Ett kärt återseende

Idag var jag på koreanskt badhus i sällskap med goda vänner. Det finns ett slags ”Koreatown” här i Shanghai, och där har jag varit som hastigast en gång förr, dock inte för att, som nu, rentvå mig.

När vi bodde i Seoul gick jag både en och annan gång på badhus, för att sitta en stund i jacuzzin, svettas i bastun och – höjdpunkten – bli renskrubbad av rejäla baderskor. Och eventuellt avsluta med en ordentlig portion koreansk husmanskost i badhusets cafeteria.

Så dagens besök var ett kärt återseende. Bland annat blev jag skrubbad till omåttlig bäbisrumpemjukhet av en energisk baderska, och därefter masserad med flytande honung. Jodå! Allt till priset av cirka 160 riksdaler.

Efter badhusvistelsen tänkte jag att nu när jag ändå är här i Koreatown kan jag ju lika gärna slinka in på någon koreansk supermarket och kanske hitta någon godbit.

Och då blev det så lustigt, ser ni.

För där gick jag bland hyllor med för mig välkända produkter. Och blev alldeles lycksalig när jag hittade flera av mina, eller familjens, gamla favoriter.

Dotterns favoritsnabbnudlar, den med sås av svarta bönor. Makens favoritkimchi. (Kimchi är mjölksyrade grönsaker,  inlagda i någon kryddblandning som innehåller chilipeppar och vitlök). Det där schampot jag brukade köpa, som luktar så starkt av ginseng.

Och jag insåg att jag blev precis lika lycksalig – på ett lite vemodigt sätt – av att se det allt detta, som jag blir när jag träder in på Ica efter ett halvårs Sverigefrånvaro och siktar Västerbottenost.

Det kanske är helt normalt, men det känns allt lite udda ändå. Jag menar, jag är ju trots allt … inte korean. Men fyra år sätter uppenbarligen sina spår…

Hem åkte jag förresten med två rejäla shoppingkassar fullastade med snabbnudlar, koreansk choklad, rostat sjögräs smaksatt med sesamfrön , och två sorters kimchi. Samt en flaska soju (koreansk motsvarighet till snaps, kan man ev. säga). Som jag egentligen inte tycker är något vidare. Men, men … för den goda sakens skull 😉

Mer om mig – i bloggutmaning

Av Elisabeth har jag fått en utmärkelse med tillhörande bloggutmaning. Det tackar jag för! Tycker alltid det är trevligt att få gagga om mig själv (är jag exhibitionist, eller vad?)!

1. Varför började du blogga?

Jag började blogga efter att jag och familjen flyttade till Sydkoreas huvudstad Seoul för ett antal år sedan. Jag arbetade då som frilansöversättare, men ville återuppta mitt kreativa skrivande som legat i träda…väldigt länge. Sedan tonåren, typ. Och i Seoul fanns det ju alltid något att skriva om … det räckte med att sticka näsan utanför dörren, så fick man genast ett uppslag!

2. Vad har du för mål med bloggen?
Inte vet jag. Att underhålla min kreativa ådra, kanske. Samt – i bästa fall – kunna roa mina medmänniskor. Inte minst genom att skildra hur man kan känna sig som ett gigantiskt UFO i en annorlunda kultur. Fast det blir en del allmängiltigt trams också 😉

Jag har precis gått i gång med ytterligare en blogg, En roman blir till. Där skriver jag om att skriva … närmare bestämt om att skriva en roman, vilket jag håller på med just nu. Jag kommer förmodligen att lägga ut lite utdrag ur berättelsen, och hoppas på feedback. Samt att kanske att få kontakt med andra som sitter och skriver på berättelser.

3. Vilka bloggar följer du?
Tio-femton stycken, av varierande karaktär. Främst sådana som innehåller vardagsskildringar – vare sig vardagen försiggår i Sverige eller någon helt annanstans.

4. Vad har du för favoritfärg?
Svart och grått. Usch vad deprimerande DET lät nu då! Jag får väl kasta in lite blått också. Både ljust och mörkare. Samt någon cerise färgklick.

5. Vad har du för favoritfilmer?
Gillar allt möjligt, både djupare och mer lättviktiga filmer. Låt se nu … bland annat Lost in Translation (kanske inte så förvånande?!?), Speer und Er (om Hitlers favoritarkitekt Albrecht Speer), Mona Lisa Smile, det mesta av Hitchcock, LA Confidential, Goodbye Lenin, The King’s Speech…the list goes on and on …

6. Vilka länder drömmer du om att besöka?
Som medföljande till en utlandsstationerad make har jag ju haft förmånen att besöka en mängd intressanta länder redan. Men Japan ligger högt på listan. Har i och för sig varit några dagar i Tokyo, men vill besöka Kyoto också. Sedan kan jag tänka mig Filippinerna, Kambodia och Burma. Och Nordkorea. Är huvudsakligen intresserad av Asien.

Slutligen ska utmärkelsen/utmaningen skickas vidare. Jag skickar den till följande personer:
Selma

Anne

*P*

Marina 

Lotta

 

 

 

 

 

 

 

 

Om kostdebatten

Kostdebatten går vidare i Sverige,  och speciellt debatten mellan LCHF-motståndare och -förespråkare. I SVD Brännpunkt hävdar Ingemar Gröön, sakkunnig på Brödinstitutet, att inget enskilt livsmedel gör oss feta. Till exempel inte bröd. Fetmaepidemin har sin grund i att människor har ständig tillgång till mat, i kombination med att de har för dåliga kunskaper om kalorier, näringsämnen och livsmedel, anser Gröön.

Vissa kommentatorer håller med, andra inte.  Några LCHF:are skriver att förbränning av fett kräver mer energi än förbränning av kolhydrater, och att detta är en orsak till att LCHF fungerar som viktminskningsmetod.  Samt att högt intag av snabba kolhydrater gör att man snabbt blir hungrig igen, vilket gör att man äter mer än vad man borde och därför går upp i vikt.

Tja. Jag är ingen näringsfysiolog. Jag har själv med framgång gått ner i vikt, inte med LCHF men väl GI, kombinerat med långpromenader minst fem gånger i veckan. Det passade mig. Med GI kände jag mig alltid behagligt mätt och fullständigt osugen på godis och chips.

Men trots att jag – för personlig del – håller på GI finns det en sak som stör mig hos vissa GI- och LCHF-debattörer. Nämligen de som fullständigt bergsäkert hävdar att man blir tjock av a att äta mycket ”vita” kolhydratprodukter som vitt mjöl, vit pasta och vitt ris.

Handlar det här icke om personer som fallerar att lyfta blicken från mellanmjölkens land?

Jag bodde i Korea när jag började med GI, då för att försöka gå ner ett antal kilon. Det gick som sagt alldeles utmärkt. Men alltmedan jag åt mumsiga omeletter till frukost och köttbitar med sallad till kvällsmat kunde jag ju inte låta bli att undra. Varför koreanerna runtomkring mig, i så hög utsträckning, såg alldeles normalviktiga ut. Med tanke på hur mycket vitt ris de satte i sig.

Sedan var jag på visit i Japan – och det var samma sak där. En massa normalviktiga människor. Som inte äter mindre mängder ris än koreanerna.

Nu bor jag i Kina. Och…ja, ni fattar min tankegång.

Vad jag blir trött på i debatten här hemma, det är det snäva perspektivet. Oförmågan och oviljan att inse att en metod kanske inte funkar för alla. Och – för att lyfta resonemanget från kosttemat, och applicera det på ett större perspektiv – ointresset av att se sig om i världen. Någonstans anar jag en – möjligtvis inte helt medveten – inställning att det som inte händer i västvärlden, det gills inte riktigt.

Men det sistnämnda har jag tjatat om så många gånger redan. Därmed inte sagt att det inte kommer upp på tapeten igen. Det gör det säkert 😉

Lätt desorienterad

Jaha. Så var man då hemma i Sverige igen.
Och som vanligt känner jag mig lätt desorienterad efter ett antal månader i Asien, varav de senaste i Kina.
Till exempel tar det några dagar innan jag fått kläm på att det bara finns en vattenkran i köket, och att man kan dricka vattnet som flödar ur den.
Sedan känns det rätt konstigt att se så många västerlänningar omkring mig. De är överallt, mängder av dem! Var är alla kineser? På semester?
Vidare är det rätt häftigt att folk begriper vad jag säger. Sådär, bara. Å andra sidan får jag nästan ont i huvudet av att förstå allt som sägs runtomkring mig. Information overload. Och en hel del av vad jag hör ute bland folk hade jag ärligt talat velat slippa höra.
På tal om ljud. Har alla svenska bilar fel på tutan?
Över till mat och shopping. Hur kommer det sig att det inte luktar någonting – absolut nada – i svenska livsmedelsbutiker?
Över till datorvärlden: wow, det går att använda Facebook, Youtube och Twitter utan en vpn-server – coolt!
Vad himlen är blå idag, förresten. Klarblå! Sådär som på reklamaffischer och i tecknade serier. Det känns ju nästan….onaturligt.
Hmmmmmm.

Julpynt från när och fjärran

Jag måste ju få visa er lite av min fina, internationella julpyntning här i Shangburbia! Här nedan finner vi…

…tysk glaslykta med julemotiv, svenska tomtar, indisk grejsimojs för essentiella oljor (man häller lite olja överst, sen tänder man värmeljuset i botten och så sprider sig väldoften), indisk duk – och så en koreansk hållare för rökelsepinnar som helt omotiverat fick vara med på bild…

och vidare har vi…

…tomte som är made in China och ett doftljus från Ikea som står på en tallrik från Indien.

Idag är det 16 plusgrader här i Shanghai. Med andra ord liiiiite svårt att uppbåda etthundraprocentig julstämning, speciellt när det ser ut så här på vår uteplats (i förgrunden syns snöflingeslingor från Ikea):

För övrigt brukar det härstädes alls icke vara så här varmt i början december, säger de som vet.

Expo 2010 på vårt sätt

För några helger sedan var vi en sväng på Shanghais stora stolthet för tillfället, Expo 2010. Det kan man ju inte missa när man bor i stan. Varmt som tusan var det, och fullt med folk var det med, så vi beslöt oss för den hemmasnickrade taktiken ”Överlevnad genom att välja paviljongerna med kortast köer”. Detta förde oss först till Iran, där det var tjofaderittan med liveband, mängder av vackra handknutna mattor, stora modeller av inhemska kärnkraftverk och en del banderoller som promotade Peace, Love and Understanding. Precis innan vi skulle gå ut därifrån blev Dottern haffad av två små kinesiska tanter som uppenbarligen aldrig hade sett en lockig blondin förut, och som insisterade på att bli fotograferade med densamma. Efter fullföljd photo shoot klappade tanterna om oss ordentligt och bjöd på Wrigleys Spearmint. Trevligt.

Nästa paviljong blev Nordkorea. Med tanke på vår ”koreanska” bakgrund kändes den som ett måste för maken och mig. Vi hyser någon slags halvpervers, skräckblandad fascination inför detta land och funderar allvarligt på att pipa iväg på en organiserad turistresa dit. Nåväl. Paviljongen gick i starka färger och man kunde betrakta hur många bildspel från Pyongyang som helst. Samt videos med glada musikanter, akrobater och dansörer som ger allt i festspelen Arirang. Självklart gick vi loss på presentbutiken och köpte pins med den nordkoreanska flaggan, dvd-skivor och ett kolorerat bildverk. De nordkoreanska damerna som expedierade oss hade för övrigt de vackraste hanboks jag någonsin sett.

Glad dotter med Pyongyang i bakgrunden.

Nordkorea satsade som synes på färgstarkt.

Paradise for People.

Efter detta intog vi en billig japansk slabbelunch, och stärkt av denna, samt en god japansk öl, tyckte maken att vi borde fullfölja vår Axis of Evil-vandring och följaktligen uppsöka Irak. Dock hittade vi inte dit. Så det blev Kyrgistan istället, vars lilla paviljong verkligen var nyskapande och sevärd. Samt Vietnam, där vi bjöds på populärmusik med instrument vi inte ens visste existerade.

Kyrgistan. Läckert.

Vietnam. Medryckande.

”You make me melt!!” Söt t-shirt i en av köerna. Och mycket passande i hettan.

Sedan orkade vi inte så mycket mer och styrde kosan hemåt. Kanske hinner vi med en sväng till innan Expo 2010 stänger den 31 oktober.

Korea revisited

Tillbaka är jag från en hektisk och tröttande och alldeles underbar vecka i Seoul. Har hunnit med shopping, sightseeing, höstutflykt upp i bergen, massor med samvaro med kära vänner och att flamsa runt i nöjesparken Lotte World.

Att komma till Seoul känns på sätt och vis känns det som att komma hem igen – ibland känns denna stad på något underligt vis mer ”hemma” än Sverige. Jag vet faktiskt inte varför.

Mycket var sig likt sen jag var där förra hösten, men det har också skett en hel del förändringar. Jag tycker nog att staden bara blir trevligare – grönare, fräschare och lättillgängligare. Plötsligt har det dykt upp en massa cykelvägar och cyklister också. På ”min tid” cyklade knappt en enda kotte. Kvinnliga cyklister i Seoul väljer förresten gärna cyklar i rött eller rosa, kan jag förtälja.

En av höjdpunkterna var dagen när vi åkte upp i bergen i Gangwon-provinsen med kära A och hennes familj. Så otroligt vackert med alla höstfärger! Och jag måste erkänna att det var HÄRLIGT att få frysa lite som omväxling!!! Jag vet inte, men jag tycker fortfarande det känns lite ”onormalt” med det här tropiska klimatet i Indien.

Vemodigt var det verkligen att åka från Korea igen, det tyckte både jag, maken och dottern. Sistnämnda fällde till och med några tårar på flygplatsen och erkände ”jag hade ju alldeles glömt bort att det var SÅ HÄR trevligt i Korea!!!”

Allting är relativt…jag minns när jag först kom till Seoul och råkade på expats som tidigare hade bott i Japan och Singapore. Ur deras perspektiv var Seoul skitigt, bökigt och kaotiskt. För mig som bor i Mumbai framstår dock Seoul nu som ett under av civilisation, renhet och pålitlighet, haha!

Mot Seoul

 

Diwali-pyntat på dotterns skola. Den här fina utsmyckningen av färgad sand kallas Rangoli, det är en traditionell indisk konstform. Ljuslyktorna har satts ut så att Rama ska hitta vägen.

På lördag infaller en av de absolut största högtiderna här i Indin – Diwali. Det är ljusets högtid; indier sätter ut lampor, dekorerar sina balkonger med ljusslingor, bränner av OTROLIGT många raketer och smällare, ger varandra presenter, myser med familjen, äter alldeles för mycket god mat och sötsaker – tja, lite som ett hopkok av det svenska jul- och nyårsfirandet, faktiskt.

Diwali är i grunden en hinduisk högtid, då man firar guden Rama som återvänder från exil (därav alla ljus och lampor, man måste ju visa att han är välkommen hem!), och även gudinnan Lakshmi, rikedomens gudinna.

För vår familj innebär Diwali att dottern har en veckas skollov, och att vi kommer att spendera denna vecka i Seoul. Iiiiihhhhhh vad det ska bli kul att träffa gamla vänner, shoppa runt, äta god koreansk mat och Bara Vara!!! =)

Med andra ord kommer det förmodligen inte att vara några nya spännande inlägg här på Annieverse på ett tag. Må gott så länge och Happy Diwali!

Okej då…

…idag kan jag avslöja så mycket som att jag ska flytta till sommaren. Och att stället jag (samt man och dotter) kommer att flytta till….tja, det är en plats som får Sydkorea att framstå som sömngångaraktigt medelsvenssontryggt i fråga om ordning och reda, tillförlitlighet och förutsägbarhet. Om Sydkorea var en kulturchock så är detta blott intet mot vad som väntar.

Så nu förstår ni säkert att det varken är tal om att flytta inom Tyskland, eller till Sverige, eller tillbaka till Sydkorea.

Jag är både nyfiken, förväntansfull och lite…..nervös. Kanske inte bara LITE nervös, förresten.

Förmodligen åker vi dit en sväng i februari för en första glimt.

Mer detaljerad än såhär kan jag inte vara idag, av skäl som har med makens jobb att göra (som vanligt är flyttkarusellen hans ”fel”, haha). Och jag är ju en lojal hustru. Ja, i alla fall när jag hyser den (mer eller mindre dimmiga) uppfattningen att det gagnar mig själv 😉

I väntan på….

…att jag ska kunna berätta mer om den grej som VERKLIGEN dominerar mina tankar just nu (mer om detta i nästa vecka, hoppas jag) – så ägnar jag ett inlägg åt något som jag också går och grunnar på, fast inte riktigt lika mycket. Nämligen: VARFÖR är det så gott om snuttiga fantasifoster vart man sig än vänder i Korea? Och VARFÖR är det så ont om dem i Tyskland? Och i Sverige? Varför skojar inte vi till förbuds- och informationsskyltar på det här sättet? Varför saknas det små rymdmonster i reklamkampanjer här, när de finns i var och varannan i Korea? Varför har inte den tyska posten en jättesöt maskot? Eller den svenska?

Frågor, alla dessa frågor. Jag kan bara konstatera att jag verkligen saknar alla dessa söta figurer i min vardag.

Ajabaja! Pilla inte på elsladdarna här, då blir det…POFF!!!

Korean Post, till Er tjänst!

Seoul Design Olympiads maskot

Hrmmm…vet inte riktigt vad detta är, någon typ av desinficeringsmaskot kanske…

Stadsdelen Seocho har minsann pretentioner. ”Light of the world” – jojo!

Glad tjomme hälsar välkommen till bokaffären.