Något har hänt

6 Nov

Jo, så är det. Något har hänt. Och jag har blivit ledsen. Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Jag ska kanske börja med att påpeka att detta inte har något med min familj att göra. Både make och barn är fullt friska. Och senast jag kollade (för en liten stund sedan)  ligger jag inte i skilsmässa. So far, so good.

Men, vet ni. Det finns en person som stått mig nära i några år. Som har betytt mycket för mig. Och som plötsligt – bara sådär – har stängt mig ute.

Jag vet inte varför. Dörren har bara slagit igen. Jag har inte fått någon förklaring.

Det jag vet är att den här personen går igenom en oerhörd massa skit för tillfället. Och att vederbörande är en utpräglad känslomänniska, av vilken man inte alltid kan vänta sig ett så kallat rationellt beteende.

Men ändå. Jag är ledsen.

För på något sätt har jag upplevt att det rör sig om en tvillingsjäl. Att det har handlat om två solitärer, som av någon anledning haft den stora turen att råka på varandra, och som mycket snart känt igen sig i varandra. Som smidigt har följt med i varandras tankegångar och alltsomoftast kunnat avsluta varandras meningar. Med exakt de rätta orden. Vilket emellanåt har fått oss att skratta förtjust.

Kort efter att vi träffats för första gången hade jag fått veta det mesta om min väns liv. Med kommentaren ”Jag vet inte varför jag berättar allt det här för dig. Men du känns så bekant, trots att vi nyss har mötts.”

Jag har inte kunnat göra mycket för att hjälpa min vän. Förutom att vara en god lyssnare. Och flera gånger har jag fått höra ”Det räcker mer än väl. Jag är så glad att du finns där, att jag kan prata med dig”.

Vår relation har dock inte varit en one-way-street. Jag har fått mycket tillbaka. Mycket uppmuntran, många gånger då jag själv varit ledsen och modstulen. Även när min vän själv har haft det svårt, har jag fått så många rara ord som värmt, som jag har blivit så glad över att få höra.

Men. Nu är det så här, förstår ni, att jag – precis som min vän – har åkt på en del rejäla smällar i mitt liv. Situationer där jag har litat på folk, men har blivit sviken. Det har fått till följd att misstankar har lätt att slå rot i mig. Speciellt när jag upplever att jag kommer någon nära. Det är väl en slags självförsvar. För även om jag inte är en lika utpräglad känslomänniska som min vän, så är jag … känslig. Jag vill inte åka på fler smällar om jag kan förhindra det. Jag mår verkligen dåligt av det.

Och. Nyligen sa min vän något till mig som fick mig att undra. Som liksom inte alls passade in i bilden. Som kändes … fel. Så därför konfronterade jag vederbörande. Sa som det var. Att det fick mig att bli misstänksam. ”Vad vill du med den här relationen – egentligen? Förlåt, men nu börjar jag undra”, sa jag. Varpå min vän sade sig bli ledsen över min brist på tillit. Att det sagda inte alls var menat som jag hade tolkat det.

Då bad jag uppriktigt om ursäkt.

Sedan trodde jag att saken var utagerad. Det verkade den vara. För den vanliga, innerliga stämningen infann sig igen.

Men så. För några dagar sedan. Så stängdes dörren. Utan några kommentarer. Utan någon förklaring.

Och nu sitter jag här och tänker: vad hände? Var jag inte mer värd än så här? Hade du någon baktanke med den här vänskapen trots allt, och valde att avsluta när du märkte att jag fattade misstankar?

Eller var det kanske tvärtom? Var det så att vi kom varandra för nära? Att jag plötsligt blev en spegelbild av din egen sårbarhet? Och att det speciellt nu, när du har så mycket att tampas med, blev för mycket för dig? För plågsamt?

Jag vet inte.

Men oavsett vilket, så är jag ledsen.  Ja, man kan nog säga att jag har en slags sorg.

Nej, förresten. Ta bort orden ”man kan nog säga”, och ordet ”slags”.

Jag har sorg.

22 svar to “Något har hänt”

  1. Elisabeth söndag, 6 november , 2011 den 5:44 e m #

    Trist situation! Klart att man kan ha sorg när det gått sådär med en vänskap.

    För övrigt är jag lite likadan; har lätt att tro att folk har baktankar och blir också därför misstänksam. Egentligen vet jag inte VARFÖR jag gör så, men jag är väl sådan som person helt enkelt.

    • Annieverse söndag, 6 november , 2011 den 11:07 e m #

      För min del vet jag varför jag är misstänksam. Min mamma brukade alltid tala om för mig ”det går inte att lita på någon” (hon hade väl blivit sviken själv). Plus att jag sedan, trots allt, litat på folk som sedan visat sig inte vara uppriktiga. Sånt sätter sina spår.

  2. eastcoastmom söndag, 6 november , 2011 den 6:05 e m #

    Söta du! Man är så utlämnad när man bor utomlands, vännerna är oftast färre, i varje fall inte lika enkla att hitta.

    Hoppas det löser sig.

    Kramar

    • Annieverse söndag, 6 november , 2011 den 11:10 e m #

      Åh, tack, eastcoastmom….du har så rätt, så rätt. Man är så utlämnad utomlands, och om man hittar någon man ”connectar” med som inte har samma kulturella bakgrund som en själv – ja, då kan det bli ännu mer komplicerat.

  3. Skatan söndag, 6 november , 2011 den 7:31 e m #

    Åh vad jag känner med dig … Hoppas det kan ordna upp sig och att du åtminstone får en förklaring. Kanske rör det sig om något slags missförstånd. Men sådana ”taggar” kan vara svåra att ”dra ut” och jag förstår att du sörjer över hur det kunde bli så här.

    Kramar!

    • Annieverse söndag, 6 november , 2011 den 11:13 e m #

      Tack, Skatan. Jag hoppas också på en förklaring … men jag ska låta saken bero ett tag, innan jag hör av mig. Tror min vän behöver lite lugn och ro.

  4. anne söndag, 6 november , 2011 den 7:53 e m #

    Åh.

    Jag har varit med om exakt detta.

    Fyra år senare har jag fortsatt inget svar, inte heller kontakt med denna vän. Dörren bara slog igen.

    Sorgen har mattats av nästan helt och jag frågar varför väldigt sällan.

    • Annieverse söndag, 6 november , 2011 den 11:15 e m #

      Oj, Anne. Där ser man.
      Även om jag tycker det är sorgligt att det blev så där för dig, så känns det lite skönt att veta att jag inte är den enda som råkat ut för detta.
      Kanske läker tiden alla sår … men så sorgligt ändå. Fyra år, och inget svar 😦

      • Marina måndag, 7 november , 2011 den 1:30 f m #

        Jag förstår dig, det kan vara en sorg nog så svår att bära, samtidigt som det kan vara svårt att förklara vad det beror på att man sörjer. Bra och riktiga vänner är något som är så underbart att ha, om det sedan händer något som sätter käppar i hjulen kan det bli riktigt jobbigt.
        Hoppas att det löser sig för er så småningom…Kram

      • anne söndag, 13 november , 2011 den 7:38 e m #

        Jag har undrat och jag har pratat med en av mina bästa vänner om det. Hon föreslog att kanske är jag alldeles för tight sammanknippad med en mycket traumatisk del i den dörrsmällande vännens liv, en av få som kände till hela den traumatiska historien. När hon flyttade och började ett nytt liv, då behövde även jag dumpas. Inte kul, inget jag har förstått, men får väl försöka intala mig att det var inte jag, det var hon.

  5. Selma måndag, 7 november , 2011 den 7:05 f m #

    Ibland behöver saker tid. Jag hoppas att det är så.

    • Annieverse måndag, 7 november , 2011 den 9:21 f m #

      Ja, Selma, det är precis vad jag också hoppas på. Så jag ska ligga lågt och vänta, och se om det blir bättre. För den här relationen är jag beredd att vänta riktigt länge.

  6. Annieverse måndag, 7 november , 2011 den 9:22 f m #

    Marina: tack för de kloka orden! Ja, ibland är det svårt att sätta ord på saker som dessa. Det känns bara …. tomt och fel, på något sätt.
    Kram tillbaka!

  7. allatalarsvenska måndag, 7 november , 2011 den 7:00 e m #

    Usch vad trist! Hoppas det reder ut sig.

    • Annieverse måndag, 7 november , 2011 den 11:33 e m #

      Tack!

  8. Brysselkakan tisdag, 8 november , 2011 den 10:21 f m #

    Låt det bero ett tag och om det inte löser sig så kanske du helt enkelt ska fråga rakt på vad som hänt?
    Men som någon skrev: Man är så beroende av sina vänner när man inte bor i det land man är ifrån och missförstånd uppstår så lätt pga språk och andra kulturer (nu förutsätter jag att denna vän inte är svensk).

    • Annieverse torsdag, 10 november , 2011 den 3:25 e m #

      Ja, jag ska fråga. Så får vi väl se om jag får något svar. Men jag väntar ett tag…
      Ja, missförstånd uppstår extra lätt när det rör sig om människor från kulturer och länder som är väldigt olika, som i detta fall. Trist men sant 😦

  9. Ia tisdag, 8 november , 2011 den 10:07 e m #

    😦

    • Annieverse torsdag, 10 november , 2011 den 3:22 e m #

      Precis, Ia…..

  10. Peter Harold torsdag, 10 november , 2011 den 2:43 e m #

    Ja, det är definitivt sorg du känner. Jag har själv råkat ut för att en gammal bekant vände mig ryggen till och plötsligt fann fel i allt jag och mina närstående gjorde/hade åsikter om. Jag var i 20-årsåldern (förhållandevis mogen ändå) och vederbörande var en bit över 70 och hade tills detta hände alltid varit en av de trevligaste människor jag kände. Än i dag, mer än 15 år senare, går jag och funderar på detta ständiga ”Varför?”.

    • Annieverse torsdag, 10 november , 2011 den 3:21 e m #

      Åh, vad sorgligt att höra, Peter. Kanske känns det extra tungt eftersom det var en äldre person? Eller kanske inte. I mitt fall rör det sig om någon som är yngre, och det gör nog lika ont som i dig.

  11. Annieverse tisdag, 15 november , 2011 den 12:44 f m #

    Anne: vet du vad, det är exakt det jag misstänker kan ha hänt i mitt fall. Jag var alldeles för nära i ett kritiskt skede.
    Men jag ger inte upp hoppet. En dag, kanske…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: