Arkiv | Tankar i allmänhet RSS feed for this section

Lightbulb moments med Mia

25 Dec

Eftersom jag var lite taskig mot min make i förra blogginlägget får jag väl vara lite snäll nu. Och tala om att han är en fena på att komma på riktigt bra julklappar och födelsedagspresenter till mig. Nuförtiden – i min höga ålder, hahaha – så önskar jag mig sällan något. Har svårt att komma på något, jag har ju i princip allt vad jag vill ha! Men maken, han hittar alltid något som jag inte visste att jag ville ha, förrän jag fick det.

I år fick jag bl.a. Mia Skäringers bok ”Avig Maria” i julklapp. Jag bara älskar Mia Skäringer alltsedan jag såg ”Dyngkåt och hur helig som helst” på teve. Vilken underbart klok, känslig, modig och rolig människa! Jag skrattade och grät konstant om vartannat under föreställningen. Hög igenkänningsfaktor, även om våra liv utåt sett inte har varit sådär superlika. Men det där innersta. Smärtan och osäkerheten och tilliten och den ibland nästan outhärdliga, heliga glädjen. Jag tror näppeligen jag är ensam om att tycka ”Nej men åh. Precis så.”

Hursomhelst. Jag läser ett kapitel där Mia berättar om sin relation till Gud. Om hur hon blivit varse att Gud sänder ut änglar i vanliga människor. Lite varstans dyker de upp, i den inte alltid så glamourösa vardagen.

Och då får jag ett sånt där Lightbulb Moment, som Oprah Winfrey snackar om. Direkt dyker vissa personer upp på näthinnan. Människor som jag råkat på de senaste månaderna, då jag inte alltid mått sådär jättebra. Som jag kanske inte känner sådär jätteväl heller. Men som på ett eller annat sätt fått veta hur det står till. Och som, när vi råkats, har frågat ”Annie, hur är det med dig?” Inte på något nyfiket snokande sätt. Utan genuint vänligt och omtänksamt. Med snälla ögon.

De. Är ju mina änglar. Javisst.

Och en annan sak, som Mia skriver om. När det går upp för henne att det finns en mening med hennes liv. Även med det svåra. Att det är saker hon ska lära sig och förstå. Att livet inte går ut på att vara lycklig jämt. Utan att det handlar om att hitta den röda tråden.

Den röda tråden.

Ja. Om detta skulle jag kunna skriva massor. Om min egen röda tråd. Om hur det känns som att Gud ibland suckar lite och himlar med ögonen. ”Men hallåååå Annie, wake up and smell the coffee”, liksom. Jamen, jag tror faktiskt att jag vaknat upp, sent omsider. Och, när jag tänker efter. Så har han planterat ut en eller annan ängel i min väg även i detta fall.

Men. Om jag skulle skriva mer om just detta bleve det ett alldeles för långt blogginlägg. Som ni nog inte skulle gitta läsa klart. Vilket hade gjort mig ledsen.

Så. Vi delar upp det lite. There is more to come. Snart. Hehe, jag skäms minsann inte för att köra med cliffhangers 😉

Meanwhile: God fortsättning, alla!

Stympa tujan och fixa avgasröret

19 Dec

20111219-100903.jpg
Julpyntsmarknad i Shanghai.

Tre och en halv dag i fosterlandet, jetlaggen sitter fortfarande i, men vem har tid att bry sig om slikt. Vi har redan varit fram och tillbaka i Århus och avätit en delikat dansk julefrokost, träffat goda vänner på hemmaplan samt aktiverat oss med diverse världsliga bestyr. Och det är bara att hålla ångan uppe under jullovet. Ty det är julklappar som ska inhandlas och paket som ska skickas…därtill kommer ett antal icke-julrelaterade grejer som ett trasigt avgasrör, ett borttappat SIM-kort, en dotter som knappt har några vinterkläder i rätt storlek, en teve som uppför sig lite oberäkneligt, ett bibliotekskort som hatar mig, en bankman som ska besökas, en frisör som definitivt måste uppsökas, fler goda vänner man vill träffa…und so weiter.
På Ansiktsboken publicerar folk bilder på välpimpade granar och offentliggör hur långt de har kommit med julbak, korvstoppning och knäcktillverkning. Själv konstaterar jag vårt julrelaterade näringsintag till allra största delen kommer att vara färdiglagat. Utbudet i vår lokala saluhall ter sig lovande, måste jag säga. Fast tre saker kommer vi att pyssla ihop själva. Brända mandlar, koreansk sill och sherrysill.
När det gäller ersatz-julgran gör jag nog som förra året. Går ut i trädgården och stympar med berått mod den gigantiska tujan på några rejäla grenar, som sedan placeras i ett av mammas fina Höganäskrus.
På tal om mamma så är det ju andra gången vi firar jul utan någon i den äldre generationen. Jag undrar om det kommer att kännas lite mindre tomt än förra året. Det gick ju bra då, faktiskt. Trots allt. Men ändå…
Lite extra tomhet känner jag också i hjärtat på grund av vännen som lämnat mig. Inte så att vi någonsin firade jul ihop. Men en viss tomhet i hjärtat gör sig nog gärna alldeles extra påmind i juletid.
Jag tror. Att jag någon dag före jul ska skicka ett mejl. Ett ganska kort ett. Där jag önskar en riktigt God Jul och allt gott inför det nya året. May all your wishes come true. Och tala om att jag saknar. Och fortfarande finns här. Omutifallatt. Inte mer än så.
Men nu, hör ni. Dags att köra igång.
Jag tror jag börjar med det apsura bibliotekskortet.

På rätt frekvens

10 Dec

I det här inlägget kommer jag att baktala min make. Om ni tycker det är taskigt så kan jag berätta att jag i förväg informerat honom om att jag ska göra just detta, här på bloggen. Och han har sagt ”jamenvisst, kör på bara”. Jorusåatt.

Alltså. Som den Shanghaibaserade lyxhustru jag nu en gång är, så går jag på manikyr och pedikyr ibland. Det hör liksom till här. Inte minst för att det är betydligt billigare än hemma. Men, hursomhelst, på den inrättning jag brukar frekventera för detta ändamål, så erbjuds även trevligheter som massage och ansiktsbehandlingar. Och nu i dagarna körde de med någon slags promotionerbjudande för en ny typ av ansiktsbehandlingar. Det var någon ny apparatur med en manick som utstrålar radiovågor och som man för fram och tillbaka över huden. Radiovågorna ska penetrera de djupare hudlagren och där stimulera nybildningen av kollagen. En av anledningarna till att vi blir lite hudslappare och rynkigare med åren, ser ni, är nämligen att nybildningen av kollagen sker allt långsammare.

Nu är jag inte bara lyxhustru. Jag är early adopter också. På alla möjliga och omöjliga områden. Så självklart hoppade jag på erbjudandet om en testbehandling för halva priset.

Efter en och en halv timmes behandling, inkluderat ansiktsmask och fullständigt underbar massage, synade jag mig i spegeln och tyckte nog att den där förargliga bekymmersrynkan mellan ögonen hade blivit lite mindre. Sak samma med påsarna under ögonen. Det kom dock inte som någon fullständig överraskning när personalen informerade mig om att optimal effekt erhålles efter ett antal behandlingar. Jaja. Vi får väl se. Kanske blir det några svängar till med radiovågorna. Why not? Eventuellt kan ju tendensen till dubbelhaka bli något mindre…

Vid hemkomsten deklarerade jag glatt för maken att hela upplevelsen varit mycket angenäm. Och så försökte beskriva det här med radiovågseffekten. Saken är, förstår ni, att maken är en liten saftig smula mer bevandrad än jag på sådana här områden. Eftersom han dels är naturvetare, och dels, under några år, har jobbat inom ”personal care”-branschen.

Jo, säger maken. Åtminstone i teorin är det fullt möjligt att radiovågsbehandling kan ha en positiv effekt på nybildning av kollagen. Faktiskt.

Sedan fnissar han till och tittar på mig med det där speciella leendet som jag så väl vet aviserar att nu så kommer det något riktigt giftigt. Och det gör det. För han säger:

”Men du. Det finns ingen anledning att slänga ut dyra pengar på såna där lull-lull-behandlingar. Vi har ju en mikrovågsugn. Stoppa in huvudet i den och kör på i några minuter.”

Men hörni. Alltså. Kan ni tänka er. Den här människan. Honom har jag varit gift med i 22 år. Jag tror det säger något om mig själv, men jag vill nog helst inte veta exakt vad.

Jag morrade hursomhelst effektfullt under någon minut, och kontrade sedan med att det kanske är lättare sagt än gjort. Med tanke på att luckan till mikrovågsugnen mig veterligen ska vara stängd för att mikron ska fungera. ”Vad tycker du jag ska göra – hugga av mig huvudet och slänga in det, eller? Då lär jag ju inte få uppleva hur underbart o-påsig och rynkfri jag har blivit efter några minuter, och då är ju hela grejen förfelad”, kontrade jag med.

”Äh. Det där kan man väl fixa. Bygga om mikron lite bara, så att den funkar med öppen lucka. ”, sa maken glatt.

Och då. Lite lagom sjuk i huvudet som jag ju är. Så fick jag en så sprudlande vision, ser ni.

Nämligen en vision om att köpa en rejäl mikro där ett normalstort huvud ledigt får plats. Och sedan beordra maken att fulkoppla den, så att den fungerar med öppen lucka (han hävdar envist att det skulle han minsann kunna). Och så kamouflera den lite lagom, så att den inte ser ut som en mikro längre, utan som någon slags avancerad utrustning, åt det medicintekniska hållet till. Därefter skaffa en söt och lagom mjuk kudde, som läggs inuti ugnen – oh, förlåt, inuti skönhetsapparaturen menar jag! Och sedan ställa nämnda skönhetsapparatur på en pall … och placera en komfortabel säng invid denna. Så att man ska kunna lägga sig på britsen och sedan placera huvudet i …

…ja, ni hänger med i tankegångarna, va? Ni ser detta scenario klart och tydligt framför er?!?

Tja, sedan är det ju bara att trycka upp flygblad och sprida över grannskapet … och därefter med lugn och tillförsikt invänta DEN ENORMA ANSTORMNINGEN av kunder som inte annat vill än att bli släta och vackra som barnrumpor i fejjan medelst den senaste, avancerade radiovågstekniken! Halva priset under en begränsad promotion period, självklart!!!

Men det är klart. Innan jag skickar ut flygbladen får jag väl experimentera lite på mig själv, och se vad som ger bäst resultat. 10 minuter på Defrost eller 2 minuter på 800 Watt? Typ.

Moooooaaaahahahaha 😀  😀  😀

Ljus i mörkret

10 Nov

Fabriksbyggnad sedd genom smutsig bilruta. Zibo, Shandongprovinsen.

Ljus i mörkret, Shanghai.

När det – som nu – gör ont i hjärtat på mig, och själen känns smått stukad, då finns det tack och lov några saker som får mig att må bättre, i alla fall för en stund.

Det som fungerar allra bäst är att ge mig ut på stan på vinst och förlust, med kameran i handen. Nu är jag ju så välsignad att jag bor i en stad där motiven så att säga är in my face precis hela tiden. I princip räcker det med att ställa sig i ett gathörn, lyfta kameran och se vad som händer.

Och på något sätt blir jag så alldeles extra förtjust av detta. Att knalla runt i långsam takt, på kända eller okända gator. Och se vad som händer. Och se  vad jag ser. En skitig mopp med illande ceriserosa skaft bredvid ett par Hello Kitty-morgontofflor. En dörr med flagnande färg. En ufo-liknande figur på en väderbiten reklamskylt.  Tänk vad mycket spännande man kan få se här i världen! Jamen alltså, jag blir barnsligt uppspelt av lycksalighet! Fjärilar i magen all the way 🙂

Bilderna jag valt till det här inlägget har jag ingen aning om varför jag tagit. Men jag är mycket glad över att dessa motiv hade vänligheten att komma i min väg.

Grönt ljus, sett genom svansen på Artur di Modicas tjur vid The Bund, Shanghai.

P.S. Om nu det mot förmodan skulle ha undgått någon, så har jag även en fotoblogg numera. Adress: http://anniepics.wordpress.com

 

 

Något har hänt

6 Nov

Jo, så är det. Något har hänt. Och jag har blivit ledsen. Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Jag ska kanske börja med att påpeka att detta inte har något med min familj att göra. Både make och barn är fullt friska. Och senast jag kollade (för en liten stund sedan)  ligger jag inte i skilsmässa. So far, so good.

Men, vet ni. Det finns en person som stått mig nära i några år. Som har betytt mycket för mig. Och som plötsligt – bara sådär – har stängt mig ute.

Jag vet inte varför. Dörren har bara slagit igen. Jag har inte fått någon förklaring.

Det jag vet är att den här personen går igenom en oerhörd massa skit för tillfället. Och att vederbörande är en utpräglad känslomänniska, av vilken man inte alltid kan vänta sig ett så kallat rationellt beteende.

Men ändå. Jag är ledsen.

För på något sätt har jag upplevt att det rör sig om en tvillingsjäl. Att det har handlat om två solitärer, som av någon anledning haft den stora turen att råka på varandra, och som mycket snart känt igen sig i varandra. Som smidigt har följt med i varandras tankegångar och alltsomoftast kunnat avsluta varandras meningar. Med exakt de rätta orden. Vilket emellanåt har fått oss att skratta förtjust.

Kort efter att vi träffats för första gången hade jag fått veta det mesta om min väns liv. Med kommentaren ”Jag vet inte varför jag berättar allt det här för dig. Men du känns så bekant, trots att vi nyss har mötts.”

Jag har inte kunnat göra mycket för att hjälpa min vän. Förutom att vara en god lyssnare. Och flera gånger har jag fått höra ”Det räcker mer än väl. Jag är så glad att du finns där, att jag kan prata med dig”.

Vår relation har dock inte varit en one-way-street. Jag har fått mycket tillbaka. Mycket uppmuntran, många gånger då jag själv varit ledsen och modstulen. Även när min vän själv har haft det svårt, har jag fått så många rara ord som värmt, som jag har blivit så glad över att få höra.

Men. Nu är det så här, förstår ni, att jag – precis som min vän – har åkt på en del rejäla smällar i mitt liv. Situationer där jag har litat på folk, men har blivit sviken. Det har fått till följd att misstankar har lätt att slå rot i mig. Speciellt när jag upplever att jag kommer någon nära. Det är väl en slags självförsvar. För även om jag inte är en lika utpräglad känslomänniska som min vän, så är jag … känslig. Jag vill inte åka på fler smällar om jag kan förhindra det. Jag mår verkligen dåligt av det.

Och. Nyligen sa min vän något till mig som fick mig att undra. Som liksom inte alls passade in i bilden. Som kändes … fel. Så därför konfronterade jag vederbörande. Sa som det var. Att det fick mig att bli misstänksam. ”Vad vill du med den här relationen – egentligen? Förlåt, men nu börjar jag undra”, sa jag. Varpå min vän sade sig bli ledsen över min brist på tillit. Att det sagda inte alls var menat som jag hade tolkat det.

Då bad jag uppriktigt om ursäkt.

Sedan trodde jag att saken var utagerad. Det verkade den vara. För den vanliga, innerliga stämningen infann sig igen.

Men så. För några dagar sedan. Så stängdes dörren. Utan några kommentarer. Utan någon förklaring.

Och nu sitter jag här och tänker: vad hände? Var jag inte mer värd än så här? Hade du någon baktanke med den här vänskapen trots allt, och valde att avsluta när du märkte att jag fattade misstankar?

Eller var det kanske tvärtom? Var det så att vi kom varandra för nära? Att jag plötsligt blev en spegelbild av din egen sårbarhet? Och att det speciellt nu, när du har så mycket att tampas med, blev för mycket för dig? För plågsamt?

Jag vet inte.

Men oavsett vilket, så är jag ledsen.  Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Nej, förresten. Ta bort orden ”man kan nog säga”, och ordet ”slags”.

Jag har sorg.

Mer om mig – i bloggutmaning

24 Okt

Av Elisabeth har jag fått en utmärkelse med tillhörande bloggutmaning. Det tackar jag för! Tycker alltid det är trevligt att få gagga om mig själv (är jag exhibitionist, eller vad?)!

1. Varför började du blogga?

Jag började blogga efter att jag och familjen flyttade till Sydkoreas huvudstad Seoul för ett antal år sedan. Jag arbetade då som frilansöversättare, men ville återuppta mitt kreativa skrivande som legat i träda…väldigt länge. Sedan tonåren, typ. Och i Seoul fanns det ju alltid något att skriva om … det räckte med att sticka näsan utanför dörren, så fick man genast ett uppslag!

2. Vad har du för mål med bloggen?
Inte vet jag. Att underhålla min kreativa ådra, kanske. Samt – i bästa fall – kunna roa mina medmänniskor. Inte minst genom att skildra hur man kan känna sig som ett gigantiskt UFO i en annorlunda kultur. Fast det blir en del allmängiltigt trams också 😉

Jag har precis gått i gång med ytterligare en blogg, En roman blir till. Där skriver jag om att skriva … närmare bestämt om att skriva en roman, vilket jag håller på med just nu. Jag kommer förmodligen att lägga ut lite utdrag ur berättelsen, och hoppas på feedback. Samt att kanske att få kontakt med andra som sitter och skriver på berättelser.

3. Vilka bloggar följer du?
Tio-femton stycken, av varierande karaktär. Främst sådana som innehåller vardagsskildringar – vare sig vardagen försiggår i Sverige eller någon helt annanstans.

4. Vad har du för favoritfärg?
Svart och grått. Usch vad deprimerande DET lät nu då! Jag får väl kasta in lite blått också. Både ljust och mörkare. Samt någon cerise färgklick.

5. Vad har du för favoritfilmer?
Gillar allt möjligt, både djupare och mer lättviktiga filmer. Låt se nu … bland annat Lost in Translation (kanske inte så förvånande?!?), Speer und Er (om Hitlers favoritarkitekt Albrecht Speer), Mona Lisa Smile, det mesta av Hitchcock, LA Confidential, Goodbye Lenin, The King’s Speech…the list goes on and on …

6. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Som medföljande till en utlandsstationerad make har jag ju haft förmånen att besöka en mängd intressanta länder redan. Men Japan ligger högt på listan. Har i och för sig varit några dagar i Tokyo, men vill besöka Kyoto också. Sedan kan jag tänka mig Filippinerna, Kambodia och Burma. Och Nordkorea. Är huvudsakligen intresserad av Asien.

Slutligen ska utmärkelsen/utmaningen skickas vidare. Jag skickar den till följande personer:
Selma

Anne

*P*

Marina 

Lotta

 

 

 

 

 

 

 

 

Ny blogg

23 Okt

Kära bloggläsare!

Påhejad av min mångårige bloggkollega Per Sundberg har jag nu startat en ny blogg: En roman blir till.

Detta innebär inte att Annieverse går i graven. Men på grund av att mitt romanskrivande blivit allt viktigare för mig, och därmed upptar allt mer av min tid och mina tankar, finner jag det ändamålsenligt att samla alla inlägg som har med detta att göra i en separat blogg.

I En roman blir till kommer jag att skriva om författandets glädjeämnen och vedermödor – och dessutom torde det bli ett och annat utdrag ur min berättelse. Kommentarer, ris och ros, positiv och negativ kritik kommer att emottagas tacksamt!

Må gott, alla.

Nu ska vi snacka Snickers

10 Okt

Är nyss hemkommen från en vecka i Bangkok. Dottern har haft skollov, och vi passade på att hälsa på kära vänner som nyss flyttat till denna spännande stad. Det torde bli ett litet bildreportage här på bloggen framledes. Men. Inte idag.

Nej, idag ska vi snacka Snickers.

Alltså, det blev lite kaotiskt på morgonen när vi skulle iväg till flyget (till Bangkok, alltså). Jag hann inte med någon frukost. Och inte hann jag få i mig någon frulle på flygplatsen heller. Så det slutade med att jag köpte en glass och en Snickers i en kiosk precis vid gaten. Glassen hetsåt jag i boardingkön. Snickers-godbiten lade jag i handväskan, för framtida bruk.

Sedan glömde jag Snickersen (eller vad en Snickers nu heter i bestämd form). Upptäckte den inte förrän sent på kvällen, efter en god middag med våra vänner i Bangkok.

Jag skulle precis gå och lägga mig, och rotade runt i handväskan efter något. Råkade dra upp Snickersen. Synade den och konstaterade att den blivit något … deformerad. Åt det tillplattade hållet, liksom.

Då kommer maken in i rummet. Får syn på Snickersen. Säger ”Men herregud. Hur har den blivit sådär?” Jag svarar som det är. Att den har legat i handväskan sedan morgonen. Längst ner på väskbotten. Maken rynkar på näsan. ”Jamen släng den”, säger han. Varpå jag säger att det tänker jag alls inte göra. Det är inget fel på Snickersen. Den är bara lite platt. ”Ja, och förmodligen rätt svettig. Med tanke på att det är 30 grader här”, påpekar maken. ”Du kan väl åtminstone lägga den i kylen”, säger han sedan.

Det där med att lägga Snickersen i kylen tycker jag är en jättebra idé. Men eftersom jag är svindlande trött och gräsligt tankspridd glömmer jag det. Snickersen åker istället tillbaka in i handväskan.

Tja, så igår kväll, då vi återbördats till den kinesiska folkrepubliken, och sitter i bilen på väg hem från flygplatsen, då rotar jag i min handväska igen, i akt och mening att hitta husnycklarna.

Och. Yes, you guessed it. Snickersen. Den ligger och gosar sig på väskbotten. Jag fiskar upp den, och synar den i skenet av ett rödljus. Vänder mig triumferande mot maken och utbrister ”Nämen titta! Nu är den faktiskt ännu plattare! Tänk, det trodde jag inte att den kunde bli! Trodde du?”

Maken harklar sig. Mumlar något mycket svårtydbart. Jag tycker mig ana en suck också, som slutkläm. Men av detta låter jag mig inte hindras. Ack nej då. Jag säger som det är. Mitt hjärtas mening. Under mottot ”ärlighet varar längst”.

Vad jag säger är: ”Vet du vad. Den här lilla Snickersen. Den har överlevt rätt så mycket vid det här laget. Två flygresor och fem svettiga dagar i Bangkok. Längst ner i min handväska. Det är nästan så att den förtjänar någon sorts tapperhetsmedalj. Ja, nu känner jag att jag liksom inte kan skiljas från den. Även om den är väldigt platt. Och äta upp den, det kan jag absolut inte. Faktum är att den känns lite som en maskot numera. Tror du kanske att jag kan plasta in den eller något? Ha som nyckelring, eller något liknande?”

”Hrmmmmmmmm”, säger maken.

”Nej men åååhhh. Men SNÄLLA mamma. SKÄRP dig”, kvider dottern från sin plats i baksätet. Sedan blir det dödstyst i bilen. Ända vägen hem.

När jag sitter och skriver detta, med min kära vän Snickersen vid min sida, kan jag inte låta bli att undra om den månne kan bli ÄNNU plattare.

Nu är det så, förstår ni, att jag strax ska sätta mig i bilen, och åka till skolan för att hämta dottern. Jag funderar lite på … ska jag kanske lägga Snickersen på garageuppfarten, och be Mister Z (vår chaffis) att köra fram och tillbaka över den ett par gånger?

Vid närmare eftertanke är det kanske inte en helt lysande idé. Av två skäl. Det första är att Snickersen kanske … spricker. Varpå jag förlorar en trogen och tapper följeslagare, tillika min nya maskot. Det andra skälet är att Mister Z förmodligen säger upp sig på studs (Utdrag ur middagskonversationen mellan honom och hans fru: ”Nej men vet du, jag har alltid tyckt att det här svenska  fruntimret är lite lätt märkligt, MEN DET FÅR VÄL ÄNDÅ FINNAS GRÄNSER FÖR VAD MAN MÅSTE STÅ UT MED!” Varpå frun svarar ”jamen herregud älskling, visst!”)

Nej. Vad jag kan se finns det bara en sak att göra.

Nämligen. Att lägga tillbaka Snickersen i handväskan.

Såklart.

Nej, dig kan jag inte bli vän med

1 Okt

Som ni märker har det inte blivit mycket bloggat här på senare tid. På något sätt har det blivit ett nästan oöverkomligt PROJEKT för mig, det här att skriva ett blogginlägg. Något jag får prestationsångest av.

Jag tycker det är jättesynd. Jag vill inte sluta blogga. Tycker ju om min blogg! Men jag måste komma på hur det ska bli roligt igen.

Jag kanske vet hur jag ska göra. Nämligen börja tänka på bloggen som jag tänker på Facebook och Twitter. Där har jag nämligen ingen prestationsångest alls. Där är det jättekul att skriva.

Det kan bero på att jag vet att jag måste begränsa mig. Man kan ju inte skriva hur långt som helst på Facebook och Twitter (ja, kan och kan… men ni fattar vad jag menar…).

Så nu kommer det ett inlägg här som jag först hade tänkt publicera på fejjan…. håll till godo …

*******

Gjorde en trevlig ny bekantskap igår. Tänkte glatt att ”den här människan vill jag gärna bli vän med”.

Men sen, vet ni. Sen gick det bara helt jävla jättesnett.

För. Plötsligt flög det in en tanke i mitt huvud. Nämligen: ”Gud vad bra hon skulle passa i en kaninkostym. En vit kaninkostym. Jättefluffig. Med enorma öron. Slokande. Som släpar i marken.”

Och medan vi fortsatte att prata kunde jag inte sluta tänka på detta. Hur fantastiskt bra hon skulle te sig i denna skepnad.

Men förstår ni. Så kan man ju inte ha det. Gå omkring och se en vän som en överdimensionerad, fluffig fuskkanin. Då bryter man ju ihop av skratt varje gång man träffar vederbörande. Det håller inte i längden. Jag menar, i något läge måste ju vederbörande undra. Och förmodligen börja ta illa upp. Varpå man måste förklara sig: ”jag tycker väldigt mycket om dig, det är bara det att jag inte kan låta bli att tänka på dig som en kanin. Ja, en fuskkanin alltså. Det kanske beror på att du hade passat så fint i jättelånga flufföron som släpar i marken.”

Men ni hör ju själva hur det låter.

Så av denna presumtiva vänskap blir nog inget. Sorgligt men sant.

 

 

Kajsa Ingemarsson och jag

30 Aug

Jaaaaaaa, hörni. Egentligen tänkte jag nu lyckliggöra er med ett bildreportage från det vidunderligt vackra Llhasa i Tibet.

Men. Igår läste ut Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson. Och kom på andra tankar.

Av Kajsa Ingemarsson har jag tidigare läst Små citroner gula och Bara vanligt vatten. Och. Jag har tyckt att hon är en rasande duktig skribent. Hon kan verkligen underhållningslitteraturens hantverk. Språket flyter fint och det finns cliffhangers lite här och där. Hon kryddar skickligt med samtidsdetaljer och humor. I alldeles lagoma proportioner.

Men. Lyckans hjul. Den faller platt till marken. De tre huvudpersonerna känns fabricerade enligt standardformulär 1A.  En försmådd hemmafru som närmar sig pensionsåldern. En frånskild frisör i fyrtioårsåldern (tippar jag) som är lite lagom trött på karlar. Och en ung förstagångsmamma i karriären vars man inte tycker sig kunna ta föräldraledigt. När dessa tre ”standardformulär” råkar på varandra, på den gemensamma villagatan, och jobbar på att etablera någon slags vänskap – för att kort därefter bege sig på en tjejresa till Stockholm,utan att känna varandra något vidare, hej och hå – nej, det är helt enkelt inte trovärdigt. Det är bara krystat.

Kardinalfelet med denna roman är att författaren stannat vid ytan. Om hon hade givit sina huvudpersoner fler dimensioner, arbetat mer med deras karaktärer – ja, då kan jag mycket väl tänka mig att romanintrigen skulle kunna ha blivit trovärdig och fängslande. Om vi som läsare fått veta att det verkligen ”klickat” de tre damerna emellan. För visst kunde det ha gjort det, även om de ytligt sett inte verkar ha något som helst gemensamt. Av egen erfarenhet vet jag mycket väl att människor som till synes är fullständigt olika ifråga om de flesta ytliga attribut kan vara själsfränder och lyckas odla de mest innerliga relationer.

Men. Man måste hitta den springande punkten. Och det har Kajsa Ingemarsson inte gjort i denna roman. Hon har åtminstone inte lyckats beskriva den. Var sa det ”klick” någonstans? När uppstod personkemin? Efter att ha lästut  romanen har jag ingen som helst aning.

När jag läste Lyckans hjul blev jag faktiskt … rätt så förbannad. För mina tankar gick till den roman jag själv skrivit. Den som nu ligger och ligger till sig hos diverse förlag. Samt den nya berättelse jag skriver på.

Och jag tänkte: ”Annie. Det du har skrivit, och det du skriver på, det är så mycket bättre än det här. Det är samma genre – underhållningslitteratur – men det har mer djup, fler oanade vändningar, mer överraskningsmoment och mer fullödiga, betydligt mer flerdimensionella personbeskrivningar.”

Ja, jag vet. Jag hädar i Jante-land. Men det står jag för.

Det som gör mig arg och frustrerad, vet ni, det är att Kajsa fått ge ut en ofärdig bok. Ja, jag tycker att Lyckans hjul är ett hastverk. En okänd debutant hade aldrig i livet lyckats prängla igenom den här berättelsen ända fram till tryckpressarna.

Men. Kajsa är känd och populär. Hennes förlag räknar kallt med bra försäljningssiffror eftersom hennes tidigare böcker genererat bra försäljningssiffor.

En debutant däremot är rena ryska rouletten. Oavsett om manuset är riktigt bra. Vem vet om folk orkar ta till sig någon ny förmåga? Det finns ju så många favoriter redan. Som photoshop-tillrättalagts på sina romaners baksidespresentationer, och i damtidningsintervjuer. På exakt det sätt som torde tilltala den nogrannt analyserade läsekretsen. Och som intervjuats med perfekt harmonierande framtoning i någon av tevekanalernas mysiga morgonsoffor.

Vad vill jag säga med det här då? Jo naturligtvis att jag tycker livet är orättvist. Men inte tusan tänker jag låta mig nedslås av det. Nejdå. Jag skriver på, frenetiskt. Och skickar in till förlag. En dag kommer någon att bli så glad över min berättelses kvaliteter att de väljer att publicera. Trots att jag är inte är känd på det minsta lilla sätt. En dag kommer någon att utbrista ”fan vad bra, här är det bara att köra på.”

Tillbaka till Kajsa, då. Hon har nyligen utkommit med en ny roman. Någonstans inom oss heter den. Jag ser fram emot att läsa den. Och jag hoppas verkligen den är bra. För hon kan, Kajsa. Hon är så driven och duktig! Jag beundrar henne, och jag tycker att jag lär mig mycket av henne ifråga om att skriva underhållningslitteratur.

Men hörni, nu har jag inte tid med det här längre. Jag får återgå till sidan sjuttioåtta i mitt egen manus. Och fila på effekterna av thaikyckling-koma. Hur bokstavligt ska jag beskriva det, utan att det blir för äckligt? Dessutom måste jag fundera på vem det egentligen var som anbringade den där otäcka strypsnaran runt fågelskrämmans hals. Och så får vi väl se om det finns något hopp för relationen mellan den försmådda, karl-trötta 26-åriga Linda och jämnårige Muskel-Markus Den Förskräcklige.  Och hur kommer det att gå med den timide, pensionerade bibliotekarien Justus Henriksson och den betydligt mer spontana, jämnåriga Margit?

Den som lever får se.

Jag jobbar på.

%d bloggare gillar detta: