Tag Archives: änglar

Lightbulb moments med Mia

25 Dec

Eftersom jag var lite taskig mot min make i förra blogginlägget får jag väl vara lite snäll nu. Och tala om att han är en fena på att komma på riktigt bra julklappar och födelsedagspresenter till mig. Nuförtiden – i min höga ålder, hahaha – så önskar jag mig sällan något. Har svårt att komma på något, jag har ju i princip allt vad jag vill ha! Men maken, han hittar alltid något som jag inte visste att jag ville ha, förrän jag fick det.

I år fick jag bl.a. Mia Skäringers bok ”Avig Maria” i julklapp. Jag bara älskar Mia Skäringer alltsedan jag såg ”Dyngkåt och hur helig som helst” på teve. Vilken underbart klok, känslig, modig och rolig människa! Jag skrattade och grät konstant om vartannat under föreställningen. Hög igenkänningsfaktor, även om våra liv utåt sett inte har varit sådär superlika. Men det där innersta. Smärtan och osäkerheten och tilliten och den ibland nästan outhärdliga, heliga glädjen. Jag tror näppeligen jag är ensam om att tycka ”Nej men åh. Precis så.”

Hursomhelst. Jag läser ett kapitel där Mia berättar om sin relation till Gud. Om hur hon blivit varse att Gud sänder ut änglar i vanliga människor. Lite varstans dyker de upp, i den inte alltid så glamourösa vardagen.

Och då får jag ett sånt där Lightbulb Moment, som Oprah Winfrey snackar om. Direkt dyker vissa personer upp på näthinnan. Människor som jag råkat på de senaste månaderna, då jag inte alltid mått sådär jättebra. Som jag kanske inte känner sådär jätteväl heller. Men som på ett eller annat sätt fått veta hur det står till. Och som, när vi råkats, har frågat ”Annie, hur är det med dig?” Inte på något nyfiket snokande sätt. Utan genuint vänligt och omtänksamt. Med snälla ögon.

De. Är ju mina änglar. Javisst.

Och en annan sak, som Mia skriver om. När det går upp för henne att det finns en mening med hennes liv. Även med det svåra. Att det är saker hon ska lära sig och förstå. Att livet inte går ut på att vara lycklig jämt. Utan att det handlar om att hitta den röda tråden.

Den röda tråden.

Ja. Om detta skulle jag kunna skriva massor. Om min egen röda tråd. Om hur det känns som att Gud ibland suckar lite och himlar med ögonen. ”Men hallåååå Annie, wake up and smell the coffee”, liksom. Jamen, jag tror faktiskt att jag vaknat upp, sent omsider. Och, när jag tänker efter. Så har han planterat ut en eller annan ängel i min väg även i detta fall.

Men. Om jag skulle skriva mer om just detta bleve det ett alldeles för långt blogginlägg. Som ni nog inte skulle gitta läsa klart. Vilket hade gjort mig ledsen.

Så. Vi delar upp det lite. There is more to come. Snart. Hehe, jag skäms minsann inte för att köra med cliffhangers 😉

Meanwhile: God fortsättning, alla!

Jag måste få berätta

21 Aug

Ja, det måste jag. Få berätta.

Att nu har det hänt igen, här i mitt hus. Något som jag inte kan förklara. Och vet ni vad? Det känns riktigt bra, på något sätt. I alla fall nu när jag har kommit över den första skräcken.

Jag vet inte om jag bloggat om den första oförklarliga händelsen. Så jag drar den i korthet nu.

Lite bakgrundsinfo för nytillkomna läsare först. Det hus som vi bor i när vi är i Sverige var mina föräldrars. Jag tog över det när de gick bort 2006.

Nåväl. Tillbaka till den första oförklarliga händelsen. Den tilldrog sig en vinter, jag var här med make och dotter för att fira jul.

En natt vaknar jag av att täcket har glidit av mig. Jag fryser, men är yrvaket groggy och ännu inte förmögen att göra något åt det. Konstaterar bara att jag fryser.

Något ögonblick senare lägger någon mitt täcke över mig igen.

Med ens är jag klarvaken. Vem var det? Sätter mig upp i sängen och tittar. En strimma ljus från en gatlykta letar sig in i rummet, och jag kan se att maken ligger i sängen bredvid, blickstilla. Han andas tungt, sover djupt. Så det var inte han.

Jag går upp, tassar in i dotterns sovrum. Hon ligger lika blickstilla i sin säng, sover lika djupt. Snarkar till och med lite.

Vid detta tillfälle fanns det ingen annan i huset. Och det var ingen dröm. Jag var inte hundraprocentigt klarvaken, men så pass vaken att jag VET att täcket låg på golvet. Att jag frös. Och att någon lade täcket över mig igen.

Min första tanke var ”mamma”.

För jag är en ganska öppen människa. Som många andra tror jag att det förmodligen finns Något bortom den verklighet som är synlig för oss. Det är dock inget jag tänker på dagligdags.

Men efter denna händelse kändes det trevligt att tänka på att min snälla, ompysslande mamma kanske fortfarande var lite med i bilden.

Nåväl. Det har gått några år sedan denna händelse, och jag har inte tänkt sådär jättemycket på den.

Förrän igår.

Saken är den att jag inte har kunnat hitta mitt gymkort. Har letat förbrilt överallt i några dagar. I handväskan, gymväskan, i diverse pappershögar, på diverse bord….överallt. Har förbannat min slarvighet. Jag är så bra på att lägga ifrån mig saker hipp som happ nämligen, och ägna små evigheter åt att försöka hitta dem igen.

Speciellt har jag sökt igenom en skål som står på hallbänken. En skål där jag lägger saker som nycklar, busskort och annat man bär med sig in och ut. Har sökt igenom skålen igen och igen och igen.

Och sen, igår morse. Jag hade varit ute och tagit en morgonpromenad. Kommer in igen, böjer mig ner för att snöra upp skorna.

Just i den rörelsen faller min blick på hallbänken.

Och jag ser. Att bredvid skålen, fullt synlig, ligger gymkortet.

Jag ropar till dottern: ”Är det du som har lagt mitt gymkort på hallbänken?” Hon svarar ”Ditt gymkort? Mamma, jag har inte rört ditt gymkort!”

Någon annan än dottern och jag har inte vistats i huset sedan jag blev av med kortet.

Jo, jag vet. Möjligheten finns naturligtvis att kortet har legat där hela tiden. Att jag på något sätt inte har sett det ändå. Men det är helt enkelt inte troligt. Hur i hela friden skulle jag ha missat något så ENORMT SYNLIGT? Det finns inte mycket mer än skålen där på bänken. Som skulle kunna villa bort blicken, menar jag.

Och då, så kommer jag igen att tänka på täcket. Och sedan så tänker jag ännu en gång: ”mamma”.

Igår åt jag middag med en kär vän som också är öppen för fenomen utöver de vanliga. Jag berättade om händelsen, och sa lite skämtsamt att tänk om det är mamma som spökar i huset, jag börjar nästan tro det.

Då frågade vännen om det möjligtvis under sommaren har hänt att jag har sett saker i ögonvrån. T.ex. skuggor som rör sig.

Och det har jag. Flera gånger. I huset och i trädgården. Men så fort jag tittat dit har skuggan smitit. Försvunnit bakom ett hörn eller en buske. Jag har intalat mig själv att det måste ha varit något naturligt fenomen. Ljuset har fallit in på ett speciellt sätt, eller så. Men helt har jag inte kunnat övertyga mig själv om detta.

”Det sägs att skyddsänglar ofta uppenbarar sig så”, säger min vän.

Efter vår middag var det faktiskt lite läskigt att återvända hem till huset i den sena kvällen. Jag skulle tillbringa natten ensam, dottern sov över hos en kompis.

Nu är det morgon. Natten har varit god. Jag är ensam i mitt hus – men ändå inte, känns det som. Och det känns inte hemskt. Det känns bara bra.

Jag får en bild i huvudet. Av min mamma som går omkring och plockar i huset. Som hon brukade göra. Plötsligt hittar hon mitt gymkort på något udda ställe. Hon skakar på huvudet och säger: ”Men Annie. Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till med dig! Hur många gånger har jag sagt till dig, egentligen? Lägg alltid saker på samma ställe, så blir du inte av med dem!” Sen lägger hon gymkortet på hallbänken. Så att jag säkert ska hitta det.

Och kanske vill hon inte bara att jag ska hitta kortet och begrunda vikten av att lägga saker på ett och samma ställe, så att man inte blir av med dem jämt och ständigt. Kanske vill hon att denna händelse ska få mig att reflektera över saker och ting. Om ni förstår.

Kanske.

%d bloggare gillar detta: