Tag Archives: begravning

Mot Goa

25 Nov

I natt satte sig min man på planet till Sverige. Hans mamma begravs därhemma på fredag. Sedan kommer han att stanna någon vecka i Sverige för att vara tillsammans med sin pappa och bistå honom med diverse grejer som följer på ett dödsfall.

Vår dotter har långledigt den här helgen, på grund av att det är Thanksgiving (hon går på en amerikansk skola). Hon slutar skolan vid lunchtid i morgon, torsdag. Då åker vi direkt till flygplatsen – destination Goa.

Den här resan är planerad sedan länge, och från början var det naturligtvis meningen att vi skulle åka alla tre, min man, dotter och jag. Men så kom ju livet – eller rättare sagt döden – emellan. Nåväl. Hon och jag kommer säkert att få en skön och lång helg tillsammans på södra Goas stränder.

Ha det så bra alla,  och en skön helg i förskott!

Det här är vad jag väljer – trots allt

9 Nov

Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.

Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.

Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.

Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.

Dessa minnen.

Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.

Ja. Det är mycket nu.

Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till  etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.

Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.

Det trodde jag faktiskt inte…

30 Apr

Strax efter att jag skrivit inlägget nedan fick jag syn på det här.

Lilla Engla. Mördad, och nu upphöjd till ”symbol”.

En värnlös 10-åring. Usch vad jag tycker illa om det här efterspelet.

Englas begravning

30 Apr

Om jag hade mist ett barn på samma hemska vis som Englas mamma – ja, då kanske jag också hade föreslagit att begravningen skulle sändas i teve. Jag har ingen aning. Ingen aning alls om hur jag hade reagerat i en situation som jag knappt ens vågar tänka på.

Därför tycker jag det är obehagligt att i en del bloggar läsa att Englas mamma bara vill slå mynt av sin dotters död.

Drevet går. Först gick det efter Englas mördare. Nu går det efter hennes mamma.

Vi tycks behöva någon att hata, vi tycks ha behov av att ropa ”korsfäst, korsfäst!”

Och i brist på det tycks vi behöva någon att tycka illa om.

TV-sända begravningen? Jag tycker man måste ställa sig frågan: vem gagnar det?

Englas mamma vill. Men i chocktillstånd kan man fatta beslut man sedan ångrar.

TV-tittarna då, gagnar det dem?

Svenska folket sörjer framför teven. Sen återgår allt till det ”normala”. Förr eller senare. Vardagen rullar på. Som efter de tysta minuter som hölls efter den 11:e september. Allt medan andra störda människor kommer att förgripa sig på barn. I värsta fall döda dem. Allt medan nya drev kommer att gå, och människor återigen ropar ”korsfäst, korsfäst”.

Jag förstår inte vad det kan finnas för mening med att sända begravningen i teve. Jag förstår inte vad det kan gagna. Annat än SVT:s tittarsiffror.

 

%d bloggare gillar detta: