Stenålderstankar i juletid

Ja hörni, jag vet inte. Här har jag pyntat med tomtar och adventsljusstake och änglar och allt möjligt julepiffigt, men den rätta julestämningen vägrar liksom att infinna sig. KAN det bero på väderleken?

Svårt att föreställa sig att det nu bara är en dryg vecka kvar innan vi sitter på planet, homeward bound. Det blir tre veckors lov i Sverige, oj vad jag ser fram emot lite ruggigt kallt väder med snålblåst över den skånska slätten!

Pratade med en brittisk tjej häromdagen, hon sa att var det något hon saknade här i Mumbai så var det faktiskt vinterkläderna. Möjligheten att sätta på sig ett par snygga stövlar, en snygg kofta, någon fräck långarmad t-shirt, en lång och färggrann halsduk.

Jag kan bara hålla med. Ser fram emot att botanisera bland vinterkläderna som hänger därhemma i garderoben.

Och på tal om något helt annat. Igår, när jag var på gymet och flåsade fram på crosstrainern slogs jag av en udda tanke (jag tänker en massa förvirrade grejer när jag står på crosstrainern eller löpbandet – kan det bero på att jag är helt slut då?).

Jo. Jag kom att tänka på stenåldersmänniskorna. Och så undrade jag om de hade humor. Skämtade de med varandra? Om vadå? Kunde de vara ironiska? Fanns det en ironisk generation på stenåldern?

Vad tror ni?