Arkiv | Föräldraskap RSS feed for this section

Det fina vädret struntar jag i

5 Jul

Idag åker maken och dottern bort tillsammans för några dagar. Det har de gjort tidigare de senaste somrarna, och jag tror det gör dem gott att rå om varandra lite på tu man hand.

Nu kommer mitt förmodligen inte alls särskilt politiskt korrekta avslöjande: jag tycker det ska bli jäääääättesköööööönt att bli av dem ett tag. Att få hasa omkring härhemma alldeles ensam. Att ohämmat och ostört kunna hänge mig åt mina egna tankar. Att ha hela makten över fjärrisen och datorn. Och inte minst att kunna låta middagen bestå av chips med dip, utan att oroa mig över att jag framstår som den totala katastrofen i fråga om nutritionsmässiga föredömen för min dotter. Hehe. Jaja, sån är jag.

Det fina vädret kommer jag att strunta i. Jag ska häcka inomhus mest. För nu tänker jag på allvar ta itu med korrekturläsningen av min roman. Det har dykt upp lite tankar och idéer kring vad som kanske bör tillfogas, och vad som eventuellt kan tas bort, men jag har inte riktigt haft ro i vare sig kropp eller sinne för att ta tag i det på allvar.

Men nu så.

Må lagom mycket sol och värme glädja er alla, kära bloggläsare!

Själen har nog inte riktigt hängt med

21 Jun

Hej, hej, HEJ. På er alla.

Jo, jag lever än. Och har hälsan (fast jag åkte på något konstigt magvirus för några dagar sedan, är dock kurerad nu.).

Men. Jag har varit jättetrött den senaste veckan. Det har varit så mycket praktiskt att ta tag i sedan vi anlände till Sverige. Allt från storhandlande, tandläkarbesök och ytterdörrmålande till studentskivefest, vänträffar, utfodrande av dotterns kompisar, naprapatbehandling och ogräsrensning. Samt en del annat.

Och mitt i alltihopa känns det som att jag landat på månen och är helt lost.

Det känns som om jag inte hunnit lämna mitt ”Indien-jag” och ikläda mig mitt ”Sverige-jag”. För det gick så fort. En flygresa bara. Sedan var det bara att kasta sig in i sitt gamla medelsvenssonliv. Vilket är något HELT annat än mitt Indienliv.

Och själen och känslorna har väl inte riktigt hängt med.

Jag är inte på långt när mitt gamla, effektiva Sverige-jag. Jag glömmer saker hela tiden, kan inte organisera mig. Känns som om jag yrar från det ena till det andra utan att få något gjort på riktigt. Blir stående framför köksfönstret, försjunken i tankar, medan solen försvinner och nästa lilla regnskur tar vid. Så som sig bör här i Sommarsverige.

Och det jag mest av allt vill ägna mig åt i sommar, nämligen sitta och fila på min berättelse, det har jag inte ens hunnit börja med. Har inte haft minsta chans. Vilket gör mig frustrerad – trots att jag vet att sommaren är lång och att jag kommer att ha plenty of time till det med.

Det vore fint om jag kunde inse att man inte måste göra allt på samma gång. Verkligen fint. Men ibland är det svårt, speciellt om man är uppfostrad till att vara en duktig flicka.

Och ibland är det svårt att säga nej, när vänner och släkt hör av sig och frågar ”men kan vi inte träffas snart?”, ”en liten fika på stan kanske?”, och så vidare.

Men just nu svarar jag antingen nej, eller så svarar jag inte alls. Jag orkar inte.

Det finns en annan anledning till att jag inte gitter träffa mer än ett fåtal individer för tillfället. Jag har så mycket tankar och känslor och upplevelser från Indien som snurrar runt i skallen på mig, och som liksom inte ”passar in” här. Jag vet inte hur jag ska förmedla dem. Jag vet inte om det finns något intresse från motpartens sida att ta del av dem. Eller om motparten ens KAN ta del av dem. Inte för att motparten är dum eller totalt ignorant. Men på frågan ”hur var det egentligen i Indien?” kan det hända att jag kläcker ur mig saker som är väldigt svåra att ta till sig för någon som aldrig har bott någon annanstans i västerlandet. Det vet jag, eftersom jag har upplevt det. Och det är oerhört frustrerande. Det alstrar en känsla av maktlöshet som gör mig så oändligt trött. Dränerar mig på energi. Och gör mig allmänt ledsen.

Men, men. Det blir väl bättre med tiden. Jag har trots allt jobbat undan ett antal ”måsten”, det känns skönt. Jag siktar horisonten, liksom. Och eftersom dottern åkt på mitt magvirus hat tempot gått ner här hemma. I lördags tillbringade vi hela dagen framför teven, njutandes av det überromantiska kronprinsessbröllopet. Det var mysigt. Idag har vi lagt pussel tillsammans, och snart ska jag hjälpa unga damen att ladda in bilder från mobilen till datorn. Lugnt och skönt.

Tja. Nu ska jag ge mig ut en sväng i verkligheten. Handla kaffe, bröd och toapapper.

Det ska jag nog kunna hantera.

Mor-dotter-tvist om bling-bling

24 Maj

Det känns VÄLDIGT udda, måste jag säga. Att min elvaåring plötsligt – hur i hela friden gick det till?!? – har samma skostorlek som jag.

Tänk. För bara ett litet, litet, tag sedan. Dessa pyttepyttepyttesmå snutt-fötter. Bara några centimeter långa (hon var prematurfödd i vecka 32 och tillväxthämmad).

Ja du milde.

I förra veckan var det något hallabaloo på hennes skola. Där är det så att varje år får femteklassarna dela in sig i grupper och göra en ”Exhibition” på något tema. De får samarbeta, tre-fyra stycken, om att göra en presentation på teman som t.ex. ”Medicinska landvinningar under 1900-talet” eller ”Telefonins utveckling”. Eller något helt annat. Mycket planscher och powerpoint och broschyrer och annat blir det.

Hur som helst. Kulmen är den kväll då eleverna ska presentera sina verk för sina föräldrar. Det är mycket nerver och bildspel och strejkande bakgrundsmusik, svettiga handflator, innovativa skulpturer och gudvetallt. Och många barn som vill vara finklädda, kvällen till ära. Däribland min dotter.

På eftermiddagen valde hon sin favoritklänning. Och sen kom krisen. Då hon upptäckte att fasen, hon har ju inga passande skor till!

Dottern har nämligen bara tre par skor. Ett par crocs, ett par jätteslitna flipflops, och ett par gympadojor. Hon tyckte inga av dessa passade till sin piffiga kinesiska sidenklänning. Och jag var väldigt böjd att hålla med.

Så. Nöden har ingen lag, vi hann inte rusa ut och köpa något passande. Hon fick låna ett par glitter-å-glamour-flipflops av sin ömma moder. Den ömma modern tänkte att de förmodligen var för stora, men att barnet till nöds kunde manövrera sig fram med dem på fossingarna. De glittrade så grant, det kunde ju vara värt besväret.

Döm om den ömma moderns förvåning då flipflopsen passade barnet PERFEKT.

”Dom är så fina, och nu är dom mina, haha!” utbrast det lyckliga barnet. Varpå jag sa ”det kan du bara glömma, snuttan lilla. Du ska vara glad för att du överhuvudtaget får låna dem.” Varpå det lilla spöket pep ”Men dom är ju jättesnygga på mig.” Varpå jag sa ”dom är MINA, det är jag som är mamma och jag som bestämmer, och förresten är jag är större och betydligt starkare än du (varpå jag spände mina biceps och därvidlag skänkte min PT en tacksamhetens tanke).  Varpå den kvicktänkta lilla människan hävde ur sig ”men haha, jag har vassare tänder än du, för mina är så mycket nyare än dina!”

Hrmmm. På den vägen är det. Efter ännu en stunds käftande TROR jag att vi har kommit överens om att vi får låna skodonen av varandra.

Det är dom här bling-blingiga sakerna tvisten gäller.

I övrigt kan jag förtälja att Exhibition-kvällen var en succé.

Spännande bekantskap

23 Aug

De senaste dagarna har det faktiskt kommit några rejäla regnväder till, det är riktigt skönt. Jag sitter och skriver det här klockan 10 på förmiddagen, och det har regnat rejält sedan sex i morse. Är man ute på balkongen fläktar det riktigt skönt.

Dotterns två första skoldagar verkar ha varit bra. Hon har kommit hem lite förvirrad och väldigt trött, men ändå på mycket gott humör. Tjejerna i hennes klass verkar väldigt snälla, och lärarna tycker hon också om. Sen har hon också fått en kompis i huset där vi bor, en brittisk tjej som är ett år yngre och som också åker på skolbussen. De har lekt flera gånger nu i helgen, och just nu är dottern hemma hos polaren och äter ”sunday pancakes”.

