Äckelpaket och fega kräk

Bonsai-terrorister. Saddam Husseins i miniformat. Brigad av äckelpaket. Så beskrivs tyska barn i det senaste numret av den tyska tidskriften Stern.

Artikeln har rubriken ”Los! Erzieh mich!”, vilket betyder ”Sätt igång och uppfostra mig nu då!”. Hela texten går ut på att framställa dagens tyska föräldrar som världssämst på barnuppfostran. Här hävdar man att det i Tyskland av idag växer upp en generation som aldrig lär sig prata rent (föräldrarna tror att det hämmar barnen att korrigera dem), som är motoriskt underutvecklade (föräldrarna är överbeskyddande), som har svårt att få vänner (föräldrarna behandlar dem som universums mitt och de får aldrig lära sig respekt för andra) och som inte kan hantera frustrationer (föräldrarna slår knut på sig själv för att undanröja hinder och bekymmer).

Tyskland har, sägs det i artikeln, alltid betraktats som barnfientligt. Men nu har pendeln svängt, och landet har blivit så i den milda grad barnanpassat att föräldrarna får lida för det, eftersom det finns en moralisk press på dem att alltid ställa barnen i centrum, att vara självuppoffrande i alla lägen, även när det kanske inte är så himla smart egentligen. Tyska föräldrar av idag överöser dessutom, enligt artikeln, sina barn med pedagogiska leksaker, makrobiotisk kost och eko-kläder och ger dem en totalt gränslös uppfostran istället för att göra vad de borde, nämligen utöva någon slags ledarskap, vilket till syvende och sidst är vad föräldraskap går ut på. Dagens tyska mammor och pappor lider av vanföreställningen att kärlek och trygghet är lika med oändligt givande och gränslöshet.

Alltså, jag vet inte. Egentligen tror jag inte det är någon större skillnad på hur tyskar och svenskar uppfostrar sina barn. De här tankegångarna har man ju läst om i Sverige också, i omgångar.

Men det jag tycker är roligt med den är artikeln är att den är så ”tyskt” formulerad. Här drar man sig minsann inte för att kalla ungar för Saddam Husseins, äckelpaket och terrorister. Tell it like it is, som dr. Phil väl skulle säga. I Sverige vore det väl otänkbart att skriva så här. Det skulle uppfattas som kränkande och alldeles för förklenande och nedsättande. Snudd på hets mot folkgrupp! (Kan inte barn sägas vara en folkgrupp?) Möjligtvis viskar vi lite försiktigt om ”curlingföräldrar”, vilket ju inte låter så farligt.

Om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag det är lite uppfriskande med denna tyska språkliga hämningslöshet. Artikelns syfte är ju dessutom inte att sabla ner på ungar bara sådär. Det är föräldrarna som sätts åt, i otvetydiga ordalag. ”Wir Väter sind erbärmliche Säcke”, säger förresten en småbarnspappa själv i artikeln. Vilket ungefär betyder ”Vi pappor är ena fega kräk”.

Fast så skulle man ju inte heller kunna formulera sig i Sverige tror jag. Åter en kränkning samt hets mot folkgrupp. Pappor kan väl också få vara en folkgrupp?