Nu ska vi snacka Snickers

10 Okt

Är nyss hemkommen från en vecka i Bangkok. Dottern har haft skollov, och vi passade på att hälsa på kära vänner som nyss flyttat till denna spännande stad. Det torde bli ett litet bildreportage här på bloggen framledes. Men. Inte idag.

Nej, idag ska vi snacka Snickers.

Alltså, det blev lite kaotiskt på morgonen när vi skulle iväg till flyget (till Bangkok, alltså). Jag hann inte med någon frukost. Och inte hann jag få i mig någon frulle på flygplatsen heller. Så det slutade med att jag köpte en glass och en Snickers i en kiosk precis vid gaten. Glassen hetsåt jag i boardingkön. Snickers-godbiten lade jag i handväskan, för framtida bruk.

Sedan glömde jag Snickersen (eller vad en Snickers nu heter i bestämd form). Upptäckte den inte förrän sent på kvällen, efter en god middag med våra vänner i Bangkok.

Jag skulle precis gå och lägga mig, och rotade runt i handväskan efter något. Råkade dra upp Snickersen. Synade den och konstaterade att den blivit något … deformerad. Åt det tillplattade hållet, liksom.

Då kommer maken in i rummet. Får syn på Snickersen. Säger ”Men herregud. Hur har den blivit sådär?” Jag svarar som det är. Att den har legat i handväskan sedan morgonen. Längst ner på väskbotten. Maken rynkar på näsan. ”Jamen släng den”, säger han. Varpå jag säger att det tänker jag alls inte göra. Det är inget fel på Snickersen. Den är bara lite platt. ”Ja, och förmodligen rätt svettig. Med tanke på att det är 30 grader här”, påpekar maken. ”Du kan väl åtminstone lägga den i kylen”, säger han sedan.

Det där med att lägga Snickersen i kylen tycker jag är en jättebra idé. Men eftersom jag är svindlande trött och gräsligt tankspridd glömmer jag det. Snickersen åker istället tillbaka in i handväskan.

Tja, så igår kväll, då vi återbördats till den kinesiska folkrepubliken, och sitter i bilen på väg hem från flygplatsen, då rotar jag i min handväska igen, i akt och mening att hitta husnycklarna.

Och. Yes, you guessed it. Snickersen. Den ligger och gosar sig på väskbotten. Jag fiskar upp den, och synar den i skenet av ett rödljus. Vänder mig triumferande mot maken och utbrister ”Nämen titta! Nu är den faktiskt ännu plattare! Tänk, det trodde jag inte att den kunde bli! Trodde du?”

Maken harklar sig. Mumlar något mycket svårtydbart. Jag tycker mig ana en suck också, som slutkläm. Men av detta låter jag mig inte hindras. Ack nej då. Jag säger som det är. Mitt hjärtas mening. Under mottot ”ärlighet varar längst”.

Vad jag säger är: ”Vet du vad. Den här lilla Snickersen. Den har överlevt rätt så mycket vid det här laget. Två flygresor och fem svettiga dagar i Bangkok. Längst ner i min handväska. Det är nästan så att den förtjänar någon sorts tapperhetsmedalj. Ja, nu känner jag att jag liksom inte kan skiljas från den. Även om den är väldigt platt. Och äta upp den, det kan jag absolut inte. Faktum är att den känns lite som en maskot numera. Tror du kanske att jag kan plasta in den eller något? Ha som nyckelring, eller något liknande?”

”Hrmmmmmmmm”, säger maken.

”Nej men åååhhh. Men SNÄLLA mamma. SKÄRP dig”, kvider dottern från sin plats i baksätet. Sedan blir det dödstyst i bilen. Ända vägen hem.

När jag sitter och skriver detta, med min kära vän Snickersen vid min sida, kan jag inte låta bli att undra om den månne kan bli ÄNNU plattare.

Nu är det så, förstår ni, att jag strax ska sätta mig i bilen, och åka till skolan för att hämta dottern. Jag funderar lite på … ska jag kanske lägga Snickersen på garageuppfarten, och be Mister Z (vår chaffis) att köra fram och tillbaka över den ett par gånger?

Vid närmare eftertanke är det kanske inte en helt lysande idé. Av två skäl. Det första är att Snickersen kanske … spricker. Varpå jag förlorar en trogen och tapper följeslagare, tillika min nya maskot. Det andra skälet är att Mister Z förmodligen säger upp sig på studs (Utdrag ur middagskonversationen mellan honom och hans fru: ”Nej men vet du, jag har alltid tyckt att det här svenska  fruntimret är lite lätt märkligt, MEN DET FÅR VÄL ÄNDÅ FINNAS GRÄNSER FÖR VAD MAN MÅSTE STÅ UT MED!” Varpå frun svarar ”jamen herregud älskling, visst!”)

Nej. Vad jag kan se finns det bara en sak att göra.

Nämligen. Att lägga tillbaka Snickersen i handväskan.

Såklart.

12 svar to “Nu ska vi snacka Snickers”

  1. Monica måndag, 10 oktober , 2011 den 8:09 f m #

    Tycker absolut att du skall skaffa en sådandär bred/djup tavelinramningsgrunka på IKEA, hänga upp den på väggen och spara den som ett minne som HELA familjen kan glädjas åt🙂
    Glöm inte att testamentera den till ett museum!🙂

    • annieverse måndag, 10 oktober , 2011 den 8:14 f m #

      Hahahahahaha Monica, det var precis vad jag hade i tankarna själv, det blir en tur till IKEA imorgon😀

  2. Selma måndag, 10 oktober , 2011 den 9:12 f m #

    Jag tänker att den nog trots allt har det bäst där i botten på handväskan.

    • annieverse fredag, 21 oktober , 2011 den 10:56 f m #

      Jag är benägen att hålla med, Selma. Trots allt.

  3. Eva måndag, 10 oktober , 2011 den 10:06 f m #

    Sätt åtminstone lite tejp på den så den inte smälter. Tro mig. Det är inte sååå kul att fiska upp mobiltelefonen ur väskan helt indränkt i choklad.

    • annieverse fredag, 21 oktober , 2011 den 12:10 e m #

      Tack för tipset, Eva. Jag gick ett steg längre och la den i en ziploc-påse…

  4. Brysselkakan måndag, 10 oktober , 2011 den 6:21 e m #

    Jag funderar på hur du fick den igenom alla säkerhetskontroller på flyget… för viss hade du handväskan med dig IN på planet?

    • Marina måndag, 17 oktober , 2011 den 3:38 f m #

      Låter som ett spännande liv att vara en ”Snickers på landsflykt”…

      • annieverse fredag, 21 oktober , 2011 den 10:54 f m #

        Eller hur, Marina? Tristare kan man ha det .-)

    • annieverse fredag, 21 oktober , 2011 den 10:55 f m #

      Jag har ingen aning, Brysselkakan! Den har blivit scannad på längden och tvären flera gånger – och ingen har reagerat! Men å andra sidan är den ju ingen vätska – för är det inte vätskor som man har störst risk att åka dit med?

  5. brownieBrownies måndag, 24 oktober , 2011 den 5:30 f m #

    Hahaha, jag hade naturgodis med mig till Japan tur och retur. Jag grabbade med mig påsen när vi skulle till Kastrup, väl i Japan fanns det så mycket annat gott att prova så naturgodiset låg i resväskan hela tiden, även på tillbakavägen hem…varför vet jag egentligen inte =D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: