Idioti

Nu är det inte lång tid kvar innan vi åker hem till det svenska busvädret – planet lyfter från Mumbai natten mellan fredag och lördag! Hoppas nu att det inte är alltför kaosartat med snö- och ishalka så att vi kan ta oss hem säkert från Kastrup.

Här i Mumbai är det typ 30 grader och vi har helt oväntat drabbats av myggsvärmar. Jättekonstigt tycker jag, luftfuktigheten har ju sjunkit avsevärt sen monsuntiden tog slut. I alla fall går jag ständigt och kliar myggbett på ben och armar.

Den här klisterlappen på baksidan av en ricka (som jag plägar att kalla auto-rickshaws) tycker jag bara är SÅ kul. ”Capacity: 3 idiots”. Ja, man får inte vara mer än 3 passagerare egentligen (fast jag har sett rickor med betydligt fler, typfallet är en mamma, en pappa och X antal barn). Och sen måste man ju vara lite dum i huvudet för att våga åka i en ricka, i alla fall ur ett västerländskt hårt säkerhetsreglerat perspektiv. Vilket innebär att jag själv är lite dum i huvudet, eftersom jag har åkt ricka ett flertal gånger.

(För övrigt gör den här lappen reklam för en ny Bollywood-film som premiärar den 25 december – titeln är Three Idiots)

High Tea och kräftskiva på en och samma dag

Det blev en tung, tung, TUNG fredag för Annieverse, ska ni veta. På eftermiddagen var jag (via en illuster expat-damklubb jag gått med i)  inbjuden till High Tea på det fashionabla hotellet Taj Land’s End. Jag är fortfarande inte riktigt säker på vad High Tea egentligen är, trots att jag frågat ett antal brittiska damer om saken (den häringa damklubben verkar till stor del bestå av just brittiska damer). De svävar lite på målet, men det verkar åtminstone tämligen klart att High Tea är något man kan hänge sig åt mitt på dagen, och att det (förutom te) inbebriper både läckra mackor och bakverk i den sötare branschen.

En skojig bekantskap denna eftermiddagen var min ”bordsdam”, hustrun till den tyska konsuln i stan. Hon hade bott i Sverige flera år och var riktigt bra på svenska. ”Jag har varit lyxhustru i Stockholm i flera år, hahaha!”. Pigg dam med skinn på nästan och ett välutvecklat sinne för humor.

Annieverse redo att hugga in.

Najsa småmackor. Dessutom fanns det ett oherrans massa bakverk.

Väl hemkommen från detta spektakel var det bara att kasta sig i duschen, åla sig in i lilla Odd Molly-partyblåsan samt träskosandalerna med platåklack (från Toffelboden i Malmö, jodå!!)  och slänga sig in i bilen för att åka iväg på kräftskiva. Jodå, ni läste rätt. Kräftskiva i Mumbai!!! Snacka om osannolikt, men det här är något som Svenska Handelskammaren i Indien har gjort sig möda att pyssla ihop för andra året i rad. Självklart inleddes festligheterna med Bollywooddans (vad annars?!?!) Och när det väl var dags att gå till bords…ja, fråga mig inte hur det hade gått till, men arrangörerna hade trollat fram både kräftor och Absolut och västerbottenost. Among other nice things

Det var en kul blandning av folk som snapsade och hade sig – själv hade jag två förtjusande bordsherrar varav den ene var dansk och den andre från Bangladesh.(Bangladeshkillen var förresten en jäkel på att svepa Absolut)  Sen var det allt från glada 25-åringar som flyttat till Indien på vinst och förlust till rekorderliga husmödrar från Mellansverige som hängt på sina makar hit. Riktigt trevlig mix!

Bollywood boogie med svenska förtecken…

Skön mix på partyfolket….

MUMS!!!

Lite mer indisk dans i kräftans vänkrets…

 

Man kan visst äta kakan och ha den kvar

Idag är jag på så dåligt humör att det inte är sant. Inte blir det bättre av att solen strålar. Snarare värre.

Till viss del beror nog humöret på att jag inte är riktigt utsövd. Plus några andra vardagliga irritationsmoment.

Men den största delen av surheten kan sammanfattas i två ord som fastnat i min skalle. Yttrade av två vänner vid två olika tillfällen.

Det ena ordet är ”präktiga” och det andra är ”crazyness”.

I förra veckan ringde en kompis jag lärt känna i Seoul. Hon har bott hemma i Sverige i tre år nu med familjen. Och det har väl varit bra, men de har längtat ut i vida världen igen. Nu är det dock så att om man har barn kastar man sig inte ut på vinst och förlust bara så där. Det får ju ändå vara under ordnade förhållanden, och såna möjligheter växer inte på träd, speciellt inte i dagsläget. Men. Nu har mannen fått ett bra erbjudande, och i höst drar de till Kina.

”Jag är så glad”, säger vännen. ”Jag är så trött på ekorrhjulet och på alla präktiga radhusgrannar med sina piffiga renoveringar och nytvättade bilar som håller stenkoll på varandra hela tiden, och som inte kan begripa att man kan ha andra mål i livet”.

Sen har vi den andra vännen, henne lärde jag känna här i Tyskland. Hon har flyttat världen runt sen barnsben och bott i jag-vet-inte-hur-många asiatiska länder. För några veckor sedan bar det iväg igen, denna gång till Indien (dock inte Mumbai…). Vi har tidigare pratat om hur det kan kännas att återvända till Europa efter några år i en annan kultur. Känslan av ”platt fall”. Av att luften liksom går ur en. I morse kommenterade hon en bild från Mumbai jag lagt upp på FB med orden:

”Det är crazynessen som är så härlig med Indien”

Ja. Präktighet och crazyness, som sagt. Inte för att jag blåögt vill romantisera vilka galenskaper som helst. Eller vill racka ner på radhusliv. (Jag ser ju faktiskt alltid fram emot mitt svenska radhusliv på skolloven, men grejen är att det är i lagom doser då…nu har jag ju idkat radhusliv på heltid i Tyskland med, och ibland ter det sig om möjligt ännu präktigare än i Sverige.). Men. Det känns skönt att veta att jag inte är den enda här i världen som inte trivs med gamla hjulspår, med att ha framtiden utstakad och förutsägbar, med att hänge mig åt The Medelsvensson Dream.

Det är gott med Bregott på mackorna. Men understundom vill jag äta något annat. Det är trevligt med På spåret, Antikrundan och Allsång på Skansen. Men jag kan också tänka mig ett antal månader om året med Bollywoodfilmer som brölas ut på diverse TV-kanaler. Det är skönt med tysta nätter och krispig morgondagg, men jag bryter gärna av med mångmiljonstadens oljud, tutande och böneutrop ett tag.  Det är underbart att hasa omkring på Coop Forum och hitta allt jag letar efter, men jag tassar även hjärtans gärna omkring i minimala, dammiga diversehandlar, köper kryddpåsar som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, och fnissar åt konservburkar vars bäst före-datum var för typ tre år sen. Om ni förstår hur jag menar.

Jag vill äta kakan men ha lite kvar, och det verkar tack och lov inte helt omöjligt.