Arkiv | Kina RSS feed for this section

Tystnaden som uppstår…

21 Okt

… i min hjärna, när jag ur min brevlåda – ja, snailmail-brevlåda, alltså, den som sitter utanför huset vi bor i – fiskar fram följande meddelande….

?!?!?!

Det enda jag är på det klara med är att 1) meddelandet förmodligen kommit till rätt adress. Längst upp står det nämligen 131, och vi bor just i hus 131 i vårt bostadsområde. 2) Att jag förväntas betala 468 (handskriven siffra) RMB.

Sen verkar det som att denna summa skulle ha varit betald den 3 oktober.

Men för vad? Och till vem ska jag betala?

Det är vid tillfällen som dessa som mitt gränslösa självhat, grundat i det faktum att jag INTE GITTER LÄRA MIG MANDARIN, eskalerar.

Å andra sidan. Även om jag hade läst mandarin i ett halvår nu, eller kanske till och med ett helt år, är jag inte säker på att jag kunnat dechiffrera denna lapp till fullo.

Så. Vad gör jag då.

Jo. Jag fotograferar av lappen med mobilkameran. E-postar sedan till maken, via mobilen. Naturligtvis med fotot som bilaga. Meddelandet som kommer maken till del är kort och kärnfullt. Nämligen: ”Vad f-n är det här nu då”.

Efter en halvtimme mejlar maken tillbaka. Och berättar att det är kabelteveavgiften på 468 RMB som ska betalas. Och att det, längst ner på lappen, finns angivet den adress som jag bör bege mig till för att betala sagda avgift.

Nu vill jag bara påpeka att det inte var maken som geschwint översatte detta. Visserligen pluggar han (till skillnad från sin hopplösa fru) flitigt mandarin, men det här övergick hans horisont. Så han tassade in med lappen till  sin sekreterare, log rart och insmickrande, och bad henne förklara vad det rörde sig om. Vilket hon gjorde.

Jaha. Emedan det verkar som att kabelteveavgiften är long time overdue, så får jag väl åka och betala den First thing Monday morning. Jag har ingen aning om vart jag ska åka, men jag får väl sticka lappen under näsan på Mr. Z, le rart och insmickrande och säga något i stil med ”ummmm … I have to pay….adress?!?!”

Det fixar sig säkert.

Gigantiska grisar och paljettprydda pumps

10 Sep

Jag har nu genomlevt  de märkligaste 32 sammanhängande timmarna i mitt liv. Och jag tvivlar STARKT på att jag någonsin kommer att uppleva 32 lika märkliga, sammanhängande timmar igen.

Vad har jag då fått vara med om under denna tidsperiod?

– Två missade flighter. Först missade jag min flight från Shanghai till staden Zibo på grund av att jag somnade på soffan. Ett dygn senare missade maken sin flight från Zibo till Shanghai på grund av trafikkaos.

– En och en halv ytterst stillastående mittinatten-timme i en taxi på en kinesisk motorväg, på väg från flygplatsen in till Zibo city, omgiven av flertalet lastbilar med fullkomligt GIGANTISKA grisar, samt glada medtrafikanter som var ute och spankulerade i röran och nyfiket kikade in genom bilfönstret…”oh, kolla in, det sitter tre västerlänningar i taxin därborta!!” Stillaståendet berodde för övrigt på att en lastbil kört i diket. (Den var dock inte full med grisar).

– Hotellfrukost bestående av ägg- och tomatsoppa samt algsallad efter sammanlagt tre timmars sömn.

– Sex timmars tomgloende på sammanlagt tre kinesiska polisstationer. Enda anledningen till att jag var tvungen att vara på dessa polisstationer var att jag var tvungen att vara där. Jag behövde inte göra något. Fylla i något papper, svara på frågor, eller så. Alla papper var redan ifyllda och ingen av poliserna skulle ha kunnat fråga mig något, eftersom de inte kunde engelska. Och jag kan ju knappt någon kinesiska. Mer än att fråga efter var toaletten är och lite sånt. Därför har jag nu nu utvecklat tomgloende på kinesisk polisstation till en skön konst. Understundom roade jag förresten mig med att kolla in resten av klientelet som hade ärende till polismakten samtidigt med mig. Min huvudsakliga slutsats av dessa observationer var att högklackade pumps med paljetter verkar vara mycket populärare i Zibo än i Shanghai.

