Tag Archives: dödsfall

Längtan och sorg

16 Jun

Om drygt en vecka är det dags att lämna Shanghai för sommaren och åka hem till Sverige.

Den här gången är det med blandade känslor. För när vi anländer hem den här gången är ingen ur den äldre generationen – min dotters mormor, morfar, farfar och farmor – med oss längre.

En efter en har de tagits ifrån oss.

Och det känns så tomt, så tomt.

Visst vill jag åka hem. Till mitt kära lilla radhus (som var mina föräldrars hem). Till att påta i min fina lilla trädgård. Till ren och frisk luft. Till mina kära, kära vänner. Till svenska mataffärer, där jag kan köpa allt jag saknar här (svenska chips, plockgodis, pulversåser, räksallad, tunnbröd, leverpastej, filmjölk….och en hel del annat). Till den halvsunkiga pizzerian nästgårds som har sååååå goda pizzor. Till vår bil, och att få köra själv. Vår pålitlige chaufför Mr. Z i all ära, men det ÄR en viss frihetskänsla att kunna köra själv. Till glädjen att se min dotter överlycklig att få fjanta runt med sina svenska kompisar igen. Och så vidare.

Men. Den där tomheten.

Extra ont i hjärtat gör det när andra expat-vänner här (expat = utlandsstationerad) pratar om hur mycket de saknar sin närmaste familj, och hur de se fram emot att snart få vara tillsammans med dem igen.

Aldrig mer. För mig är det ett avslutat kapitel.

Aldrig mer.

Vem står på tur?

16 Nov

Det är som om någon har lagt en förbannelse över mina jular”, sa 12-åringen dystert för några dagar sedan. Och jag håller med henne.

Som vanligt ska vi åka hem till Sverige i jul. Och vi har sett fram emot det, mycket.

Men i onsdags kom telefonsamtalet som förändrade saker och ting. Det var min man som ringde mig. Han hade nyss talat med sin pappas bästa kompis hemma i Sverige. Som hade berättat att hans pappa var död.

De hade varit ute och promenerat tillsammans. Svärfar fick en hjärtinfarkt, föll ihop och dog. Inte mycket mer än 70 år fyllda.

Jag är så otroligt trött på det här döendet, ska ni veta. 2006, på våren, dog min mamma. Ett par dagar innan vi skulle hem till Sverige (vid bodde i Seoul då) för att fira jul samma år dog min pappa. Som ni nog kan gissa blev den julen väldigt….annorlunda.
Och så förra året. Då dog min svärmor. Ännu tommare blev den julen.

Och nu.

Min dotter har nu inga far- och morföräldrar kvar. Och det kommer att bli väldigt märkbart vid juletid, eftersom vi alltid brukade fira julen tillsammans, allihopa.

Jag vet inte, det här döendet. Det kryper in en kyla in i mig. Färgerna i tillvaron försvinner. Grått blir det.

Samtidigt kommer känslor som inte är så trevliga. Jag är arg på de döda. Framför allt på mina svärföräldrar. Herregud, de var ju inte mycket mer än 70. Vad är det för djävla sätt att gå och dö då? Vuxna människor! Ni kunde väl för f-n skärpt till er lite. Motionerat lite mer. Ätit mer grönsaker. Eller nåt. Det kanske hade hjälpt.

Sen finns det en fundering inom mig som är ännu otrevligare. Det är när jag iskallt tänker ”Jaha, då har vi betat av den äldre generationen då. Okej. Men det finns inget som säger att det är slut på döendet på ett tag nu. Det kan lika gärna fortsätta – idag, imorgon, om en vecka, om en månad. Kanske om ett år. Vem blir det då? Min man? Jag själv? Vår dotter? Hur länge har vi kvar tillsammans?”

Iskallt tänker jag denna tanke. Om och om igen.

%d bloggare gillar detta: