern, de sista vaccinationerna för oss båda, fylla i visumpapper inför Indien-flytten, ägna mig åt ytterligare pappersexercis inför flytten från Tyskland, vara med på avslutning i Svenska skolan, ordna en hejdå-lunch för väninnorna, handla en del ”torrfoder” som jag vill ha med till Indien, bevista ”International Fest” på dotterns skola, bevista själva skolavslutningen, fira min födelsedag…och…och….puh. Ja just det, did I mention att jag har en del jobbuppdrag mitt i alltihopa också?!?!

När jag tagit mig igenom detta (förhoppningsvis med livet i behåll) har jag som mål att piffa till er tillvaro genoma att publicera ett charmerande bildspel här på bloggen, på temat Luxemburg. Det kommer när det kommer.

Må gott så länge, alla!

P.S. Det verkar som om vi har en alldeles underbar lägenhet på G i Mumbai. Men viss av tidigare erfarenheter är osvuret bäst…. D.S.

Piffigt värre

Men vad trevligt att folk bryr sig! Nu har Gunilla skrivit en kommentar där hon undrar var jag håller hus någonstans, i och med att tystnad råder på Annieverse sedan ett antal dagar tillbaka.

Jag kan rapportera att jag är här. Men det har liksom inte hänt något. Och så har jag varit jättebusy med att sköta om min virtual Facebook-pet Piffa på Pet Society. Det är ett himla matande och lekande och tvättande, och hårda träningspass för att klara häcklöpningar. Som tur är har nu dottern engagerat sig i Piffas väl och ve, så jag får lite avlastning, haha!

Maken har nyss anlänt från Mumbai, han kommer att vara här i 1 ½ vecka. På torsdag anländer dessutom hans föräldrar; hans mamma fyller år i dagarna, och han med, så vi ska fira dubbelt. I helgen blir det en vinprovartur i nejden. Najs!

Drömlägenheten jag skrivit om, den blir det inget med. Den gick till några amerikaner som var villiga att betala högre hyra än vi var. Maken har kollat på en annan lägenhet i grannskapet, den kan kanske vara ett alternativ, men den ligger bara en våning upp, inte så mycket utsikt alltså. Å andra sidan är man granne med Bollywoods äldsta filmstudio, det är ju lite häftigt. Plus att det minsann bor nån filmstjärna på högsta våningen! Jojo.

Utfestad

Nej men snälla nån. Det här är helt otroligt. För någon timme sedan fick jag hem dottern från sleepover-partajet, och hon var så otroligt trött att hon självmant gick och la sig i sin säng – ”jag ska bara vila mig en liten stund innan vi äter lunch, mamma…”. Nu sover hon som ett litet änglabarn. Haha, det var väl typ sex-sju år sedan hon ”sov middag” senast…

Enligt lillvärdinnans ömma moder var det inte tyst på partytöserna förrän strax efter ett i natt, sen var de uppe och fnissade igen vid sjutiden. Inte undra på att Den Lilla är trött. Hon är nog inte den enda. Jaja, då kan jag passa på att jobba undan lite. Har flera uppdrag som måste bli klara innan vi åker till Indien nästa lördag, och tiden känns lite knapp.

Helsjuk historia piggar upp

Jag har varit HELT utslagen sedan i fredags. Elakartad förkylning som fått mig att mutera till urvriden disktrasa. Har inte haft feber men har trots det inte orkat göra mycket mer än att släpa mig från sängen till toan till kylskåpet och tillbaks till sängen. Näsan har runnit i ett, huden under näsborrarna har spruckit av idogt snytande, och så har magen lagt av också. Jo tjena.

Mår lite bättre idag men är skitnervös för att jag måhända har smittat ner familjen. Det är HELT FEL tidpunkt. På söndag fyller dottern 10 år och ska ha party (på en ridskola, av alla ställen…), och hon är SÅ förväntansfull och har duttat SÅ mycket med sina inbjudningskort till kompisarna. Och hennes fader får definitivt inte heller bli sjuk, för jag vill verkligen inte ro i land hela evenemanget själv. Håll tummarna!!!

När man inte mår bra och det är en enda flummig, smått hallucinatorisk röra i huvudet tycker jag det kan pigga upp att se på besynnerliga filmer. Man känner ett visst släktskap! Så i helgen såg jag den koreanska filmen I’m A Cyborg. But That’s OK från 2006.
Denna film utspelar sig på ett koreanskt mentalsjukhus, där den ena huvudkaraktären är en tjej som tror att hon är en cyborg (hälften människa, hälften robot). Hon är övertygad om att hon kan kommunicera med kaffeautomater och lysrör, och så slickar hon på batterier för att ladda sina krafter istället för att äta sin mat. Andra huvudkaraktären är en kille som går omkring i olika masker (varav kaninmasken är min favorit) och är övertygad om att han kan stjäla andra personers själar; deras egenskaper och talanger. Han spelas av snuttesöta popsångaren Rain, förresten.
Ljuv musik uppstår efter ett tag mellan de unga tu, och ”kaninmannen” försöker göra allt vad han kan för att den matvägrande hjärtevännen ska skippa batterislickandet och börja äta mänsklig föda igen, innan hon tynar bort helt. Men det är ingen enkel uppgift…

Storyn är jättekonstig, jag tror inte jag begrep hälften. Men jag hajade lite att huvudpersonerna letar efter meningen med livet. Cyborgtösen tror att hon kan hitta den om hon först hittar sin mormor, som också blivit intagen på mentalsjukhus (runs in the family, eh?). En av cyborgtösens käraste persedlar är förresten mormors löständer, som mormor blev av med när hon blev bortforslad till mentalsjukhuset. Och utan dem kan mormor inte fortsätta frossa i rättikor, något som hon gör i maniska mängder…det verkar ha varit skälet till att hon blev forslad till hispan. Hänger ni med?!?

Berättelsen försiggår i någon slags helt fantastisk, Alice-i-Underlandet-miljö i extremt grälla pastellfärger. Så brukar ju knappast mentalsjukhus skildras! Jag har aldrig sett något liknande. Jo förresten, det hela påminner om de bjärta och stiliserade bilderna i koreanska ABC-böcker jag bläddrat i när jag lallat runt i bokhandlar i Seoul. Undrar om regissören Park Chan-Wook har traumatiska minnen som är relaterade till barndomens skolböcker? I övrigt är detta hans första försök till romantisk komedi, annars har han glänst med betydligt mer våldsamma verk som Oldboy och Lady Vengeance. Fast lite brutalt våld är med i denna film också. Cyborg-tösen förvandlar sig själv till kulspruta emellanåt.

Jag tror jag måste se den här filmen några gånger för att kunna ta den till mig till fullo, men jag rekommenderar den verkligen till er som gillar märkliga fantasier i pastellfärger och som vill se något väldigt….annorlunda.

Fint på födelsedagen

Så här fint hade min moster dukat till mig när jag fyllde år i lördags. På denna sida av familjen är det tradition att smycka födelsedagsbarnets plats med blommor, och sen ska det finnas med ett ”flugsvampljus” också. Jag vet inte riktigt varför, men tippar att det har något med det tyska uttrycket ”Glückpilz” att göra (lyckost, typ).

Helgen i Hamburg var jättemysig på alla sätt, återkommer med rapport från shopping och modelltågsåskådande.