Det som är lite annorlunda med våra brittiska grannar är att det är mamman i familjen som är utstationerad medan pappan är hemmaman. Det var han tydligtvis redan hemma i England. Igår berättade de att det tog ett tag för deras indiske chaufför att smälta det faktum att han skulle köra HENNE till kontoret och sedan hämta upp HONOM så att HAN skulle handla mat och annat. Jojo!

Ska bli spännande att pejla lite vad denne hemmaman tar sig för här i Mumbai när han inte är sysselsatt med hushållsbestyr och barn. Förmodligen gör han lite andra grejer än vad hemmafruar gör. Eller kanske inte? Hursomhelst är det en kul och trevlig familj.

Första skoldagen

20 Aug

Vid femtiden i morse väcktes vi av ett hejdundrade åskväder, måste ha varit ett blixtnedslag väldigt nära, för vi hoppade högt i våra sängar! Nåväl, så kom det ett rejält regnväder också, och det är ju bra för grödan och vattenreserverna.

Två timmar senare, lite drygt, stod dottern och jag nere vid porten till vårt hus och väntade på skolbussen. Idag är det ju äntligen den första riktiga (och försenade) skoldagen. Vi lämnade in en intresseanmälan om skolbusstransportg i förra veckan, och igår ringde de och sa att det gick bra, och att dottern kunde bli upphämtad vid porten till vårt hem. Inte illa! Tja, vi hade inte hunnit vänta mer än en minut, så anlände det en minibus, och ur den klev en uniformsprydd herre som noggrant prickade av dottern på en lista. Jag undrade lite försynt när hon kunde tänkas anlända hem igen efter skolan, och fick svaret att det kan man aldrig så noga veta, det beror på trafiken, och den är som den är på eftermiddagarna, men de ringer några minuter innan bussen anländer.

När jag vinkade av dottern sa hon ”du mamma, i morgon behöver du väl inte gå ända fram till bussen – tänk om det är någon i min klass där, det ser liksom lite…fånigt ut då, om du ska vara precis bredvid mig hela tiden, jag vill att det ska synas att jag fixar det själv”. Milde tid, har hon blivit tonåring vid 10 års ålder?!?

Det kändes allt lite märkligt att ta hissen upp till lägenheten ensam sedan. Åkte till klubben för att träna lite, tänkte att det kunde skingra tankarna. Kanske var jag nervösare än hon i morse? Hoppas i alla fall att det blir en bra första skoldag.

Deoderant och kycklingfilé på samma ställe – wow!

17 Aug

Om det nu var någon som trodde att dottern och jag flummar runt i tillvaron lite lagom planlöst, lullar runt och beskådar Mumbai eller behagfullt flyter omkring i poolen på klubben kan jag tala om att det var inte sant, och det var inte sant, och däremellan kommer fasta.

För dotterns skola anser nämligen att skolan har börjat trots att den inte fått börja, vilket innebär att de dragit igång en massiv hemstudie-satsning i samtliga ämnen. Varje dag får dottern nya uppgifter per e-post, samt videolänkar där varenda lärare kommer med instruktioner till det som ska göras för dagen. Plus lite youtube-snuttar med allt från ”10 minutes rope jumping workout” (för gympalektionen) till ”Learn basic French with your friend Vincent the frog”. Och så får vi diverse pdf-filer med arbetsuppgifter i olika ämnen

Man kan inte säga att skolan inte lägger ner sig. Samtliga lärare lovar dessutom att svara på ev. frågor per e-post samma dag. Naturligtvis kan man ringa till dem också, om man nu föredrar det.

Även om jag tycker det är lite förvirrande emellanåt med alla dessa mail från skolan med länkar hit och dit och filer som ska skrivas ut så gillar jag ambitionsnivån.

Men lite fri tid har vi trots allt tagit idag – vi tog oss till Hypercity som ligger cirka 45 minuters bilfärd från vårt hem. Hypercity är nog det närmast Coop Forum man kan komma i Indien. En välordnad, genomorganiserad, ren och fräsch stormarknad där man kan hitta i princip allt man behöver i fråga om livsmedel och hushållsprodukter – både indiska och importerade. Stormarknader av den här kalibern är fortfarande ganska ovanliga i Indien. Det normala är att man jagar runt efter olika typer av saker på olika ställen – frukt och grönt på en marknad, kryddor på en annan, kött på en tredje, och specialaffärer för toaborstar och tvättmedel på en fjärde (har man tur hittar man även tvål och deoderant på samma ställe). Med andra ord kan inköp av dagligvaror ta åtminstone en dag i anspråk – om man nu inte har ett Hypercity inom rimligt avstånd att tillgå. Då klarar man sig undan med typ fyra-fem timmar (transport fram och tillbaka inräknad, plus fika eller lunch i Hypercitys café).

Och så finns det folk som undrar hur man får dagen att gå som hemmafru i Mumbai. Tillåt mig att småle.

Skolan stängde innan den hann öppna på riktigt

12 Aug

Då kör vi en uppdatering från Mumbai då….ja milde tid, var ska jag BÖRJA?!?!?

Hmmm, vi tar flyttningen då. Vid det här laget har alla pinaler anlänt till vår lägenhet,  allt är uppackat, flyttgubbarna har tackat för sig.  Alla möbler står på rätt plats, men en himla massa pryttlar och böcker och kläder och annat befinner sig på platser där de definitivt inte ska vara, så det blir en hel del som jag måste bära än hit, än dit. Det tar nog en vecka innan lägenheten inte längre ser ut som en övergiven knarkarkvart, typ.

I tisdags lyckade dottern och jag bli registrerade vid Mumbai Foreign Registration Office. DET var en pärs. Indian bureaucracy at its finest!! Vi kom dit vid tiotiden och var inte klara förrän två. Tillbringade fyra timmar i ett knökfullt väntrum dör temperaturen låg på 30 grader plus, fyllt av frustrerade utlänningar och ännu mer frustrerade indiska tjänstemän. Vi hade med oss en gentleman från vårt relocation-företag som skulle hjälpa oss genom alla turer, stämplar, blanketter och könummer. På grund av H1N1-viruset, som har försatt stora delar av Mumbai i panik, kunde jag inte ta mig igenom alla procedurer själv, de släppte inte in utlänningar i själva registreringslokalerna, så relocation-grabben fick springa ut och in och hit och dit och mellanlanda hos mig emellanåt för att klargöra diverse grejer. Det var i och för sig skönt att slippa göra allt själv, men å andra sidan har jag på känn att det försenade proceduren med säkert två timmar. Nåväl. Till slut fick vi våra blåa registreringsböcker med fina stämplar på alla de rätta ställena…

I förmiddags var det dotterns första skoldag, en introduktionsdag för nya elever och deras föräldrar. Hon fick träffa sin nya fröken och andra nya klasskompisar medan vi (hennes föräldrar) fick en del inledande information, varpå vi fick fylla i otaliga formulär – allt från hälsodeklaration till intresseanmälan för skolbusstransport. När vi återförenades med dottern efter några timmar var hon riktigt entusiastisk. Nya fröken var jättesnäll och de andra nya eleverna i årskursen verkade trevliga. Hon såg faktiskt fram emot skolstarten, sa hon. Jätteskönt att höra, med tanke för att hon har gruvat sig för den väldeliga från och till under sommaren. Själv fick jag definitivt positiva vibbar av skolan. All personal jag träffat verkar väldigt rar och poängterar att de gör sitt bästa för att alla nya ungar ska finna sig tillrätta och trivas. Alla hejar på en när man irrar runt i korridorerna och undrar om de kan hjälpa en med något. Det kan nog bli bra det här.

När vi blev utsläppta åkte vi till klubben vi har gått med i. Med tanke på att möjligheterna till frisksportande utomhusaktiviteter och grönska är YTTERST begränsade i den här staden är de flesta som har råd med det (indier och utlänningar tillika) medlemmar i någon ”sports club” eller ”country club”. Vi har valt en som i och för sig är en av de dyrare, men som ligger närmast vår bostad. Med tanke på att trafiken här är som den är anser vi att det nog är värt att betala lite extra för ”lyxen” att faktiskt mäkta med att ta sig dit då och då utan att det tar halva dagen. Nåväl. Det är ett otroligt fint ställe med café, restaurang, bibliotek, alla möjliga sportfaciliteter, spa och en härlig stor pool. Med mera. Dottern och jag åt lunch där och badade oss sedan igenom större delen av eftermiddagen.

Sen de dåliga nyheterna då. När vi satt i bilen på väg hem från klubben ringde min make från jobbet och sa att skolan precis skickat ut ett e-postmeddelande om att den är tvungen att stänga i minst 7 dagar framöver. De lokala myndigheterna stängde alla statliga skolor för några dagar sedan, på grund av H1N1-viruset, och nu måste även de privata skolorna stänga. Dottern blev riktigt besviken. Nu, när hon äntligen fått lite hopp om att det nog kan bli bra på den nya skola,n och till och med är lite peppad – så får hon inte gå dit!

Så de närmaste dagarna får väl hon och jag väl fortsätta att röja i lägenheten, varvat med dopp i poolen på klubben. Jaja, det går ingen större nöd på oss.

Dagens från dottern

29 Jun

Joförstårni, i morse kläckte Den Lilla ur sig följande: ”jag blir verkligen trött på dig rätt ofta mamma, men du ska veta att jag tycker om dig ändå”.

Hrmmmm. Jahaja.

Emellanåt har det – sedan februari, då barnets fader drog till Indien – känts lite småsurt att vara den alltsomoftast gnatiga och tjatiga och krävande föräldern. Den som alltid yrar om tandborstning och läxläsning och om att man lägger sina smutskläder i tvättkorgen själv, bäddar sin säng, ställer in tallriken i diskmaskinen och andra hemskheter. Medan den andra föräldern, i kraft av sin frånvaro, allt mer framstår i ett glorifierat ljus.

Jaja. Det där lär väl räta ut sig när vi två också drar till Indien i augusti.

Helt otroligt!

13 Jun

I morse dök det upp en budkille som levererade våra pass MED INDISKA VISUM!!!

Jag har ingen aning om hur relocationföretaget lyckades med denna osannolika bedrift, jag är bara SÅ tacksam.

Och. Maken ringde i går. Vi har nu en lägenhet i Mumbai!! Under övervakande av diverse advokater (så går det tydligtvis till i Indien) skrev han och hyresvärden under kontraktet igår, och inte bara det, de satte sina fingeravtryck på det också, så nu är det väl så giltigt som det bara kan bli.

Det är en jättefin lägenhet med lite…hrmmm…originell planlösning. Maken föll pladask för den första gången han såg den, och han brukar ha samma smak som jag, så det blir nog bra.

Maken beräknas förresten landa i Düsseldorf om typ en timme. Vad jag har önskat mig inför min födelsedag i morgon är att slippa laga någon som helst mat, så ikväll ska vi gå på en favorit-kneipe här i byn. (Kylskåpet är för övrigt rätt så länsat inför flytten).

Egentligen borde jag studsa omkring av lycka, men det har varit så mycket strul på sistone att jag numera ser strul, bekymmer och skit som normaltillståndet. Alltså går jag och väntar på att nåt nytt skit ska hända snart. Inte roligt.

Sen har vi en ung dam här också som är rätt så bedrövad över att flytta. Det blev ett tårfyllt farväl av många vid skolavslutningen. Det enda som är ”bra” är att hennes bästis från Holland flyttar hem nu, en annan bra kompis flyttar hem till USA och hennes älskade klasslärare har fått ett nytt jobb i Beijing, så han försvinner också. (Ytterligare en kär vän bor faktiskt väldigt nära oss därhemma i Skåne, och dessa två töser kommer att gå på ridläger ihop i sommar, och kan säkert leka ihop flera gånger med). Dottern är väl medveten om att det pga de andras flyttar inte hade varit samma sak i höst om vi bott kvar, men det hindrar inte tårarna, så klart. Jag hoppas verkligen det blir lika bra i den nya skolan i höst, och att vi kommer att trivas i Mumbai i allmänhet. Maken har kontrakt på tre år, och det talas om att möjligheterna till förlängning är stora om allt slår väl ut. Jag håller verkligen tummarna för detta, för dotterns skull.

Nu ska jag rensa några lådor till innan maken anländer. Hoppas han inte magrat av ännu mer, han var verkligen rät så tunn när han var här i mars! Själv var han dock stolt över att då ha uppnått samma matchvikt som när vi gifte oss, haha.

Kräk och klibb

26 Maj

I morse vaknade dottern halv sju, rusade ut i badrummet och spydde som en katt. Sen dess har hon kräkts flera gånger, det borde inte finnas något mer i magen att kräkas upp nu. Inte så trevligt, men bättre än att kräkas på kvällen/natten då magen brukar vara full…i övrigt har hon ingen feber och mår bra, är dock lite lös i magen. Något nytt konstigt virus gissar jag. Hursomhelst får hon vara hemma från skolan. Jag har precis fått henne till att sätta sig med veckoläxan, halleluja! Hon inser ju själv att ju mer hon orkar göra idag desto mindre slipper hon resten av veckan.

Igår var det över 30 grader här och äckligt klibbigt kvavt. Idag mulnar det på, åska utlovas. Hoppas att det blir något av det. Enligt maken är regnperioden på G i Indien, det har börjat regna i södra delen av landet.

%d bloggare gillar detta: