Nej, dig kan jag inte bli vän med

Som ni märker har det inte blivit mycket bloggat här på senare tid. På något sätt har det blivit ett nästan oöverkomligt PROJEKT för mig, det här att skriva ett blogginlägg. Något jag får prestationsångest av.

Jag tycker det är jättesynd. Jag vill inte sluta blogga. Tycker ju om min blogg! Men jag måste komma på hur det ska bli roligt igen.

Jag kanske vet hur jag ska göra. Nämligen börja tänka på bloggen som jag tänker på Facebook och Twitter. Där har jag nämligen ingen prestationsångest alls. Där är det jättekul att skriva.

Det kan bero på att jag vet att jag måste begränsa mig. Man kan ju inte skriva hur långt som helst på Facebook och Twitter (ja, kan och kan… men ni fattar vad jag menar…).

Så nu kommer det ett inlägg här som jag först hade tänkt publicera på fejjan…. håll till godo …

*******

Gjorde en trevlig ny bekantskap igår. Tänkte glatt att ”den här människan vill jag gärna bli vän med”.

Men sen, vet ni. Sen gick det bara helt jävla jättesnett.

För. Plötsligt flög det in en tanke i mitt huvud. Nämligen: ”Gud vad bra hon skulle passa i en kaninkostym. En vit kaninkostym. Jättefluffig. Med enorma öron. Slokande. Som släpar i marken.”

Och medan vi fortsatte att prata kunde jag inte sluta tänka på detta. Hur fantastiskt bra hon skulle te sig i denna skepnad.

Men förstår ni. Så kan man ju inte ha det. Gå omkring och se en vän som en överdimensionerad, fluffig fuskkanin. Då bryter man ju ihop av skratt varje gång man träffar vederbörande. Det håller inte i längden. Jag menar, i något läge måste ju vederbörande undra. Och förmodligen börja ta illa upp. Varpå man måste förklara sig: ”jag tycker väldigt mycket om dig, det är bara det att jag inte kan låta bli att tänka på dig som en kanin. Ja, en fuskkanin alltså. Det kanske beror på att du hade passat så fint i jättelånga flufföron som släpar i marken.”

Men ni hör ju själva hur det låter.

Så av denna presumtiva vänskap blir nog inget. Sorgligt men sant.

 

 

Lätt desorienterad

Jaha. Så var man då hemma i Sverige igen.
Och som vanligt känner jag mig lätt desorienterad efter ett antal månader i Asien, varav de senaste i Kina.
Till exempel tar det några dagar innan jag fått kläm på att det bara finns en vattenkran i köket, och att man kan dricka vattnet som flödar ur den.
Sedan känns det rätt konstigt att se så många västerlänningar omkring mig. De är överallt, mängder av dem! Var är alla kineser? På semester?
Vidare är det rätt häftigt att folk begriper vad jag säger. Sådär, bara. Å andra sidan får jag nästan ont i huvudet av att förstå allt som sägs runtomkring mig. Information overload. Och en hel del av vad jag hör ute bland folk hade jag ärligt talat velat slippa höra.
På tal om ljud. Har alla svenska bilar fel på tutan?
Över till mat och shopping. Hur kommer det sig att det inte luktar någonting – absolut nada – i svenska livsmedelsbutiker?
Över till datorvärlden: wow, det går att använda Facebook, Youtube och Twitter utan en vpn-server – coolt!
Vad himlen är blå idag, förresten. Klarblå! Sådär som på reklamaffischer och i tecknade serier. Det känns ju nästan….onaturligt.
Hmmmmmm.

Mina mobila landvinningar

En miljard år efter alla andra (på ett ungefär) har jag äntligen lyckats få till det så jag kan ansiktsboka och twittra via mobilen, ja, jag kan till och med skicka foton direkt till ansiktsboken! Haha, nu har jag äntligen något ”vettigt” att ägna mig åt under mina många timmar i mumbaiska trafikstockningar….

Jag kan förmodligen blogga via mobilen också. But one shouldn’t overdo things. Tror jag. Hrmmmm.

Jag måste erkänna att jag älskar sånt här. Applikationer och gadgets och sånt menar jag. Igår, när min make kom hem, hoppade jag nästan jämfota av barnslig lycka över dessa mina mobila landvinningar. Han tyckte ungefär ” det var ju roligt att du har roligt”. Min make är fullständigt ointresserad av sånt här. Han vill ha en mobiltelefon man kan ringa samtal med, i övrigt vill han att Internetuppkopplingen ska fungera så att han kan skicka e-post. På den nivån är det med honom.

Jaja. Nu ska jag snart sätta mig i bilen igen. Har såklart laddat batteriet till mobilen och fyllt på kontantkortet, utifall jag åker förbi några bra motiv (det gör jag alltid) och kan dela med mig av dem i realtid, via sajberspejs.

Inga dagliga damluncher här inte

För er som undrar vad jag egentligen gööööööör här i Mumbai hela dagarna, med tanke på de många lediga timmar denna hemmafrutillvaro (med hemhjälp dessutom!) välsignar mig med. Förutom att handla mat emellanåt, hjälpa dottern med läxläsning och sånt. Som verkligen inte tar all min tid i anspråk.

Tja. Inte shoppar jag hejdlöst varje dag. Hur mycket billiga och vackra tyger och prydnadskuddar och fina ljuslyktor och prydnadselefanter det än finns här så blir det lite too much till slut.

Och inte springer jag på damluncher varje dag i veckan heller.

Och inte ligger jag vid poolen och dåsar under palmernas skugga, sippandes på lime soda. Inte mer än en helgeftermiddag i veckan.

Och inte spenderar jag all vaken tid i gymet. Det skulle väl bara sluta med att jag blir så trött på min käcke Personlige Torterare att jag skulle slänga hantlar efter honom och i något läge befinna mig åtalad för mordförsök. Och det vete tusan om jag vill sitta och häcka i något indiskt fängelse. Nä, det får räcka med typ tre gymtimmar per vecka.

Och inte ligger jag framför tv:n/dvd:n och käkar praliner. (Det är ju för tusan HELT inkompatibelt med en Personlig Torterare!) Faktum är att jag nog inte sett på teve på över en vecka.

Och inte fejsbookar jag mer än högst en timme varje dag. Twittrar gör jag inte överhuvudtaget. Och inte blir det några jättespännande blogginlägg dagligdags.

Och översättningsverksamheten lade jag på is när vi kom hit i augusti.

Så. Med tanke på att det blir en del til över. Mellan ovan nämna aktiviteter.  VAD I HELA FRIDEN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR jag resten av tiden?

Jo förstår ni. Jag skriver på en berättelse. Kanske blir det en roman. Den börjar i alla fall närma sig romanomfång, ty i dagsläget har jag fått ihop cirka 40 000 ord, fördelade på 125 sidor.

Väldigt, väldigt länge har jag gått omkring och velat skriva något eget. Utan att det har blivit något av det. Jag har istället ojjat mig över att jag inte vet vad jag ska skriva om.

Så har det varit i många år. Tills jag kom hit till Mumbai med massor av tid över. Då sa jag till mig själv att nu får jag väl ändå för f*n skärpa till mig och sätta igång.

Och det lustiga är att det är när jag väl hade satt igång med en mycket trevande inledning – det var DÅ som jag kom på vad berättelsen skulle handla om. Och för varje sida som jag skriver dyker det upp en ny sida i huvudet.

Ibland är det hejdlöst roligt att skriva. Då finns det faktiskt inget som är roligare i hela världen. Ibland är det skittråkigt. När man ska ta sig igenom någon ”transportsträcka” eller sitter och kämpar med en beskrivning av någon miljö som huvudpersonerna hamnat i. Eller när man måste göra research för att få vissa detaljer rätt. Gäääsp. Men. Nu har jag ju kommit så långt att det bara är att fortsätta, något annat alternativ finns inte. Och dessutom vet jag att efter en eller flera sidor blir det så mycket roligare igen.

Vad berättelsen handlar om? Tänker jag då rakt inte avslöja. Här ska ingen komma och knycka min intrikata handling, inte!

Fast jag kan säga så mycket att den inte utspelar sig i Indien. Och så kan jag väl också säga att huvudtemat, det är ”Livet är inte slut vid 65.”

Så nu vet ni.

Get a life, Annika

Jag är ju lite efter nästan jämt, så jag har inte upptäckt Newsmill förrän nu. Men där finns en hel del intressant att läsa, man får sig till del teman, åsikter och vinklingar som inte alltid ryms i gammelmedia. Utan att det för den skull handlar om hysteriska sammansvärjningsteorier som författats av en eller annan rättshaverist med störd självbild.

Men. Ett och annat bottennapp blir det så klart. Som idag, då jag med stigande förvåning läser Minister Littorin behandlar sin flickvän som en kattunge, författad av Annika Nordgren Christensen, mp, ledamot i försvarsberedningen och medlem i Krigsvetenskapsakademin.

Egentligen är jag väl mest upprörd att ministerns små snuttemeddelanden till flickvännen över huvudtaget hamnat på  nyhetsplats (även i gammelmedia). Men sen är det lite extra förbryllande med Annika Nordgren Christensens inlägg. Ett litet utdrag:

”Låt mig direkt deklarera att jag tycker alla, inklusive ministrar, har rätt att vara privatpersoner. De får vara hur kära som helst, i vem som helst. Låt mig också för säkerhets skull säga att jag inte har något emot relationer där den ena parten är betydligt äldre än den andra. Jag är själv gift med en 17 år äldre man. Motvilligt intresserar jag mig för företeelsen med Littorins kärleksbrev. Varför väljer han att skriva så att det verkligen skall synas? Och varför väljer han att uttrycka sig på det sätt han gör?”

Sen följder det lite konspirationsteorier och moralisk indignation kring Littorins ordval ”Löv u”. Det är inte värdigt en man i hans ålder, anser artikelförfattaren. Framför allt inte när man har en betydligt yngre flickvän. Det är som att klappa henne på huvudet. Sen verkar artikelförfattaren också undra om valet av forum – Facebook – i kombination med ordvalet kan vara ett sätt att försöka locka unga väljare.

Milde tid. Det kanske bara är så att Littorin och flickvännen tycker det är jättekul med Facebook, och hon kanske rentav gillar hans ordval. Kan det vara så? Och kan vi i så fall låta dem hållas?

Mest oroande i denna bedrövliga artikel är att författaren avslöjar att hon själv minsann via Facebook har full koll på vilken riksdagsledamot som för dagen har magsjuka barn därhemma, och vem som nyss har varit hos tandläkaren. Men snälla Annika Nordgren Christensen. Get a life. Om inte annat kan du ju ägna dig åt försvarsberedningen och Krigsvetenskapsakademin. 

Sen måste jag ju ändå säga att diskrepansen mellan titeln  ”ledamot i försvarsberedningen och medlem i Krigsvetenskapsakademin” och 540 ord som handlar om  ”Löv U” och Facebook – den är nästan…utsökt komisk.

Utsökt roliga är dessutom de många kommentarerna till denna artikel. Jag skrattar så jag får tårar i ögonen. Bland annat den korta men kärnfulla ”Snälla, säg att hon fyllebloggar”. Sen har vi nån miljöpartist som skäms ögona ur sig också. 

Efter att ha tagit mig igenom allt detta kan jag inte annat än undra om det verkligen är någon djup kris i Sverige, såsom hävdas av politiker och förståsigpåare. Kan det verkligen vara det, när folkvalda trots allt har tid att sitta och författa artiklar där de ondgör sig över andra folkvaldas kärleksmeddelanden? Hade det varit en allvarlig kris hade de väl ägnat sig åt den, i så fall.

Men det är klart. Det kan ju vara en djup moralisk kris, förstås. Så är det nog. Moralpanik.

Annieverse goes Ansiktsbok

Vi hade besök i helgen av kära vänner från Sverige, en annan ”ex-koreansk” familj. Åkte runt med dem i den düsseldorfska omnejden, åt god mat ihop, pratade gamla minnen – allt som allt en supertrevlig weekend.

Nu är man tillbaka i grottekvarnen igen, sista delen av ett stort uppdrag ska levereras i eftermiddag, nu sitter jag och korrekturläser. Det är så erbarmligt tråkigt att jag som avledningsmanöver har gjort något som jag lovat mig själv att jag ALDRIG-ALDRIG-AAAAAALDRIG ska göra, nämligen hoppat på Facebook-tåget. Och jag måste erkänna att det är superkul att sitta och söka efter gamla skolkamrater, släktingar och vänner! I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska med ansiktsboken till, och har jag verkligen tid att flumma runt ännu mer i sajberspejs än vad jag redan gör idag? Hrmmmm.

Bjuder idag på två höstfagra bilder från Seoul. Väl bekomme.