Arkiv | Sorg RSS feed for this section

Inget är som det brukar eller borde

16 Nov

Inthecity

Dagens från Mumbai. Ännu en bild som verkligen symboliserar essensen av denna stad, åtminstone som jag upplever den.

För det första: tack för alla kommentarer till inlägget nedan. De har gått rakt in i hjärtat, ska ni veta.

Här är det väl huvudet upp och fötterna ner – eller är det? Jag vet inte riktigt. Det har varit en konstig vecka. Vädret har varit från vettet, enligt Mumbaiborna. Det har stormat och regnat, vilket en dag medförde ett temperaturfall ner till 26 grader här i stan, Sen återvände solen och temperaturen gick upp igen. Sen blev det lite regnigt, och sen har det åskat också. Det har helt enkelt inte alls varit som det brukar och ska vara vid den här tiden på året (soligt, torrt och varmt), har jag förstått. Och DET är inte alls bra, enligt mina indiska connexions. Det innebär bland annat att diverse skördar går åt helvete och att alla blir sjuka. ALLA, ALLA, ALLA!

Ja, det där med skördarna är jag inte så insatt i, men lite märkligt tycker jag det låter. Så mycket regn har det trots allt inte kommit. Men jag är ingen jordbruksguru och ska väl inte säga något om det. Däremot har jag ifrågasatt om verkligen ALLA verkligen skulle bli sjuka här i stan? Varenda en? Av lite temperaturfall och regn?

Ja, hrmmm,  sen kom onsdagen och då blev jag själv jättedålig på eftermiddagen. Jag hade kommit hem från träningen, skulle dricka ett glas kallt vatten…och plötsligt började allt snurra, plus att jag blev kräkfärdig. När dottern kom hem från skolan någon timme senare meddelade jag att hon fick klara sig bäst hon kunde med läxor och snacks och annat, eftersom jag inte var kapabel till något förutom att ligga på sängen som en urvriden disktrasa. Lite senare kom maken hem, kände på min panna och konstaterade att jag hade feber. Han kommenderade mig att ta något febernedsättande och gå och lägga mig. Vilket jag gjorde. Sen sov jag i tretton timmar. Vaknade upp pigg och kry. Vad tusan kan DET ha varit för märkligt virus?

Mentalt sett vet jag inte riktigt om huvudet verkligen är upp och fötterna ner. För varje dag som går inser jag vilket tomrum svärmor har lämnat efter sig även i mitt liv. En del av min historia, av min trygghet därhemma i Sverige är borta för alltid. Det sjunker in djupare och djupare, och det är plågsamt. Kanske förstärks alltihop av den miljö jag befinner mig i för tillfället, som obarmhärtigt attackerar mina sinnen och tankar mest hela tiden. Ibland händer det saker här som gör att jag inte riktigt vet om jag befinner mig i den verkliga världen eller i någon märklig dröm. En del av dessa händelser har varit alldeles, alldeles underbara, men så oväntade och aparta att det i sig nästan har bringat mig alldeles ur fattningen.

Nåväl. På onsdag ska jag skärpa till mig och ägna mig åt hejvild shopping. En rejäl dos tanklös materialism känns inte alls fel i nuläget. 

 

Det här är vad jag väljer – trots allt

9 Nov

Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.

Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.

Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.

Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.

Dessa minnen.

Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.

Ja. Det är mycket nu.

Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till  etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.

Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.

Det är mycket nu

7 Maj

Jaha. Då är allt förbannat trixande igång. Igår kom de nya kreditkorten, nu väntar jag bara på koderna. Får låna pengar av snälla vänner så länge. Alla lås i huset är utbytta, så vi kan väl känna oss säkra här hemma. Det riktigt stora projektet är att skaffa nya pass.  I Tyskland kan vi bara göra det på ambassaden i Berlin, så vi får väl åka dit. Men för passansökan krävs bl.a. personbevis från Sverige, jag väntar på att de ska dimpa ner i brevlådan. Dessutom krävs det intyg från de lokala myndigheterna här att vi är svenska medborgare och att vi bor på den adress där vi bor. Dessa papper fixade jag i tisdags.

Det riktigt trista är att jag två dagar innan vi åkte till Antwerpen hade lämnat in alla erforderliga handlingar för vår visumansökan till Indien. Nu får hela skiten göras om i och med att passen är borta…

Ja, och så är det ansökan om nytt körkort. Inte heller det är helt smidigt om man bor i utlandet.

Vad jag sörjer över, förutom att kameran med alla fina bilder från Antwerpen är borta, är att jag även förlorat mitt koreanska körkort. Inte för att jag hade någon användning för det, men det var roligt att ha.

Den lägenhet vi hade hoppats på att få i Mumbai verkar det inte bli något av. Maken skulle på slutförhandlingar i förra veckan, men sen drog sig hyresvärden ur. Skit också. Det var verkligen en trevlig lägenhet. Förresten så träffade maken en annan utländsk familj som precis landat i Mumbai. För dem var det faktiskt värre. De hade nämligen hittat sin drömlägenhet och betalat in depositionsavgiften. Jättepeppade och glada. Sen visade det sig att även denna hyresvärd kommit på andra tankar. Är det här någon klassisk indisk förhandlingsteknik, måntro? Nåväl, jag tycker mer synd om dem, de var ju verkligen säkra på att de hade fått sitt nya hem.

Jaja, det blir till att leta vidare. Vi har ju fortfarande tid på oss, och en hel del lär väl bli ledigt nu i maj. I värsta fall får vi väl häcka i en serviced apartment den första tiden, om vi inte har fått något ”riktigt” innan dottern och jag anländer i augusti.

I övrigt känner jag mig fortfarande väldigt ledsen, och tyvärr också rätt så ängslig. Vaknade mitt i natten och funderade över hur mycket skit som egentligen kan hända här i livet. Igår sa dottern att ”det var ju tur att tjuven inte skadade oss i alla fall”. Det har hon ju rätt i. Men det satte också igång en del tankar som jag inte kan släppa.

På ett sätt är jag rätt glad över att jag har rätt mycket jobbuppdrag nu som får mig på andra tankar. Å andra sidan är det lite stressande, med tanke på att jag kanske måste ta tag i en hel del annat de närmaste dagarna.

Slut på degandet

27 Dec

Jag mår väl ungefär som jag förtjänar efter julens härjningar. Kan inte säga att det var någon som tvingade mig att sätta i mig lax och ål och nubbe och jansson och prinskorvar och brunkål och julost och några kilo pepparkakor och…och…

Nåväl. Idag ska jag försöka råda litelite bot och promenera ner till stan. En powerwalk på 35 minuter är väl inte helt fel. Ska infinna mig hos frisören klockan två. Sen ska jag nog – totalt mot bättre vetande – kika in i någon reabutik innan jag powerwalkar mig hem igen.

I övrigt blir det lite jobb vid datorn idag, och så fortsätter vi att rensa här i huset. Det känns inte lika hjärtskärande som när vi började med det efter pappas död. Jag kommer på fler och fler grejer som jag faktiskt utan problem kan göra mig av med. Egentligen är det ganska få saker jag absolut vill behålla. Till dem hör alla fotografier, mina föräldrars brevsamlingar och ett antal tavlor. Kanske några prydnadssaker också.

På tal om något helt annat saknar jag redan de tyska bröden. Är jättetrött på vörtbröd och sirapslimpor och alla andra degiga svenska varianter som känns helt befriade från fibrer.

Maskeringstejp och Karlssons klister

24 Jun

Under vår sista tid i Seoul ägnade jag en massa tid åt att sortera och rensa ut bland bohaget. Bestämde vad som kunde slängas och vad som kunde ges bort och vad som definitivt skulle med i flyttlasset.

Och så kommer jag till Sverige och börjar om på nytt med sorterandet och rensandet. Fast denna gång i mina föräldrars hus.

Jag kan säga att jag är alldeles förbenat trött på att sortera och rensa. Det tar liksom aldrig slut. Och jag häpnar hela tiden över hur mycket prylar som ryms i ett ordinärt radhus. Över hur mycket prylar människor lyckas samla på sig under årens lopp. Alla dessa bra-att-ha-grunkor. Allt från gamla plastburkar till udda glas. Jag säger till mig själv att det här vill jag verkligen bespara min dotter en gång i tiden. Jag måste ta för vana att rensa med jämna mellanrum. Minst en gång om året.

Sortera, rensa, slänga, ge bort, systematisera. Mitt livs lott. Örrrrk.

Dock känns det bra när processen är igång. Jag märker att det är mycket jag kan göra mig av med utan att det gör ont i själen. Till exempel har vi precis packat ner vardagsporslinet. Bortskänkes. Har aldrig tyckt särskilt mycket om det. Så nu äter vi på finporslinet, det vita med den vackra koboltblå randdekoren. Och använder silverbesticken därtill. Det rostfria går till loppis. Why not?

När jag går genom rummen i huset ler jag åt alla bitar med maskeringstejp som sitter lite här och var. Min pappa älskade maskeringstejp. Tyckte det var prima att laga saker med. En del gamla tavelramar sitter till exempel ihop nödtorftigt med maskeringstejp. Och så har vi skrivbordsdörrarna, dem han tappade bort nycklarna till. De stängde aldrig ordentligt, men han löste problemet med hjälp av…just det, maskeringstejp!

Karlssons klister var en annan favorit. De rangliga köksstolarna, som mina föräldrar haft sedan de gifte sig, bär tydliga spår av lagningar medelst Karlssons klister.

Ibland undrar jag varför de inte slängde det som faktiskt var trasigt och skaffade nytt. Inte kan det ha varit av ekonomiska skäl, mina föräldrar hade det gott ställt. Men deras generation var ju den sparsamma. Slit-och-släng var närmast ett skällsord. Toksnåla var de dock alls inte. De reste till exempel gärna och ofta. Över flera kontinenter.

Jag är nog en smula mer lagd åt vardagskomforthållet än mamma och pappa var. Så alla ohjälpligt trasiga möbler åker till tippen.

Och en del tavlor, de ska få nya ramar.

Första morgonen i Sverige

21 Jun

Godmorgon på er allihopa in the fosterland. The UFO has landed.

Jag sitter i mina föräldrars radhus och har precis avnjutit två koppar stärkande Zoegas-kaffe. Vi anlände igår vid sjutiden på kvällen, och klockan elva rasade vi i säng alla tre. Min man och jag har sovit alldeles utmärkt, det är lite värre med åttaåringen, hon sov nämligen, i motsats till oss, en hel del på planet.

Visst är det sorgesamt att sitta här i huset utan mina föräldrar. Det är inte riktigt som det borde vara. Jag saknar mammas kvicka steg, jag saknar hennes slammer i köket, till och med att hon lyssnade på P1 på absolut högsta volym på halvtaskig mottagning saknar jag. (Inget alls ont om P1, det var mer volymen och den halvtaskiga mottagningen som var problemet…transistorradion gick aldrig att ställa in ordentligt). Jag saknar att inte se pappa sitta vid sitt skrivbord i arbetsrummet, fullt sysselsatt med sina korsord, klippböcker (så fort mina föräldrar hade varit på någon resa, och de reste mycket, gjorde han ett fint minnesalbum), sitt kassaboksförande och allt annat skrivarbete han ägnade sig åt.

Men det är ändå inte lika hjärtskärande som jag trodde att det skulle bli.

Och kanske beror det lite på att åttaåringen tar det så bra. Första gångerna hon var här, efter mormors, och sedan efter morfars död, var hon väldigt ledsen och grät mycket. Men inte den här gången.

Hon har hittat ett stort svartvit fotografi på sin morfar, taget på hans jobb. Han har sin vita labbrock på sig och tittar på ett provrör som han håller upp mot ljuset. Kortet är taget på 70-talet, när jag var i hennes ålder.

”Vad glad och ung han ser ut, morfar”, säger åttaåringen. ”Tänk att han har varit så ung!”

Jag berättar för henne att som morfar ser ut på bilden, precis så minns jag honom från när jag var liten.

Sen frågar hon om hon får sätta upp bilden på väggen, ovanför sin säng. Visst får hon det.

Idag ska vi leta efter ett fint kort av mormor hon också kan sätta upp.

Livet går vidare.

Varma tankar

28 Maj

Igår var det ju Mors Dag. Det hade kunnat bli en sorgesam dag för mig, men faktum är att jag nästan bara tänkte glada, varma tankar. Det var många fina minnen av mamma som dök upp inombords. Kantade av ljus och glädje. Av den där speciella, omtänksamma, ombonade stämning som mamma alltid spred omkring sig. Av små buketter på middagsbordet, komponerade av vad som råkade växa i trädgården för tillfället. Av vänliga klappar på kinden. Av snabba, energiska, livsglada steg. Och av alla glada skratt, många, många varje dag, inte minst när hon lekte och busade med sitt barnbarn

Jag tror saknaden och sorgen kommer närmare igen om några veckor. När vi återvänder till Sverige. Stiger in i mammas och pappas hus. När det inte längre är någon som glatt springer ut på uppfarten när vi parkerar bilen. När jag inte får höra min dotters illtjut av glädje när hennes mormor öppnar bildörren, lossar säkerhetsbältet och kramar om henne.

När det är alldeles tyst i detta hus, som aldrig någonsin varit tyst när mamma varit där.

När jag ska fortsätta rensa ut efter mina föräldrar.

Då.

Vikten av vardagliga ting

1 Apr

Nu när jag är i Sverige är jag mestadels hänvisad till pappas dator, och den är inte helt up to date. Vilket tyvärr innebär att jag kan skriva inlägg, men inte svara på kommentarer som kommit. Ej heller läsa andras bloggar. Då hänger sig eländet. Fast läsa kommentarer som inkommit här, det kan jag. Så tack Caramelle, Moböjs och Multimamman för era kommentarer på föregående inlägg, det värmde! Och Multimamman, jag kanske mejlar dig. Jag vet ju att du har gått igenom samma sak, och kag känner igen mig mycket i det du har skrivit om din älskade mammas död.I övrigt är det ganska ok med mig. Förmodligen för att det måste vara så. Min pappa är 85 år och nu är det jag som får ta hand om honom, hjälpa honom med allt som behöver ordnas. Skrev i förra inlägget att jag är tacksam för allt praktiskt arbete. Det är skönt att fokusera på konkreta grejer, på något sätt avleder det tankarna, även om det har med den sorgliga händelsen i sig att göra.

Har underbara vänner här hemma i Sverige som jag kan ringa till och träffa för att prata av mig. Och mycket prat blir det…ibland om helt andra, mycket mer triviala saker än liv och död. Känner att jag behöver det, en bekräftelse på att vardagslivet, med allt från vårmodet till nya GI-recept, från snödroppar till höjda busspriser, trots allt finns kvar.

Sorg

31 Mar

Jag befinner mig sedan drygt en vecka i Sverige. Min kära, kära mamma avled för några dagar sedan. Hon fick tillbaka cancern, och den här gången orkade inte kroppen längre.Det gick oerhört fort den sista tiden, hennes tillstånd försämrades mycket snabbare än läkarna hade förutspått. Så det blev en panikbokning av flygbiljett, och jag fick vara med henne de två sista dagarna i livet. Det var på sätt och vis alldeles fruktansvärt, samtidigt är jag så tacksam över att vi fick ännu en liten tid tillsammans.

Det är oerhört mycket tankar och funderingar just nu. Sorg och saknad. Jag är tacksam för alla praktiska saker jag måste ta itu med, begravning, bouppteckning, samt en del fixande för att pappa ska ha det så bra som möjligt framöver.

Det blir nog en annan inriktning än vanligt på den här bloggen framöver. Fast på sätt och vis känner jag mig fortfarande som ett UFO. I en okänd värld, en värld där mamma inte längre finns. Så otroligt overkligt.

%d bloggare gillar detta: