Det här med sorg

Först och främst: stort tack för alla omtänksamma och tänkvärda kommentarer till mitt förra inlägg.

Det här med sorg, hör ni. Jag tänkte på det nyss när jag stod och diskade. Tittade ut genom köksfönstret, på de gulbruna löven som singlade ner i raskt takt.
Sorg, tänkte jag. Har jag egentligen sörjt? Sörjde jag verkligen när mina föräldrar gick bort för fyra år sedan? När svärmor dog förra året? När svärfar dog för några veckor sedan?

Det är tveksamt. För jag har inte fällt många tårar, faktiskt. Jag har inte grävt ner mig. Har inte klätt mig i svart. Åtminstone inte av den anledningen. Har jag haft svarta kläder beror det på att jag tycker det är snyggt.
Däremot har jag, som jag beskrev i förra inlägget, varit arg. Riktigt förbannad på de här människorna som har dött ifrån mig. Och jag är det fortfarande. Riktigt djävla ilsken är jag, faktiskt. Ja jag VET, det är oresonligt. Men det är så jag känner, ändå.

I övrigt har jag de senaste veckorna fokuserat på trevliga saker. Har umgåtts med trevliga människor. Gått på luncher, fikat, börjat utforska Shanghais enorma utbud av aktiviteter, sevärdheter och shopping. Jag har varit glad, jag har haft roligt – och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. För jag minns vad min bloggkollega Peter skrev till mig i samband med min mammas bortgång. Någon dag innan hon gick bort smet jag iväg från hennes sjukhussäng för att äta lunch. Gick sedan och köpte mig ett par nya jeans. Solen sken så vackert denna kalla marsdag och jag gick tillbaka till sjukhuset, glad över mina fina nya jeans. Men sedan fick jag gruvligt dåligt samvete. Shoppa jeans när ens egen mamma ligger som en tärd och avmagrad liten fågelunge, bara skinn och ben, i en sjukhussäng? Vad var jag för avskyvärt avskum?!?
Då skrev Peter något i stil med det här: kom ihåg att din mamma vill se dig glad, inte ledsen. Och det tog jag fasta på, för så var det ju. Mamma älskade mig, när jag var glad var hon det med. Precis som jag själv blir lycklig när jag ser min dotter lycklig.

Ibland undrar jag om det är så att sorgen inte har hunnit ikapp mig. En kär vän berättade en gång för mig att det tog åtta år innan sorgen över makens död hann ikapp med henne och slog till med full kraft. Så kan det ju också vara. Inte minst för att jag, som de flesta andra, har fullt upp med vardagslivet. Det är hämta och lämna och komma ihåg dotterns aktiviteter, hämta och lämna, hjälpa till med läxor, tömma diskmaskinen, storhandla…ja, ni vet. Dessutom landade jag för inte sedan i ett helt nytt land. Det tar sin tid att komma i ordning. Dessutom är jag en av dessa duktiga flickor som har Luther på axeln och ”plikten framför allt” som mantra. Som inte gärna sätter sig själv främst.

Eller så är det på det viset att sorg kan ta sig olika uttryck hos olika människor. Man kan sörja på olika sätt.

Vad vet jag.

Nä hörni, nu borde jag stryka tvätt. Plikten framför allt 😉

I övrigt grunnar jag lite på vad jag ska göra mitt liv, här i Shanghai. Det finns så många alternativ. Lite klyschigt men ändock: livet är fullt av möjligheter.

Men det är ett ämne som tarvar ett eget blogginlägg. Kanske blir det ett sådant framöver.

14-18 graders sovtemperatur? Inte i slummen i Mumbai, direkt…

Läste i nätupplagan av FASS idag att med god sömnmiljö bl.a. menas en temperatur på 14-18 grader i sovrummet.

Va?!?! 14 grader! Nä fy!

Det här är inte första gången jag läst någon svensk artikel (eller har hört någon svensk förståsigpåare hävda) att man sover bäst i svala temperaturer. Men lustigt nog har jag aldrig sett någon förklaring till varför det skulle förhålla sig så. Och dessutom undrar jag: alla dessa människor som lever på mycket varmare breddgrader än vad svenskar gör – sover de verkligen så mycket sämre? Och är det i så fall bevisat att det är sovtemperaturen som är boven i dramat? Här i Mumbai är det 35 grader idag, och om ni inte har förstått det redan är det inte direkt alla som har luftkonditionering hemma. Snarare ett fåtal. Med en fläkt kan man väl få ner temperaturen några grader – men inte mycket mer. Det är väl som att svära i kyrkan – men jag undrar om inte folk här sover ungefär lika bra eller dåligt som folk därhemma.

De här rekommenderade temperaturangivelserna påminner mig om en annan ”vedertagen svensk sanning”, nämligen den att välling är den optimala födan för småfolk från några månader och uppåt. Men herregud! Tänk på alla barn jorden runt som överlever UTAN att någonsin ha sett en droppe välling! En beaktlig del av dem växer sig dessutom stora och starka. För indirekt implicerar ju vällingpåbudet att vi i Norden ger våra barn mycket bättre föda än någon annanstans. Och det borde väl tyda på att vi är bättre föräldrar, om man hårddrar det? Dessutom blir jag beklämd varje gång jag läser inlägg i frågespalter där en panikslagen mamma eller pappa undrar hur hon/han ska få den lilla att konsumera vällling – för det ”måste” väl ändå barnet göra? (För övrigt HATAR jag svenska kvällstidningarnas barnsajter på nätet. Redaktörerna för dessa sajter måtte verkligen hata föräldrar. Det finns hur många artiklar som helst om hur fel man kan göra som mamma och pappa. Fel mat, fel kläder, fel leksaker, fel slags uppfostran, fel antal syskon….det är ju bara en massa sånt hela tiden! ”Värsta hälsomissarna vi utsätter våra barn för” – ta bort!!!)

Sverige är verkligen inte det enda land jag bott i där folk älskar att komma med moraliska pekpinnar och mer eller mindre illa underbyggda teorier om hur saker och ting ÄR och BÖR vara. Men. I ett land som är så pass välutvecklat som vårt, med en så pass välutbildad befolkning, tycker jag det vore skick och fason att understundom bemöda sig om att tänka och tala längre än näsan räcker.

På tal om något HELT annat är det mangosäsong här just nu. Har precis satt i mig en hel, solmogen mango. Det var så gott  att jag nästan blev tårögd.

Dagens från dottern

Joförstårni, i morse kläckte Den Lilla ur sig följande: ”jag blir verkligen trött på dig rätt ofta mamma, men du ska veta att jag tycker om dig ändå”.

Hrmmmm. Jahaja.

Emellanåt har det – sedan februari, då barnets fader drog till Indien – känts lite småsurt att vara den alltsomoftast gnatiga och tjatiga och krävande föräldern. Den som alltid yrar om tandborstning och läxläsning och om att man lägger sina smutskläder i tvättkorgen själv, bäddar sin säng, ställer in tallriken i diskmaskinen och andra hemskheter. Medan den andra föräldern, i kraft av sin frånvaro, allt mer framstår i ett glorifierat ljus.

Jaja. Det där lär väl räta ut sig när vi två också drar till Indien i augusti.

Äckelpaket och fega kräk

Bonsai-terrorister. Saddam Husseins i miniformat. Brigad av äckelpaket. Så beskrivs tyska barn i det senaste numret av den tyska tidskriften Stern.

Artikeln har rubriken ”Los! Erzieh mich!”, vilket betyder ”Sätt igång och uppfostra mig nu då!”. Hela texten går ut på att framställa dagens tyska föräldrar som världssämst på barnuppfostran. Här hävdar man att det i Tyskland av idag växer upp en generation som aldrig lär sig prata rent (föräldrarna tror att det hämmar barnen att korrigera dem), som är motoriskt underutvecklade (föräldrarna är överbeskyddande), som har svårt att få vänner (föräldrarna behandlar dem som universums mitt och de får aldrig lära sig respekt för andra) och som inte kan hantera frustrationer (föräldrarna slår knut på sig själv för att undanröja hinder och bekymmer).

Tyskland har, sägs det i artikeln, alltid betraktats som barnfientligt. Men nu har pendeln svängt, och landet har blivit så i den milda grad barnanpassat att föräldrarna får lida för det, eftersom det finns en moralisk press på dem att alltid ställa barnen i centrum, att vara självuppoffrande i alla lägen, även när det kanske inte är så himla smart egentligen. Tyska föräldrar av idag överöser dessutom, enligt artikeln, sina barn med pedagogiska leksaker, makrobiotisk kost och eko-kläder och ger dem en totalt gränslös uppfostran istället för att göra vad de borde, nämligen utöva någon slags ledarskap, vilket till syvende och sidst är vad föräldraskap går ut på. Dagens tyska mammor och pappor lider av vanföreställningen att kärlek och trygghet är lika med oändligt givande och gränslöshet.

Alltså, jag vet inte. Egentligen tror jag inte det är någon större skillnad på hur tyskar och svenskar uppfostrar sina barn. De här tankegångarna har man ju läst om i Sverige också, i omgångar.

Men det jag tycker är roligt med den är artikeln är att den är så ”tyskt” formulerad. Här drar man sig minsann inte för att kalla ungar för Saddam Husseins, äckelpaket och terrorister. Tell it like it is, som dr. Phil väl skulle säga. I Sverige vore det väl otänkbart att skriva så här. Det skulle uppfattas som kränkande och alldeles för förklenande och nedsättande. Snudd på hets mot folkgrupp! (Kan inte barn sägas vara en folkgrupp?) Möjligtvis viskar vi lite försiktigt om ”curlingföräldrar”, vilket ju inte låter så farligt.

Om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag det är lite uppfriskande med denna tyska språkliga hämningslöshet. Artikelns syfte är ju dessutom inte att sabla ner på ungar bara sådär. Det är föräldrarna som sätts åt, i otvetydiga ordalag. ”Wir Väter sind erbärmliche Säcke”, säger förresten en småbarnspappa själv i artikeln. Vilket ungefär betyder ”Vi pappor är ena fega kräk”.

Fast så skulle man ju inte heller kunna formulera sig i Sverige tror jag. Åter en kränkning samt hets mot folkgrupp. Pappor kan väl också få vara en folkgrupp?