– Tio och en halv timmes bilfärd med endast en kisspaus (5 minuter) på kinesiska motorvägar, från Zibo till Shanghai. Då ett antal bensinsstationer behagade vara stängda var jag vid åtminstone tre tillfällen bergfast övertygad om att soppatorskens tid obevekligen var inne. Men Gud var god.

På något perverst sätt skulle jag inte vilja ha de här 32 timmarna ogjorda. Vi snackar liksom förhöjd levnadskänsla. Larger than life. Vetskapen om att det här är något som inte är allom förunnat att uppleva. Och att jag trots allt inte är så nervklen att resan för min del tog sin ände på en sluten psykiatrisk klinik.

Nu kanske ni vill veta vad hela den här vansinnesresan gick ut på? Jo, förstår ni. Eftersom min man har sin huvudsakliga arbetsplats i staden Zibo i Shandongprovinsen är han skriven där, och därför måste jag och min dotter söka uppehållstillstånd där;  inte i Shanghai där vi bor. Och eftersom myndigheterna i Zibo behåller våra pass i minst en vecka, medan ansökan behandlas och stämplas på erforderligt sätt, såg vi ingen annan utväg än att åka bil hem till Shanghai efter erforderliga myndighetsbesök. Vilket tog tio och en halv timme. För att få åka flyg måste man nämligen – föga förvånande – kunna uppvisa godkänd legitimation. För att få åka tåg också, numera.

Att den lokala polismakten gärna hade utfärdat intyg om att våra pass befann sig hos dem för bearbetande, och att vi med detta intyg i näven hade släppts ombord på både flyg och tåg, var något som inte kom till vår kännedom förrän i efterhand…

…nååååååja! Om jag ska säga något positivt om den aktuella, för mig inte helt lättgenomskådliga myndighetsprocessen, så är det att det inte verkar gå att muta sig till någon lindrigare behandling – till skillnad från i Indien, där jag tidigare bott. Och personligen föredrar jag att ha det så – dessa bisarra 32 timmar till trots.

Tibetan skies

2 Sep

Last week, after returning to China, my family and I visited Llhasa, Tibet, for a couple of days. And despite jetlag in combination with mountain sickness, it was such a magnificent experience.

Trans-Himalaya is often called The Roof of the World. And I understand why. The feeling of being so close to the clear blue sky and white clouds is totally unique. (And not just because you’re dizzy from lack of oxygen!). The sensation of utter silence up in the mountains is magically serene.

Since coming home, I’ve uploaded some pictures from Llhasa to Flickr and Facebook. After that, I’ve been told on Twitter that I am ”clearly aiding China’s propaganda offensive to depict occupied Tibet as a peaceful/contended place”.

Well. I asked the person who wrote this if it would be better for Tibetans if there were no pictures on the Internet that depict the beauty of Tibet. I think that is an interesting question. I also think that the answer is not given.

I did not receive a specific answer. The person in question continued to state basically the same thing – that the pictures clearly aid China’s propaganda illusion.

Well.  The mountains, the sky, the monasterys and palaces are no illusion. And that is why I had no qualms about photographing them, nor uploading the pictures on the Internet. What I photographed was not staged.

I also very much doubt that people who see my pictures automatically will think ”Oh, hooray for China!”

So. For those of you who are interested: here are my pictures. In this entry, I focus on the skies over Llhasa. More entries will follow, with other themes.

 

First impression, close to landing at Llhasa Airport.

Deprung Monastery, the largest of all Tibetan monasteries.

Jokhang Temple. Many Tibetan buddhists consider this the most sacred temple.

At Llhasa River.

The colours of Tibetan buddhism. One interpretation is: blue for sky, white for cloud, red for fire, green for water and yellow for earth. 

Scenery near Llhasa Airport.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om kostdebatten

17 Aug

Kostdebatten går vidare i Sverige,  och speciellt debatten mellan LCHF-motståndare och -förespråkare. I SVD Brännpunkt hävdar Ingemar Gröön, sakkunnig på Brödinstitutet, att inget enskilt livsmedel gör oss feta. Till exempel inte bröd. Fetmaepidemin har sin grund i att människor har ständig tillgång till mat, i kombination med att de har för dåliga kunskaper om kalorier, näringsämnen och livsmedel, anser Gröön.

Vissa kommentatorer håller med, andra inte.  Några LCHF:are skriver att förbränning av fett kräver mer energi än förbränning av kolhydrater, och att detta är en orsak till att LCHF fungerar som viktminskningsmetod.  Samt att högt intag av snabba kolhydrater gör att man snabbt blir hungrig igen, vilket gör att man äter mer än vad man borde och därför går upp i vikt.

Tja. Jag är ingen näringsfysiolog. Jag har själv med framgång gått ner i vikt, inte med LCHF men väl GI, kombinerat med långpromenader minst fem gånger i veckan. Det passade mig. Med GI kände jag mig alltid behagligt mätt och fullständigt osugen på godis och chips.

Men trots att jag – för personlig del – håller på GI finns det en sak som stör mig hos vissa GI- och LCHF-debattörer. Nämligen de som fullständigt bergsäkert hävdar att man blir tjock av a att äta mycket ”vita” kolhydratprodukter som vitt mjöl, vit pasta och vitt ris.

Handlar det här icke om personer som fallerar att lyfta blicken från mellanmjölkens land?

Jag bodde i Korea när jag började med GI, då för att försöka gå ner ett antal kilon. Det gick som sagt alldeles utmärkt. Men alltmedan jag åt mumsiga omeletter till frukost och köttbitar med sallad till kvällsmat kunde jag ju inte låta bli att undra. Varför koreanerna runtomkring mig, i så hög utsträckning, såg alldeles normalviktiga ut. Med tanke på hur mycket vitt ris de satte i sig.

Sedan var jag på visit i Japan – och det var samma sak där. En massa normalviktiga människor. Som inte äter mindre mängder ris än koreanerna.

Nu bor jag i Kina. Och…ja, ni fattar min tankegång.

Vad jag blir trött på i debatten här hemma, det är det snäva perspektivet. Oförmågan och oviljan att inse att en metod kanske inte funkar för alla. Och – för att lyfta resonemanget från kosttemat, och applicera det på ett större perspektiv – ointresset av att se sig om i världen. Någonstans anar jag en – möjligtvis inte helt medveten – inställning att det som inte händer i västvärlden, det gills inte riktigt.

Men det sistnämnda har jag tjatat om så många gånger redan. Därmed inte sagt att det inte kommer upp på tapeten igen. Det gör det säkert 😉

Lätt desorienterad

27 Jun

Jaha. Så var man då hemma i Sverige igen.
Och som vanligt känner jag mig lätt desorienterad efter ett antal månader i Asien, varav de senaste i Kina.
Till exempel tar det några dagar innan jag fått kläm på att det bara finns en vattenkran i köket, och att man kan dricka vattnet som flödar ur den.
Sedan känns det rätt konstigt att se så många västerlänningar omkring mig. De är överallt, mängder av dem! Var är alla kineser? På semester?
Vidare är det rätt häftigt att folk begriper vad jag säger. Sådär, bara. Å andra sidan får jag nästan ont i huvudet av att förstå allt som sägs runtomkring mig. Information overload. Och en hel del av vad jag hör ute bland folk hade jag ärligt talat velat slippa höra.
På tal om ljud. Har alla svenska bilar fel på tutan?
Över till mat och shopping. Hur kommer det sig att det inte luktar någonting – absolut nada – i svenska livsmedelsbutiker?
Över till datorvärlden: wow, det går att använda Facebook, Youtube och Twitter utan en vpn-server – coolt!
Vad himlen är blå idag, förresten. Klarblå! Sådär som på reklamaffischer och i tecknade serier. Det känns ju nästan….onaturligt.
Hmmmmmm.

Med fokus på mitten

1 Jun

Nej, jag har inte försvunnit in i dimman, som Gunilla befarade. Ja, någon timme i måndags var jag ju mitt i den, men jag lyckades ta mig ut igen 😉

Alltså. Då får jag väl rapportera från min moxibustion-upplevelse (ni som inte fattar vad jag snackar om, kolla föregående inlägg).

Jo. Jag hade ju först bokat tid med en TCM-läkare, som skulle kunna rekommendera rätt behandling för mig. Så jag gick dit, han frågade hur det var fatt, och jag berättade att i huvudsak är det väl bra, men tidvis har jag det lite kinkigt med sömnen, och så har jag menskramper också.

Han tog min puls, på bägge händer, och på flera punkter. Höjde på ögonbrynen. Då började jag bli lite nervös, tänkte att jag kanske inte har någon puls?!? Sedan fick jag räcka ut tungan. Han granskade den, hummade och nickade. Och sedan fick jag veta att jag har ett svagt magsystem. Vilket bland annat kan yttra sig i sömnsvårigheter (ser man på) och menskramper (lite mindre förvånande kanske). Förresten var mitt njursystem lite småsvagt också. Tja, det var ju samma sak som en annan TCM-läkare konstaterade för en tid sedan.

Sedan vidtog behandlingen. Jag trodde doktorn skulle röka på (så att säga) på en gång, men det gjorde han inte. Först masserade han runt energiskt på min mage, och det kändes…..uräckligt! Jag kunde riktigt känna hur organen förflyttade sig därinne, och dessutom hur gaser åkte runt i tarmarna……uäääääck! Sedan gav han området kring njurarna en omgång också. Det kändes inte riktigt lika läbbigt, dock.

Efter detta tuttade han på två moxa-rullar och behandlade diverse akupunkturpunkter som (antar jag) ska sätta sprätt på de blockeringar i meridianer som jag kan tänkas ha (därav mina krämpor). Förutom att den för mig nu välkända doften gjorde mig lite halvyr och väldigt sömnig var det rätt behagligt, faktiskt. Och en grej var totalt cool! Nämligen när han höll glödrullen på en punkt någonstans invid ena benet och jag kunde känna värmen snabbt sprida sig INUTI benet, ända ner IN I tårna! Detsamma hände när han behandlade en punkt vid armen – värmen spred sig invärtes, ända in i fingertopparna! Wow, jag har väl innan tyckt att det här med meridianer och energibanor verkar lite….mysko?…..men nu undrar jag om de inte kan existera trots allt?

Behandlingen tog väl en timme ungefär, jag var helt yr efteråt, och blev itutad en skål med någon slags smaklös gröt och en kopp te.

Äventyrlig som jag är har jag bokat in mig på några behandlingar till, för att ge det här en ordentlig chans. Om mitt ”magsystem” blir något piggare rent generellt är kanske svårt för mig att avgöra, men jag lär ju åtminstone märka om menskramperna avtar i styrka.

På tal om magsystemet har jag fått veta att det är svagt på andra sätt också. Jag har gått och skaffat mig en PT, och efter den ”body assessment” han har utfört på mig har jag fått veta att mina inre magmuskler verkligen inte är i någon vidare form. Liksom en del annat, om sanningen ska fram. Men den här PT-grejen får jag nog vidareutveckla i ett separat inlägg, tror jag….ja du milde…

….hursomhelst, det står nu helt klart att det är mittpartiet jag ska fokusera på. Både på det ena och andra sättet. Jaha. Då vet jag det.

Och för den som undrar så kan jag tala om att Mr. Z fortfarande inte har sagt upp sig 😉

Jag stinker

23 Maj

Det händer en och annan gång att jag av folk hemmavid får frågan vad jag gör här i Kina hela dagarna. Med tanke på att jag inte jobbar.

Jag svarar glatt att jag mest tramsar runt. För så är det. Sedan vi kom hit har jag inte gjort mycket seriöst. Tja, vad som är seriöst kan väl i och för sig diskuteras…men jag är då rakt inte som så otroligt många andra duktiga medföljande, som börjar plugga kinesiska tämligen direkt och engagerar sig med diverse aktiviteter i barnens skola. Och så – hallå där! Jag bloggar ju! Tänk vad vilken glädje jag bereder er, kära bloggläsare, medelst detta 😉

Känner inte riktigt att jag har tid med det. Då kan jag ju inte tramsa runt på heltid!

Jomen vissa seriösa grejer slipper jag ju inte ifrån. Mat ska ju t.ex. inhandlas och tillagas. Tvätt ska tvättas, disk diskas, och ibland behöver dottern läxhjälp. Och tränar gör jag ju med. Det är väl ändå lite seriöst?

Men. Åter til runt-tramsandet. Vad innebär då detta? Tja. Ibland åker jag ner på stan för att bara gå omkring, upptäcka och fotografera. Ofta hänger jag på någon av de otaliga utflykter och andra aktiviteter som arrangeras här i stan, för hugade utlänningar.

Som till exempel idag. Då jag var på en introduktion i traditionell kinesisk medicin. Med inriktning på moxibustion. Jodå!

Moxibustion är en behandlingsform inom den traditionella kinesiska medicinen. Ett alternativ till akupunktur och akupressur. Man använder sig av en cigarrliknande rulle, gjord av örten gråbo. Denna rulle tänds på, och medan gråbon glöder håller man den alldeles invid en akupunkturpunkt i ett antal minuter. En sorts värmebehandling, alltså.

Moxibustion har en bieffekt. Nämligen att det luktar som….komochhjälpmig. OCH som om man har rökt på.

Efter en och en halv timme i gråbodimmorna kom jag ut från lokalen och stank. Något så enormt. Gled in i bilen och försökte låtsas som absolut ingenting, samtidigt som jag undrade vad Mr. Z (vår chaufför) tänkte. Med all säkerhet något i stil med ”Men vad f…….n är det som stinker?!? Vad har människan gjort? Rökt på, mitt på blanka förmiddagen?!?!”. Men eftersom Mr. Z är en diskret person sade han naturligtvis inget.

Jag tippar att bilen han bli rejält inpyrd på vägen hem. Och, i förlängningen, Mr. Z. När han kommer hem ikväll kommer hans fru säkert att rynka på näsan och utropa ”men var i HELA FRIDEN har DU varit idag? Herrejisses vad du STINKER!”

Hrmmmm.

Nu är det dessutom som så att jag, i ett anfall av..tja, jag vet inte vad….bokade in mig på en moxibustion-behandling. Bara för att testa. Hrmmmm, jodå. Nästa måndag.

Jag gruvar mig lite inför måndagsmorgonen. När jag måste säga till Mr. Z att ”jo, idag ska jag tillbaka till det där stället jag var på förra måndagen, Dongping lu, kommer du ihåg…?”

Stackars man. Han kommer att tänka ”å nej fy för s…..n, ska vi tillbaka till STINKSTÄLLET?!?!? Herregud, så tragiskt. Har hon inget vettigare att göra än att röka på? Tänk om hon blir så blajig att jag måste bära ut henne till bilen dessutom…..näääää….”

Hrmmm. Kanske det blir så att jag får ägna måndagen åt att börja leta efter en ny chaufför, när Z panikslaget säger upp sig på studs.

Spännande fortsättning lär följa.

Jo förresten. Efter stinkstället åkte jag till gymmet. Passade på att förpesta luften där också, hihi. Efteråt duschade jag grundligt och tvättade håret. Men tror ni inte att jag stinker fortfarande. Lite mindre, i och för sig. Kanske är lukten försvunnen lagom till nästa måndag…

People watching in Fuxing Park

13 Maj

Fuxing Park in central Shanghai is a lovely place for people-watching, especially on the weekends. Of course, as a westerner, you get pretty ”watched” yourself, but hey….live and let live, right 😉

In the middle of the park there is serious dancing going on. This couple was one of the best I watched last Saturday. Notice the poise of the guy’s right hand…

Some tango-ish moves happening here.

You don’t have to bring a partner of the opposite sex to join. By the way, notice the guy at the right, looking ardently at the clock on the tree (and who on earth put that clock on the tre?!?!)….pretty sure his date was late…

”Why on earth is she so late? What happened? And I forgot my mobile at home, so I can’t call her…”

This totally matching couple was so cool….

Everybody doesn’t dance. Some choose tai chi in a sheltered space….guarded by Karl Marx and….is that supposed to be Lenin or Engels?

Some chose to tai chi more publicly.

Some jog, while yet some take it easy.

Water-gunning plastic elephants seems to be fun!

You could, of course, join a marching band…

…or  just watch the marching band.

Or take a break from work. And maybe SMS the girlfriend.

Anyone for poker?

You could choose to sit for a while and observe something that nobody else seems to have noticed….

…or simply enjoy the lovely weather with your loved one.

Syrgas, klassisk musik, pitabröd och lammstek

11 Maj

Jaha, då sitter man hemma i soffan igen och tar igen sig. Eller sitter och sitter….halvligger är det väl snarare. På sidan. Att sitta i upprätt läge är inte så mysigt, har jag blivit varse. Inte mysigt alls.

Operationen gick både snabbt och bra. Jag slapp faktiskt att sövas, SKK  tyckte trots allt inte det var nödvändigt, och det blev jag jätteglad för. Låg där på mage i någon konstig ställning, uppallrad på kuddar, fäst till diverse slangar och försedd med syrgasgrimma. Fick lyssna på klassisk musik samt personalens glada samspråk med varandra under de typ 20 minuter som ingreppet tog.

Sedan blev det en timme i någon slags observationsrum, och så några timmar till i eget rum, för att säkerställa att smärtstillande medel fungerade tillfredsställande.

Och. Kan ni tänka er. Rätt vad det är när jag ligger där och läser Femina (senaste numret, tjohoooo!) så kommer det in en tös och undrar vad jag vill ha till middag! Och så får jag en bunta papper där jag får kryssa i olika alternativ. ALLT var som taget från menyn på en bättre restaurang. Till slut bestämde jag mig för minestronesoppa, pitabröd med hummus, lammstek med potatis och färsk frukt till efterrätt. Weeeeheeeeee!

Efter några timmar anlände middagen och alltihop var verkligen delikat. Jag kommer nog aldrig någonsin att få äta så god sjukhusmat mer 😉

I morgon ska jag tillbaka till sjukhuset för såromläggning. Sammalunda ska ske på lördag. Och sedan ska SKK ta bort stygnen om två veckor.

Och så har jag fått reda på att SKK inte alls är korean. Han är kines. Och jag är förvånad. För hans namn låter koreanskt. Han ser lite koreansk ut. Och pratar engelska med lite koreansk brytning.

Jaja. Förkortningen stämmer ju fortfarande 😉

Och inte kan det väl vara så att det är sminkförbud för något så simpelt som stygnborttagning?!?

I morgon ska SKK göra sitt. Usch.

10 Maj

Isch, isch, isch. I morgon är det dags.

I morgon är det dagen O. O som i operation.

Isch, isch, isch.

Som jag kanske (gitter inte kolla) berättat tidigare har jag en cysta nära svanskotan som ska väck. Själva cystan är godartad, så på det viset är det inget alarmerande. Men ibland sväller den liksom upp, ömmar och vätskar. Inte helt fräscht eller behagligt. Pilonidalcysta heter det, förresten.

Nåväl, i morgon ska jag alltså bli av med den. Jag ska lokalbedövas och sövas. Och det är väl det sistnämnda som oroar mig mest.

Tänk om bedövningen inte verkar, och jag inte har en chans att signalera detta? Eller – än värre – tänk om jag inte vaknar igen?!? Ja, ursäkta mig, men jag tycker faktiskt inte att jag har tid med att dö just nu.

Sedan har vi komponenten SKK också. SKK står för Skitsnygg Koreansk Kirurg. Det är han som ska operera mig. Ja ursäkta mig igen då, men jag är INTE på något sätt helt bekväm med att det är just SKK som ska in och rota i…..ja, i den regionen, liksom.

Kan man rodna när man är sövd? Jag bara undrar.

Om jag ändå hade fått se lite presentabel ut när jag anlände till SKK. Lite mascara och lipgloss åtminstone. Men icke. Stränga förhållningsorder. No makeup, har operationssköterskan förmanat mig. Himla tradig människa.

Tja. Om allt går vägen blir jag hemskickad redan i kvällningen.

Håll tummarna för mig.

%d bloggare gillar detta: